Sorglöst om det sorgliga
Den svenska 1990-talsnovellen utgjorde en betydande del av mina första viktiga läsupplevelser. Jag hade börjat fasa ut ungdomsböckerna, och aldrig lyckats uppskatta vare sig fantasy eller storslagna epos. Ninni Holmqvists och Cecilia Davidssons noveller befann sig som i ett stilla vakuum – av obehag eller alldeles ordinär tristess. Kvinnor gick omkring i varma lägenheter, tänkte, svettades. Vardagligt envisa jagtexter följde varann, som om de ändå inte brydde sig ifall någon lyssnade och dialogerna ledde inte nödvändigtvis någonvart. Det var en koncentrerad prosa fri från nyttoaspekter, och utan hjältar. Tjusningen fanns istället i små förskjutningar – falluckor ut ur det normala, förväntade. Och i att strax efter det att man hunnit en bit så tog det slut, och istället började en ny novell, i ännu instängt rum, en korridor eller simhall.
