Laurence Adam Foto: Rita Paqvalen

Konst till priset av ett bröd

 

Konst är en mänsklig rättighet. Det menar belgaren Laurence Adam. Rita Paqvalén, verksamhetsledare på tjänsten Kultur för alla, intervjuade henne om organisationen Article 27 som erbjuder konst åt mindre bemedlade och social trovärdighet åt konstfältet.

På en bakgata i Bryssel ligger ett anspråkslöst kontor i tre våningar med små, slitna rum fullbelamrade med papper, mappar och lådor. Här huserar en liten organisation med stora målsättningar: Article 27 vill ge alla en (ekonomisk) möjlighet att självständigt och regelbundet ta del i Bryssels kulturliv.

Article 27 startade först som ett pilotprojekt år 1999 på initiativ av skådespelaren Isabelle Paternotte och teaterchefen Roland Mahauden vid Théâtre de Poche. De ville hitta en lösning på dilemmat att en del pjäser spelas för halvtomma salonger samtidigt som många, som gärna skulle vilja gå på teater, inte har råd med biljetterna. Lösningen blev Article 27, som snabbt blev en etablerad och respekterad aktör på konst- och kulturfältet.

Idén med Article 27 är enkel. Organisationen förser sina samarbetspartners inom den sociala sektorn med biljetter som de i sin tur delar ut till sina klienter. Varje klient, som lever under en viss inkomstgräns, kan lösa in två biljetter per månad (samt en extra för varje familjemedlem). Article 27-biljetterna byts ut mot riktiga biljetter på de teatrar, museer, biografer, operor och konserthus som samarbetar med Article 27. Helt gratis för klienten är denna service inte, i samband med utbytet betalar klienten själv en mellanskillnad på 1,25 euro, det vill säga priset av ett bröd. Kulturorganisationen i sin tur fakturerar Article 27 och får fem euro (+ 1,25 euro) för varje erhållen Article 27 biljett.

 

Biljetter är inte nog

Under organisationens första verksamhetsår 1999 fungerade Article 27 främst som en biljettförmedling för teaterfältet – då förmedlades över 900 biljetter och i nätverket fanns 50 sociala organisationer och 21 kulturorganisationer. Laurence Adam, som var med från starten, insåg ganska snabbt att biljettförmedling i sig inte räcker för att ge alla samma möjligheter att delta i konst- och kulturevenemang. Tröskeln till konsten handlar ofta även om andra frågor än de rent ekonomiska – till exempel klass, avsaknaden av socialt och kulturellt kapital eller vänner att gå med. Till en början verkade det även som om de sociala organisationerna sköt över ansvaret på de kulturella organisationerna.

– Därför blev det viktigt att involvera den sociala sektorn även i konstens innehåll, att sporra socialarbetarna till att ackompanjera sina klienter till olika kulturevenemang och att förse dem med nycklar till konstens språk och kulturfältets koder, konstaterar Adam.

I dag erbjuder Article 27 olika former av verksamheter för sina samarbetspartners – allt från föreläsningar i samtidskonst, möten mellan aktörer från bägge fälten och olika konstkurser för den sociala sektorn till en säsongkatalog över kulturorganisationernas programutbud i Bryssel. Article 27 har också utarbetat olika verktyg och metoder – en del speciellt anpassade för barn – som socialarbetarna kan använda sig av när de vill arbeta med konst i sitt arbete. Genom dessa åtgärder har många sociala samarbetspartners själva aktivt gått in för att (vid sidan om biljettförmedlingen) göra sina egna konstprojekt samt att erbjuda sina klienter olika kulturprogram och plattformer för konstnärlig verksamhet.

I år fyller organisationen 15 år och verksamheten har växt till ett kontor med 6 anställda och ett nätverk som ”alla” kulturella och sociala aktörer vill vara med i. Organisationen har i dag också systerorganisationer runtom i Belgien, bland annat i Vallonien sedan 2000. Under år 2013 förmedlade organisationen över 36 000 biljetter via sina 153 sociala samarbetspartners till de evenemang, utställningar och föreställningar som nätverkets 168 kulturella samarbetspartners bjöd på. De sociala partnerorganisationerna arrangerade själva 1 342 gruppbesök till kulturevenemang.

 

Men konsten då?

Det är konsten som står i fokus för Article 27:s verksamhet och framför allt konsten som en mänsklig rättighet, vilket också understryks av organisationens namn som syftar på den 27:e paragrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Laurence Adam poängterar att verksamhetens mål är ”allas tillgång till konsten”, och det märks att det är just denna fråga hon brinner för. Utgångspunkten är, enligt Adam, att alla ska ha rätt till att regelbundet ta del av konst, att själv kunna välja hur, vad och när. Men det handlar också om att alla ska ha tillgång till redskap för att förstå och kommentera konstnärliga och kulturella uttryck.

– Det är viktigt att ge individer redskap för att kunna kritisera något och uttrycka sig själva. Konsten och redskapen för en förståelse av den kan hjälpa individen till att bli en aktiv medborgare och inta en subjektsposition menar Adam.

Den verksamhet som Article 27 i dag driver är inte bara attraktiv för socialsektorn, utan även för teatrar och andra institutioner. Genom nätverket når de en bredare och större publik, och genom publikarbetet, som är en av nätverkets verksamhetsformer, möter de även sin publik. Och i förlängningen ”kravmärks” deras verksamhet och den får en social trovärdighet.

 

Modell med variation

I dag finns liknande modeller runtom i Europa. Utformningen varierar, men utgångspunkten är den samma: att genom ekonomiska modeller ge alla människor en möjlighet att (självständigt) delta i kulturlivet. Till exempel i Österrike finns organisationen Hunger auf konst & kultur som sedan 2003 delat ut biljetter gratis till mindre bemedlade.

I Finland samarbetar många sociala organisationer med kulturaktörer och erbjuder sina klienter olika former av kulturella aktiviteter, och allt fler konstnärer har börjat skräddarsy verksamheter och kurser för socialsektorn. Många kommuner har även introducerat så kallade kulturkamrater, enligt en modell som introducerades av Jyväskylä konstmuseum år 2006 (under namnet ”kulttuuriluotsi”, det vill säga kulturlots). Kulturkamraterna är skolade frivilliga, som ackompanjerar den som vill ha sällskap till ett kulturevenemang. I många kommuner får dessutom den som ledsagas av en kulturkamrat biljetter till nedsatt pris.

Men trots många fina initiativ, projekt och satsningar saknar Finland en mer systematiskt utarbetad modell som, i likhet med den i Bryssel, skulle ge mindre bemedlade – som inte har råd att köpa ens biobiljetter – en möjlighet att självständigt ta del av kulturlivet, gratis eller till priset av ett bröd.

 

Rita Paqvalén


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>