Tretton sekunder före sändning. Jag sitter i ett café i Hangö som denna soliga junilördag förvandlats till en teatersalong. Improvisationsgrupperna Stjärnfall och Stella Polaris ska precis köra i gång sin ”radioimpro” – en föreställning som direktsänds i etern i samband med Hangö Teaterträff.
– Vi vänder oss nu främst till radiolyssnarna, förklarar skådespelaren Tobias Zilliacus för oss, den fysiska publiken, som sitter på bänkraderna i det lilla rummet.
Den ”lilla varningen” tangerar den diskussion som en timme senare äger rum på Hangö Casino. Temat för samtalet är ”teater i verkligheten, verklighet i teatern” och tillägnas den dokumentära trenden som just nu råder inom den finländska teatern.
– Genom konventioner skapar man ett rum, separat från resten av världen. Man lär sig sedan hur man ska bete sig i det rummet, säger Pekko Koskinen, från den finska teatergruppen Todellisuuden tutkimuskeskus.
När Zilliacus talar om för den fysiska publiken att den inte är den främsta målgruppen varnar han också för att teaterns konventioner kommer att brytas. Under den halvtimme långa improvisationen agerar ensemblen inte utåt mot människorna i rummet. I stället försöker de skapa en ljudmiljö som engagerar lyssnarna vid radioapparaterna.
På samma sätt kan det dokumentära greppet inom teatern uppfattas som avvikande från föreställningar om teaterns väsen. Maria Lundström, konstnärlig ledare för Teater Viirus, vet att metoden väcker känslor hos publiken. Föreställningen Aurora Helsinki som bygger på autentiska intervjuer med mentalt sjuka personer fick stark respons – inte bara på grund av tematiken, utan också för att man integrerat intervjuerna i fiktivt material.
– Folk är känsliga när det gäller att överskrida gränser. Många tyckte att det inte var okej att blanda intervjuerna med påhittade scener.
Elmer Bäck från Nya Rampen menar att det finns en större acceptans för att använda ”onda människor” i fiktionen. Ett exempel är Joseph Fritzl som Nya Rampen och Institutet byggt sin föreställning Conte d’Amour på. Fast inte den riktiga Fritzl då, snarare en kollektiv föreställning om mannen som låste in sin dotter i källaren. Nya Rampens sceniska verklighet är nämligen inte något enhetligt, utan ett “fragmentariskt kaos”.
Fiktion och verklighet är heller inte varandras motsatser, menar Koskinen.
– Fiktion är skalet som bärs upp av verkligheten.
Att fiktion bygger på dokumentärt stoff är heller inget nytt.
– I litteraturen har man länge använt ”levande kroppar”, säger Koskinen.
Vad är då dokumentärteaterns trumfkort i förhållande till film eller traditionell journalistik? Teaterkritikern och forskaren Linnea Stara tror att det är känslan av gemenskap som teatern på ett unikt sätt kan utnyttja. Eftersom publiken fysiskt är på plats blir upplevelsen kommunal på ett annat sätt än filmen. Som exempel tar hon Ryhmäteatteris politiska satir Eduskunta som byggde på protokoll från riksdagen.
– I Eduskunta uppnår man nästan en katharsiskänsla i slutet när politikerna ställs mot väggen, säger Stara
Isabella Rothberg
Diskussionen ”Teater i verkligheten, verklighet i teatern” leddes av Hannele Mikaela Taivassalo och Eva Koskinen. Den dokumentära teatern belönades också under Hangö Teaterträff. Författaren och regissören Joakim Groth fick Antoniapriset för föreställningarna Apollo i fähuset och Faster Elses liv och andra historier, som båda bygger på dokumentärt material.
