Idlaflickorna är i sin enkelhet en stark estetisk upplevelse: de bländvita dräkterna, de nogsamt friserade pagerna, de rena linjerna i rörelserna. Klädda i kortkjol och jacka ser Stina Ekblad och Ylva Ekblad ut som skolflickor och intrycket förstärks ytterligare av att Dramatens gästspel faktiskt äger rum i festsalen i en skolbyggnad i Hangö. Kvinnornas propra yttre uttrycker också den puritanska, snäva roll som Stina Ekblads Barbro och Ylva Ekblads Lillemor velande klär på och av sig i Kristina Lugns existentiella pjäs.

Det är ordningen som regissören Viveka Bjelke subtilt bryter ned i sin uppsättning. Under den städade ytan råder kaos, under kyskheten pyr fräckhet, under humorn finns sorg. Lugns poetiska text är en klusterbomb av undertoner. Det är omöjligt att räkna hur många gånger ordet ”flicka” förekommer i pjäsen. Ordet som annars ofta används nedsättande neutraliseras här och i kombination med nya ordpar skapas spännande dissonanser. “Vi måste vara på vår vakt mot de senila småflickorna i våra hjärtan”, konstaterar Barbro. Att kvinnorna gång på gång hoppas bli dräktiga är ett annat exempel på Lugns sällsamma ordkonst. Uttrycket har en komisk effekt samtidigt som det refererar till föreställningen om kvinnan som en primärt biologisk, nästan djurisk, varelse.

Det är något alldeles speciellt att se systrarna Ekblad på scen tillsammans. På ytan är de så lika att kontraster i gestaltningen blir verkningsfulla och figurerna finstilta.

I föreställningen skiftar maktbalansen mellan karaktärerna ständigt, en oändlig omprövning av relationer och hierarkier pågår. Där Barbro slutar tar Lillemor vid. Kvinnorna är två, men kanske ändå bara en. Här finns ett jag som måste ta avsked av ett du – möjligen henne själv.

Lugns humoristiska ton, den lite frågande stämman, klär de Ekbladska rösterna så oerhört väl. Texten är en lek med vedertagna sanningar, allting är relativt och inget spelar egentligen någon roll: Vi är vid Gardasjön eller vid Vänern, eller så inte.

I en hänförande scen utför duon ett graciöst gymnastiknummer. Synkroniserat låter de en boll rulla ner över armen, bröstkorgen och vidare till den andra handen. Den rytmiska gymnastiken har flera innebörder i pjäsen. Dels är den en bild för en tyglad attityd mot kroppen, en strävan efter perfektion eller åtminstone balans. Men ungdomens gymnastik – både Lillemor och Barbro tillhörde den svenska gymnastikgruppen Idlaflickorna – representerar också en fristad. En period av kreativitet, självförverkligande, en tid innan lakanen hamnade i linneskåpet och pappa i barskåpet.

Förgängligheten finns med som ett starkt tema – trots att kvinnorna ser ut som unga flickor står de på tröskeln till livets slut. ”Snart vilar du tryggt i den hemska kistan” talar Lugn om för sina figurer utan att släta över. Någon form av befrielse nås ändå – missnöjet byts ut mot ett tack till livet. I slutändan står duon på scenen, endast klädda i underkläder. Den skavande rollen försvann kanske när ytterplaggen avlägsnades.

Isabella Rothberg

Dramaten: Idlaflickorna. Text: Kristina Lugn. Regi: Regi: Vibeke Bjelke. Scenografi och kostym: Kari Gravklev. Ljus: Ellen Ruge. Peruk och mask: Mimmi Lindell. På scenen: Stina Ekblad och Ylva Ekblad.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.