Iscensatt improvisation

Foto: Fredrik Sonck

Dansaren ska ständigt vara ett steg före, säger koreografen Liisa Pentti. Precis som i sina föreställningar låter Pentti scenkonstens alla genrer mötas i det nya evenemanget Per Forma.

En postmodern romantiker. Koreografen Liisa Pentti ler åt beskrivningen som hon med åren förvärvat.

– Jag studerade i Amsterdam under åttiotalet då postmodernismen definierades, fast då kallade jag inte det vi sysslade med för postmodernt. Samtidigt är jag en romantiker. Jag är intresserad av odefinierade djup och metafysik. Jag tror på sånt som inte kan bevisas.

Vi träffas i Teaterhögskolan där junisolen tränger igenom de enorma takfönstren och gör luften lika fuktig som i ett växthus. Här har koreografen och dansaren Liisa Pentti i flera år undervisat skådespelarstuderande i rörelse. I dag ringer telefonen tätt, om några dagar ska Penttis egen festival, Per Forma, äga rum för första gången i Södervik i Helsingfors.

– Det är ett evenemang som samlar människor som håller på med scenkonst för att diskutera och debattera vad som är teater, dans, performance och ifall genrer har någon betydelse. I teatern är rörelse mer än att bara stå, sitta och ligga. I dansen har talet, rösten kommit in. Gränserna mellan genrerna har blivit suddigare.

I programmet ingår också Penttis verk Stage Animals # 2 Sissi, Anno 2010 som hade premiär i höstas. Sissi utgör tillsammans med föreställningen Mabel or The Queen Of Bones Penttis serie kring temat diva.

– Vi forskar i vad det innebär att vara diva. Det finns ju inte längre divor i traditionell bemärkelse, som på femtiotalet, i och med att alla kan lägga ut material på nätet, förklarar Pentti.

Som föreställningens titel antyder har den österrikiska kejsarinnan Elisabeth, eller Sissi som hon kallades, också inspirerat Pentti.

– Hon levde ett tragiskt liv, var anorektiker, hade ett olyckligt äktenskap, blev slutligen mördad. En man stack en stilettkniv i bröstkorgen på henne utan att hon själv först lade märke till det, hon hade ju korsett och klänning på sig.

Dansen forskar

I många år var Pentti koreograf på Zoodiak, centret för ny dans, men år 2000 grundade hon sin egen grupp, Liisa Pentti + co.

– Det är en otrolig möjlighet att ha dansare som förkroppsligar de tankar jag har.

Pentti blandar gärna genrer och använder både skådespelare och dansare i sina produktioner. Föreställningarna föds ofta i samarbete med kompositören Patrick Kosk, videokonstnären Sari Antikainen och ljusdesignerna Mia Kivinen. Pentti kallar sitt arbetssätt ”att forska”.

– Jag arbetar med ganska stora filosofiska frågor som utgångspunkt, tidigare har jag forskat i teman som intet, arabiska siffror och Freuds koncept Das Unheimliche.

Genom bland annat kontaktimprovisation föds sedan koreografierna i studion. Kontaktimprovisation är en dansteknik som utvecklades på sextiotalet av koreografen Steve Paxton. Man följer de rörelser som föds utifrån beröringen mellan två eller fler kroppar och tekniken innehåller mycket lyft och akrobatik.

– Vi improviserar men ändå är allt uttänkt. Det är just det jag strävar efter – att koreografin lever men att alla ändå vet exakt var de ska vara.

Pentti förklarar att en dansare måste leva i nuet på scenen, ständigt vara ”lite före” och beredd att gå åt alla håll.

– Som dansare är du hela tiden medveten om rummet, var du befinner dig, att människor tittar på dig. Att man är medveten om det är grundprincipen i all scenkonst. Det är intuitivt, att lita på sin närvaro. Det är djuriskt, en instinkt, inte rationellt som när man löser en ekvation. Det är sällan man krockar med någon på scenen, man vet vad som händer bakom ens rygg fast man inte ser det.

postmodern skola

Sin utbildning fick Pentti på danslinjen på Amsterdams teaterskola. Det var ingen tvekan om att de påbörjade studierna i nationalekonomi skulle få vänta när Pentti fick beskedet att hon fått en plats på skolan. På åttiotalet var Amsterdam platsen där det hände – alla de bästa dansgrupperna besökte staden och för eleverna var det bara att insupa inspirationen. Undervisningen byggde på balett och modern dans men också på de postmoderna strömningarna som fått sin början i sextiotalets New York. Där hade ett informellt danskollektiv med bland andra Paxton, Fred Herko, David Gordon och Deborah Hay tagit namnet Judson Dance Theater (efter kyrkan Old Judson Church där gruppen uppträdde) och kom med sina teser om att dans kan hittas i det vardagliga att så fröet till den postmoderna dansen.

– Tidigare, inom den moderna dansen, var dansen kodifierad: dansade man i Martha Grahams (inflytelserik amerikansk koreograf som ofta kallas dansens Picasso reds anm.) grupp skulle man följa hennes vokabulär exakt. Postmodern dans är allt annat än kanon, man forskar i vad kroppen är utan den kanoniserade formen.

Pentti välkomnar diskussionen om postmodernism som pågått på teaterfältet den senaste tiden.

– I och för sig är diskussionen om postdramatik bra eftersom det visar att det faktiskt har börjat hända något, scenkonsten utvecklar sig långsamt i Finland. Å andra sidan har det postmoderna blivit mainstream efter snart femtio år. Diskussionen om huruvida den kommit hit eller inte är på så sätt ointressant. Postmodernismen är här och man kunde hellre diskutera vad det är för konst som skapas.

I höst har den första delen av Penttis nya serie, Memo, premiär på G18 i Helsingfors. Här granskar Pentti minnet genom olika kvinnofigurer: den tyska psykoanalytikern Sabine Spillrein som var verksam under 1900-talets första hälft, performansartisten Marina Abramovic som nyligen väckte uppmärksamhet med verket The Artist is Present på MoMA i New York samt den ryska poeten Marina Ivanovna Tsvetaeva. Vid sidan av föreställningarna fortsätter också arbetet utanför scenen – Pentti har arbetat bland annat på fängelser och med autistiska barn.

– Dansen är en form av kommunikation som finns djupt hos alla. I dansen är det så tydligt att man aldrig känner till framtiden, att den inte är skriven och man kan aldrig upprepa den.

Isabella Rothberg

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *