I det svala fuktiga Warrantmagasinet i Hangö förflyttas vi för nästan tre timmar till Rio de Janeiros heta gator. Dels genom den melodiska sambamusiken som strömmar ur Kari Mäkirantas instrument. Men framförallt genom den mustiga pjästexten i åboländska Tredje rummets föreställning. Det är nämligen ett fint jobb Seppo Parkkinen gjort med sin dramatisering av författaren Clarice Lispectors roman Stjärnans ögonblick (A hora da estrela) från år 1977 som Tarja Härkönen med sin vackra översättning förvandlat till glödande prosadikt på finska. Lägg sedan till sången, dansen, det kraftfulla spelet – att regissören Juha Malmivaara verkligen utnyttjar skådespelarna Liisu Mikkonens och Cécile Orblins förmågor till fullo – och resultatet är en av de mest sällsamma teaterupplevelser jag haft på länge.

Klädda som vaudevilleartister eller kringresande cirkusfolk från sekelskiftet berättar Mikkonen och Orblin historien om Macabéa, en fattig föräldralös flicka från den rurala nordöstra delen av Brasilien. Samtidigt är det en berättelse om hur historien om Macabéa kommer till. Vi leds nämligen av en manlig berättarröst, en författare som en dag bestämmer sig för att skriva om den fattiga flickan vars godtrogna blick han flyktigt möter på gatan. Han ger henne namnet Macabéa och ett öde som påminner om sagan om flickan med svavelstickorna.

Skådespelarna turas om med rollerna och flyter utan synliga sömmar in och ut ur karaktärerna. Klädseln – de nötta kavajerna fläckade av vit målfärg, de breda byxorna, de solkiga herrhattarna – gör att Mikkonen och Orblin framstår nästan könlösa. Genus uttrycks däremot starkt i gestaltningen. I rollen som författaren Rodrigo är Mikkonen aggressiv i sitt uttryck och talar med en dånande stämma, som Macabéa krymper hennes scenrum, rösten tunnas ut och de nyss blixtrande ögonen fuktas av uppgivenhet.

Macabéa är det ultimata offret: en naiv flicka som utnyttjas av omgivningen, kanske grövst av den odrägliga pojkvännen Olympíco men på sätt och vis också av författaren som gör henne till sitt dåliga samvete. I Orblins gestaltning blir hon en tafatt nästan barnlik figur, ett perfekt våp, som framkallar äkta sympatikänslor hos åskådaren. Men så småningom börjar liv gro – ett futtigt men ändå eget liv – och hon reser sig ur fiktionen. Macabéas tragiska död är inte en offerritual för patriarkatet. Den är ett primalskrik – ett förkunnande om varje människas storhet och ensamhet.

Trots den latinamerikanska fonden rör vi oss tematiskt på ett universellt plan. Vi placeras i fattigstugan, konfronteras med en stinkande, illasmakande, köttslig fattigdom. Ordet lyx är ett återkommande begrepp. Lyx för Macabéa är en gratis kopp kaffe, att möta sin bild i spegeln eller att tänka på framtiden. Hennes attityd står för det högst livsbejakande draget hos Lispector.

Man kunde ha skruvat ner uttmattningseffekten en aning – tre timmar teater är för mycket också med en text som denna. Det kan förstås vara en medveten strategi från regissörens håll. Malmivaara utsätter verkligen med sin regi. Rent fysiskt manar han fram en intensiv tolkning hos skådespelarna genom akrobatik, dansnummer och kroppsställningar som kräver uthållighet och styrka. Han utsätter också publiken genom Macabéas öde som stärkt av den tårdrypande återkommande pianoslingan blir så melodramatiskt att man nästan storknar. Men här i den kyliga tegelbyggnaden kan man inte titta bort: Malmivaaras sociala patos är så starkt och Macabéas ögonblick som stjärna är så rysligt vackert.

Isabella Rothberg

Kolmas tila – Tredje rummet: Tähden hetki tai Kevyt kyyneleinen tarina. Dramatisering på basis av Clarice Lispectors roman: Seppo Parkkinen. Översättning: Tarja Härkönen. Regi: Juha Malmivaara. Musik: Kari Mäkiranta. Scenografi och dräkter: Pirjo Liiri-Majava. Ljus: Kalle Ropponen. Mask och hår: Minna Pilvinen. Målningar: Harro Koskinen. Föreställningen hade ursprungligen urpremiär 8.1 i Åbo.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.