Det var en oerhört viktig diskussion som togs upp på seminariet Fyrk finns – finns det kultur? den 2 februari (se artikeln på sidorna 10-11 samt sista ordet av Sara Ehnholm Hielm). Viktig för att den tangerar både högst påtagliga sakdiskussioner inom kulturfältet och en mer övergripande nyliberal ideologi som hämmar kulturens möjlighet att hävda sig i en marknadsliberal kontext.
Begreppet ”nyliberal” skall den här gången närmast förstås som det marknadsekonomiska språk som med företags- och konsumentmetaforer försöker beskriva kulturfältet. Kulturens underläge består i att det nyliberala paradigmet blivit allt mer dominerande, nästan hegemoniskt. Samtidigt, påpekade några röster under seminariet, är många kulturaktörer dåliga på att tala ekonomernas språk. Sant är också att kulturarbetare, ställda inför förändringar, lätt får bakåtsträvares defensiva roll och misstänks för att protestera mer av personligt ekonomiskt egenintresse än av oro för hur den kulturella nedrustningen påverkar samhället.
I praktiken handlar kulturkampen förstås om bådadera och oberoende av motiven är utmaningen att återta någon form av initiativ. Det finns två sätt: antingen blir man bättre på att tala ekonomiska (och försöker ändra kulturpolitiken inifrån paradigmet) eller så försöker man visa att det finns andra språk som ger en mer relevant beskrivning av verkligheten (och försöker rucka på paradigmet utifrån).
Inom det marknadsekonomiska paradigmet kan man bland annat framhålla kulturens externaliteter (värden som uppstår men inte kan mätas i bokslut) och påminna om motsägelsen i att teoretisk ekonomisk liberalism förespråkar stor transparens medan praktisk kapitalism fortbestår genom att dölja strategisk information. Man kan också ifrågasätta hur offentliga och privata kulturmedel används. Om kulturfältet till exempel finner en satsning som Guggenheim konstnärligt ointressant borde den diskuteras i termer av sysselsättning och näringslivspolitik, utanför kulturbudgeten. Det är ingen kontroversiell ståndpunkt.
Utanför det marknadsekonomiska paradigmet kan man ifrågasätta vem som tjänar på att strukturerna ser ut som de gör. Man måste också påpeka att resultat och balansräkningar bara kan ge en mycket begränsad beskrivning av – till exempel – ett förlags verksamhet, precis som en människa inte kan beskrivas tillfredsställande med våg och måttband. I någon mån handlar återerövringen av språket om att tydliggöra varför de vedertagna instrumenten inte bara mäter fel utan också mäter fel saker.
Kamp innanför och utanför paradigmet har olika förutsättningar och möjliga utfall.
Motstånd inom paradigmet kan ge resultat på kort sikt, för vi kan – och ska – trots allt förutsätta att diskussionen fortsätter och går mot större öppenhet. Det som är möjligt att uppnå på längre sikt är förbättrade rutiner, större transparens, prioriteringsdiskussioner och i bästa fall en mer nyanserad bild av vad kultur är och kan vara.
Men det finns också en gräns för vad man kan uppnå inom det marknadsekonomiska paradigmet och ett behov att gå utanför det. Per definition framstår den som ifrågasätter paradigmet som lite stollig, verklighetsfrånvänd och orealistisk och för den enskilde kulturaktören lär det systemkritiska förhållningssättet inte ge mer fyrk. Men som motvikt är de alternativa idéerna och perspektiven helt essentiella.
Här är paradoxen: Möjligheten att nå resultat i det lilla, innanför paradigmet, ger ingen anledning till bekväm optimism inför det stora, inför konsten och kulturens framtid i det långa loppet. Men pessimismen inför det stora, omöjligheten att se hur paradigmet kan brytas, får inte förlama kulturarbetet i det lilla, just här, just nu.
Fredrik Sonck
