Obehaglig stämning, obesvarade frågor

Publikens inträde till en bakgård ”någonstans i Europa” börjar bländande upplyst framför galler. ”Var är biljetterna?” och ”Köpte du den själv?” hetsar maskbärande karaktärer ivrigt. Programbladet ställer mer gåtfulla frågor: ”Får du vara här? Har du tillstånd? Får du vara med i leken?”

Wonderland är en tvåspråkig trancemaskföreställning vars dramaturgi arbetsgruppen Teater Venus utvecklat tillsammans. Metoden trancemask är ursprungligen utvecklad av improvisationspedagogen Keith Johnstone, och dess avsikt är att genom masken ta fram djupt begravna, primitiva sidor hos skådespelaren. Då blir rollen egentligen inte en roll, utan verklig. Dessa välspelade karaktärer visar primitiva sidor i form av hysterisk glad, hotfullt skrattande iver. Det märkliga gårdsgänget inger en stark närvarokänsla, särskilt i de improviserade delarna där de ofta interagerar med publiken. Pauliina Lintulas och Anna Uschanovs välgjorda halvmasker bidrar stort till den bisarra stämningen: de är svullna, skära och böldiga.

Första raden involveras i ”sanning eller konsekvens”: ”Vad är det pinsammaste som någonsin hänt dig?” Den rätt oskyldiga frågan får en obehaglig underton då den ställs med karaktärernas kännetecknande, förvridet infantila röster. Det väcker ett intressant obehag. Publiken blir utsatt, sårbar. Den märkliga stämningen fortsätter i en lek där gårdens gränser vaktas noggrant från ”invandrare och flyktingar”. Tankarna far osökt till immigration, särskilt då det preciserats att vi befinner oss på en bakgård just någonstans i Europa. Karaktärerna – vuxna skådespelare klädda i mjukisoveraller – leker också någon slags babylekar. Infantil elakhet, kanske just hos vuxna, gränsvaktande, europeiska människor, verkar framhävas.

Lekarna avbryts med jämna mellanrum av scener utan tal. Dels industriellt surrande, småkusliga stämningar där karaktärerna rör sig apatiskt över scen, dels drömska scener där scenen är svagt, stämningsfullt upplyst, där piano, körsång eller stråkmusik spelar och där några ensamma karaktärer rör sig långsamt med en lykta. (Kristian Smeds Tabu känns inte som någon otänkbar influens här.) Det blir meditativa stunder för kontemplation, i stark kontrast till det småmobbande, hysteriskt skrattande. Ett förundrat sökande och en stund för tystnad, fri från kvicka, elaka repliker.

Wonderland förblir rätt gåtfull. Titeln illustrerar den undran jag fortfarande har då jag stiger upp från min stol. Det är helt i sin ordning: intressant teater smäller inte några enkla sanningar i ansiktet på en. Föreställningens beskrivning har dock ställt många frågor som upprättat en del förväntningar. ”Får du vara med i leken?”

Utanförskap som tema nuddas, särskilt i obehaget som de välspelade trancemaskfigurerna framkallar, men utforskas inte på djupet. Föreställningens styrka ligger i dess intensiva, intressanta stämningar: bisarrt färgat obehag, industriell tomhet och meditativt körklingande scener. En kombinerad, insiktsgivande effekt av dem uteblir – men poängen kanske är att publiken själv reflekterar över de intressanta stämningar som föreställningen skapar. Kanske de i bästa fall vidrör några djupa, primitiva sidor hos åskådaren, helt i trancemaskens anda.

Edith Keto

Regi Max Bremer. Manus och dramaturgi av arbetsgruppen. På scenen: Sam Huber, Markus Luukkonen, Paul Holländer, Åsa Nybo och Max Bremer. Masker Pauliina Lintula och Anna Uschanov. Scenografi, dräkter, grafik Paula Koivunen. Ljus Teemu Nurmelin. Ljud Sam Huber.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *