Ryhmäteatteri bjuder på en fartfylld Ronja Rövardotter på Sveaborg. Föreställningen är visuellt tilltalande, men dramatiseringen är på sina håll ojämn.

Det är ingen konst att förvandla sommarteatern på Sveaborg till Mattisborgen. De robusta väggarna i ravelinen placerar oss direkt i stensalen och avsatserna i trä utnyttjas både som utkikstorn och för att skapa helvetesgap – dessutom är de ypperliga för Ronja och Birk att klänga och klättra på.

Här i den bastanta gråstensfästningen Godt Samvete vecklar Ryhmäteatteris Ronja Rövardotter ut sig. Det är utvecklingsberättelsen i Astrid Lindgrens klassiker som regissören Akse Pettersson tar fasta på. Ronjas väg till en egen moral skildras genom möten med olika folk och kulturer – vildvittror, grådvärgar och rumpnissar – men också genom vänskapsband. I början möter vi Kreeta Salminens elvaåriga Ronja mitt uppe i en lek med en trasdocka, en ensidig interaktion. Det är nämligen först när hon lierar sig med Ylermi Rajamaas rödhåriga Birk Borkason som hon får erfarenhet av en jämlik relation.

En samhällelig dimension smyger sig också in mellan borgväggarna. ”En gång visste jag inte att vi inte var släkt”, säger Borka till Mattis. I den meningslösa våldsspiralen mellan rövarhövdingarna kan man hitta nyckeln till såväl Israel-Palestina-konflikten som de högerextrema rörelsernas framfart i Europa.

Petterssons dramatisering har vissa brister – det går inte att blunda för de haltande dialogerna och det utdragna slutet. Däremot har han en känsla för tempofyllda gruppscener i sin regi. När Ronja hamnar i närkamp med grådvärgar eller vildvittror blir det riktigt kusligt – inte minst genom den suggestiva musiken och dimhöljet som sänker sig över scenen. Besöket hos rumpnissarna – ett gäng hopkurade karlar med stickningar – är riktigt roligt och scenen där Mattisborgens överflöde uttrycks i rövarnas sensuella dans med köttklubbor i slow-motion ger prov på Petterssons absurda humor.

Mycket av det som är roligt sker via den karikerade gestaltningen: Leo Honkonens skröpliga Skalle-Per är sympatisk och den gängliga Tommi Rantamäki är dråplig både som rövare och rumpnisse. Salminen är utseendemässigt en Ronja och hon lyckas hyfsat föra fram figurens centrala drag. Rajamaa kunde däremot ha fått mer personregi – Birks funktion i pjäsen är lite oklar. Det jag också saknar är ett mer nyanserat porträtt av Mattis – Sauli Suonpää gör visserligen ett gott arbete med fokus på det fysiska, men det finns mer att hämta i psykologin hos rövarhövdingen. Lindgrens Mattis är en sammansatt figur och också ett porträtt av den moderna curlingföräldern.

Visuellt är föreställningen däremot tydlig. Det är ett komplett paket vi serveras – de solblekta textilierna i Anna Sinkkonens fina kostymer, marionettdockorna, papphästarna och de underjordiska händerna i papier-maché talar ett poetiskt och underfundigt språk. Däremot känns plastormbunkarna och -murgrönan billiga och ger inte associationer till Ronjas och Birks fina skog, utan snarare till ett kontorslandskap.

Visst kan man sakna Björn Isfälts vargsånger och vårrop, men att Pettersson valt bort musiken som så starkt för tankarna till filmatiseringen är slutligen både en djärv och vettig strategi. På så sätt kan han börja från rent bord och lämna ett eget avtryck. Och visst är den riviga Ronja Rövardotter på Sveaborg en lovande regidebut.

Isabella Rothberg

Ryhmäteatteri: Ronja Ryövärintytär. Regi och dramatisering på basis av Astrid Lindgrens roman: Akse Pettersson. Övers. från svenska: Tuula Taanila. Scenografi: Janne Siltavuori. Kostym: Anna Sinkkonen. Ljus: Tomi Tirranen. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Musik: Jussi Kärkkäinen och Jukka Hannukainen. På scen: Leo Honkonen, Arttu Kapulainen, Heidi Kirves, Iina Kuustonen, Ylermi Rajamaa, Annika Poijärvi, Tommi Rantamäki, Kreeta Salminen, Sauli Suonpää, Kai Vaine.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.