Lars D. Eriksson har läst Atos – en vänbok om hans gamla vän och inspirationskälla, journalisten, aforistikern, politikern och framför allt filosofen Atos Wirtanen.
Yrsa Stenius rubricerar sitt bidrag till den nyligen utkomna vänboken Atos med en formulering som bättre än någon annan motsvarar den bild av Atos Wirtanen som vi ännu levande utan reservationer kan omfatta. Ingen kan glömma hans skratt och ingen kan ifrågasätta hans genuina avsky för det kälkborgerliga. Atos var för oss alla en förebild: han var en oändligt litterärt och filosofiskt bildad man, han var en ypperlig aforistiker, han var en egenartad socialist på sitt eget atoska vis (det fanns någonting av Långbergsöda över hans fria tolkning av marxismen), han var politiker men med saknade den banala pragmatism som alltför ofta präglar dagspolitikens utövare.
Framförallt var han en inspirations- och glädjekälla för alla dem som hade förmånen att umgås med honom, antingen på restaurangen Kosmos eller något annat näringsställe, hemma hos honom tillsammas med ”regeringen” Irja i filosoflyan på Bergmansgatan eller på hans sommartillhåll i Lemland och Saltvik, där hans leklust, som var stor också i hufvudstaden, i de åländska hemknutarna tog sig gigantiska proportioner. Jag kommer till exempel aldrig att glömma den sommar vi – min dåvarande fru och jag – vistades på sommarstället vid Bertbyvik i Saltvik efter en längre kvällsvard mitt i natten väcktes av Atos som hade hört (sett?) spöken i köket. Vi uppmanades alla tåga ut och söka upp spöket i husets källare där det sannolikt gömde sig. Tyvärr hade det av allt att döma flytt. På förmiddagen följande dag tvingades vi att med en liten roddbåt ta oss ut till Hamnholmen som inte låg långt ut till havs. Ingen av oss visste varför just Hamnholmen var vårt resemål. Väl framme visade det sig att Atos ville att vi från en klippa på holmen skulle ägna oss åt att rulla ”vräkstenar” i havet. Det gjorde vi under cirka en timme. Därefter rodde vi tillbaka till stugan. Syftet med den resan var att Atos sannolikt ville återuppleva sina barndomsminnen. Eller försökte han dränka det försvunna spöket?
Vid sidan om
Vänboken till Atos är en liten guldgruva både för dem som upplevt Atos och för dem som är intresserade av en av de mest originella och vidsynta filosofer det finländska samhället upplevt under 1900-talet. Jag tror faktiskt han själv helst ville beskriva sig som filosof, även om han var medveten om att han var en mycket fin aforistiker. Han var trots allt inte beredd att jämföra sig med Diktonius som i många avseenden var hans litterära idol. Häri liknande han Björling som inte heller ens kunde komma på tanken att bli jämställd med Diktonius.
Atos var politiker och samhällsdebattör liksom ”vid sidan om”. Alf-Erik Helsings bidrag När bröder ej förlikas är i det avseendet ett av de intressantaste i boken. Han ger en bild av det som man kunde kalla Atos politiska utvecklingsgång från socialdemokratisk tannerian till folkdemokrat och enhetssocialist. Det är samtidigt en beskrivning av socialdemokratins splittring efter andra världskriget och av hur två olika personlighetstyper (Atos och Fagerholm, idealisten och pragmatikern) med nästan inre nödvändighet måste hamna på kollisionskurs. Fagerholm var – liksom Atos – litterärt mycket bevandrad, framförallt i finlandssvensk littteratur. Han sinne för humor var oslagbart. Jag vet det, eftersom jag några gånger drabbades av den. Men medan Fagerholm var slagfärdig och lätt elak, var Atos lekfull och glad – utom då han hade sina fåtaliga koleriska anfall, vilka alla hängde samman med motpartens ideologiska eller filosofiska stupiditet, som Atos såg det.
Marxismen
Atos utveckling till övertygad marxist, ett ord jag verkligen har svårt att använda i detta sammanhang, tog av allt att döma sin början först efter brytningen med socialdemokratin. Det är alltså ingen tillfällighet att han på äldre dagar beklagade sig över att han alltför sent på allvar bekantat sig med Lenins skrifter. Det är nämligen svårt att hitta några leninistiska influenser i hans tidgare produktion, för att inte säga hur svårt det är att hitta några spår av leninism i hans politiska verksamhet. Leninboken blir därför, åtminstone för mig, ett mysterium. Men vi får förstås inte glömma Atos fascination för ”stora män”: Strindberg, Nietzsche – och Stalin! Radiotalet efter Stalins död är och förblir något som vi Atos-beundrare aldrig kommer att förstå. Inte ett ord om de politiska förföljelserna, inte ett ord om diktaturen …
Men en sak är klar: uttrycket ”och så vidare, och så vidare” som Atos använde då han märkte att han börjat tala om självklarheter och/eller då han ville avbryta någon som alltför länge ägnade sig åt trivialiter användes i tiderna ständigt av ingen mindre än Lenin. I den meningen fortlever leninismen ännu i många av oss. Tack vare Atos. Svante Lundgrens bidrag Atos och de judiska flyktingarna är en annan text som sannolikt ger många en inblick i ett politiskt engagemang, både under andra världskriget och därefter, som tyvärr blivit alltför litet uppmärksammat. Jag går inte här in på alla de skeden där Atos verkade både som försvarare av de utvisningshotade judarna i Finland och senare för den judiska staten. Lundgrens artikel som i sammanhanget är aningen lång ger en utförlig bild av hur djupt Atos var involverad i denna humanitära och delvis politiska fråga. För oss från en senare generation var det helt enkelt en omöjligt att ens ta upp till diskussion det såkallade Palestinaproblemet. Då, om inte förr, blev Atos kolerisk. Själv beslöt jag mig för att inte med ett ord tangera frågan. Och jag var säkert inte ensam här. I fråga om Israel och Palestina var Atos och Fagerholm på exakt samma linje: också Fagerholm blev uppriktigt förbannad om man ens ville diskutera den israeliska statens agerande i Palestina. Det är något jag ännu idag hyser en stor respekt för.
Hemma hos sig själv
Claes Anderssons En droppe morgondagg… och Gustaf Widéns Hemma hos sig själv är de två bidrag som kanske bäst försöker ge en bild av personen och människan Atos. Andersson skriver att det enligt Atos inte förelåg någon motsättning mellan känsla och analys (själv skulle jag säga mellan känsla och förnuft). Om det är något som jag i djupet av min själ lärt mig av filosofen Atos så är det just detta: det är ett av de senaste århundradenas största misstag att tro att vi kan skilja dessa två åt. Atos själv är det bästa exemplet på att den dikotomin inte är hållbar. Jag tror att det är just därför vi alltid kommer att minnas honom.
Widén fäster sig i sitt bidrag vid en annan sida av människan Atos. Han citerar aforismen ”Det finnes till sist ingen säkrare väg än att följa sina djärvaste impulsers äventyrlighet. Det gäller att förbli hemma – hos sig själv. Och att äga modet till självbejakelse i de avgörande ögonblicken”. Det är inte många som lyckas leva upp till den föresatsen. Strindberg gjorde det, Nietzsche gjorde det. Och Atos gjorde det. Han var en klok karl, som byborna i Långbergsöda sade.
I motsats till Widen, som deklarerar att Atos som politisk tänkare knappast efter realsocialismens sammanbrott kommer att återupptäckas, vill jag hävda: Det kan vi inte veta. Utopierna har inte dött. De dör först då människosläktet dött. Drömmen om ett samhälle och en värld där människorna kan utveckla alla sina inre resurser och viljan till makt ersatts av driften till form, det vill säga kultur och frihet, kommer aldrig att förlora sin förnyande kraft.
Lars D. Eriksson
Christina Andersson & Claes Anderssin (red): ATOS – en vänbok. PQR, 2012
Fotnot: Det som Lars D. Eriksson glömmer att nämna i sin recension – för hans generation är det naturligtvis en självklarhet – är att Atos Wirtanen alltså var chefredaktör
