Den svenska 1990-talsnovellen utgjorde en betydande del av mina första viktiga läsupplevelser. Jag hade börjat fasa ut ungdomsböckerna, och aldrig lyckats uppskatta vare sig fantasy eller storslagna epos. Ninni Holmqvists och Cecilia Davidssons noveller befann sig som i ett stilla vakuum – av obehag eller alldeles ordinär tristess. Kvinnor gick omkring i varma lägenheter, tänkte, svettades. Vardagligt envisa jagtexter följde varann, som om de ändå inte brydde sig ifall någon lyssnade och dialogerna ledde inte nödvändigtvis någonvart. Det var en koncentrerad prosa fri från nyttoaspekter, och utan hjältar. Tjusningen fanns istället i små förskjutningar – falluckor ut ur det normala, förväntade. Och i att strax efter det att man hunnit en bit så tog det slut, och istället började en ny novell, i ännu instängt rum, en korridor eller simhall.
Philip Teirs karaktärer i Akta dig för att färdas allt för fort rör sig genom en finsk samtid, men flackar med blicken. De är ofta män, eller pojkar som ska bli män, som iakttar utbudet av mansroller med ”känslan av att helt ofrivilligt ha hamnat i allians med fienden”.
Thomas gömmer sig i mörkret bakom ett träd, för en annan pojke som är några år äldre. Han kallas Hammarn och Thomas avslöjas av sin mobiltelefonsignal. Det är mamma som ringer. Teir berättar sorglöst om just det sorgliga: håglösa försök att komma överens med normaliteten. Att som barn förväntas uppskatta andra barn, lyssna till försupna fäders monologer.
90-talets sparsmakade kontaktlöshet går igen, fortplantar sig genom familjer på samma sorts oromantiska platser: på parkeringar, i skolor. En blank sjö kan vila i ett nattligt landskap, men den stannar i bakgrunden, beskrivs knappt. När naturen väl beträds är den inte sällan hotfullt gäckande, rentav farlig.
På samma gång är samtidsmarkörer i form av små, ofta tekniska ting vanligt förekommande. Det slår mig att de används i en utsträckning som annars bara ungdomsboksförfattare brukar våga, och ofta misslyckas med. Men här fungerar det, och fyller en viktigare betydelse än bara som rekvisita. Babymonitorer och Nigeriabrev ges nya, utvidgade funktioner i form av avlyssningsredskap och hämndverktyg. Kommunikationsmedlen blir ytterligare ett sätt att inte kommunicera.
Teir gestaltar och dissekerar, vänder på perspektiv. Akta dig för att färdas alltför fort börjar i en text (som kunde ha varit spökskriven av Pär Thörn) om en facebookgrupp som leder till ett inbrott hos Jörn Donner och avslutas i en dikt av listade rädslor. Novellformen lämnas en kort stund. Allt liksom stillnar och undertexten sticker fram som ett sår, en samling förutsättningar.
Det är hela tiden psykologiskt finmejslat, välgjort och spännande. Men ibland så pass transparent i sin struktur att jag glömmer bort att det är litteratur. Effektiviteten gör att boken skulle kunna tas ur sina pärmar och in i en annan form utan att något väsentligt gick förlorat. Och då måste jag tillåta mig att bli lite besviken. För att man inte i högre grad skrivit in söndringen och angelägenheten även i formen, istället för att som nu zooma in men sen ut igen, hela tiden bära med sig möjligheten att återgå till en behändigt berättande distans.
Ida Säll
Philip Teir: Akta dig för att färdas alltför fort. Söderströms, 2011.
