Pjäser med kvinnor i centrum

av Hanna Åkerfelt

Regissören Lucy Kerbels bok 100 Great Plays for Women är en inspirerande påminnelse om att det inte stämmer att ”det inte finns några pjäser med bra roller för kvinnor”, skriver teatervetaren och dramaturgen Hanna Åkerfelt, som träffade Kerbel i London för ett samtal om kvinnoroller och jämställdhet.

Det är tidig förmiddag i början av oktober, jag sitter på The Cut, baren som hör till teatern The Young Vic i London. Ännu är det lugnt, bara enstaka personer utspridda i lokalens bottenvåning. Jag har valt ett bord mittemot dörren och väntar på Lucy Kerbel, som jag har stämt träff med. Eftersom jag inte vet hur hon ser ut så har jag, istället för en blomma i knapphålet, tagit med mig hennes bok 100 Great Plays for Women för att signalera mina avsikter.

Boken kom ut i november 2013 och Kerbel berättar att den har sålt bra för att vara en teaterbok, den har varit en av förlagets mest sålda böcker och legat på National Theatres bokhandels top-10-lista. Vilket är intressant med tanke på att det från början inte var tänkt att bli en bok utan en databas, inspirerad av Riksteaterns databas Dramawebben.

Att skapa en sanning

Kerbel berättar om sitt arbete med olika teatergrupper för ungdomar, som för det mesta består huvudsakligen av flickor, och hur hon ställdes inför frågan vilka pjäser hon skulle sätta upp med dem.

– Jag kunde bara inte tro att det inte fanns några spelbara pjäser för de här flickornas behov.

Hon berättar också att hon ville att boken skulle vara lättläst, lättillgänglig och föra in pjäserna i folks medvetande.

Hon använder uttrycket ”att skapa en ny sanning”. Det vill säga att vi inte ska godta ett uttalande som ”det finns inte några bra roller eller pjäser för kvinnor” som en slutgiltig sanning, utan istället ta reda på om det faktiskt är så. Kerbel påpekar att det ofta kan vara frågan om att en pjäs helt enkelt inte haft någon som har fört dess talan och därför har glömts bort. Hon säger också att vi inte ska glömma att vår kännedom om pjäser är kopplad till det som har spelats offentligt eller getts ut i bokform och därigenom finns bevarat. 

När hon pratar om arbetet med boken säger hon att det var viktigt för henne att inte bli för beskrivande och på det sättet ta med för mycket av sin egen tolkning av pjäserna. I början hade hon svårt att skriva självsäkert om vad som gjorde pjäserna bra, eftersom hon tyckte det var ovant att tala i så slutgiltiga ordalag. Ibland hade hon också svårt att hålla sig till bara ett uppslag när det gällde pjäser som hon själv brann för.

I en teaterkultur där årskontrakt är undantag och projektbaserat arbete är normen, så blir det svårare för kvinnliga skådespelare att klara sig i branschen, när man känner sig mera som gäst i teatervärlden än som en aktiv del av den, säger Kerbel. Därför ville hon i den här boken också fokusera på berättelser som ställer kvinnor i centrum, pjäser som erbjuder utmanande, svåra, roliga och tunga roller för kvinnor.

– Det kändes som om det fanns böcker om kvinnliga dramatiker, antologier om pjäser skrivna av kvinnor och pjässamlingar med en stor roll för en kvinna, medan resten är av och för män, säger hon.

Diskussionen om jämställdhet inom teatern – och i det här fallet – vilka berättelser och kroppar som syns på scenen, är något som berör och borde engagera både män och kvinnor, enligt Kerbel. Hon betraktar också alla de här frågorna som olika sidor av samma sak.

När vi skiljs åt går Kerbel för att förbereda nästa kvälls seminarium, det första i en serie på sex stycken utgående från boken. på det seminariet, som har temat makt, handlar diskussionen såväl om avsaknaden av kvinnliga dramatiker i kanonet som om bristen på produktioner av pjäser som sätter kvinnor i fokus, trots att majoriteten av publiken är kvinnor. Det här är frågor som oundvikligen engagerar den samlade publiken, som består av både kvinnor och män.

Hanna Åkerfelt

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.