Etikettarkiv: Joel Backström

Samhällsmoralens omoral

Joel Backström
Joel Backström.
Samhällsmoralens förfall beklagas ofta, men folk ser förfallet på olika ställen. Vissa tycker till exempel att det är ansvarslöst att öppna gränserna för stora mängder flyktingar; det visar att eliterna varken bryr sig om vår kultur eller det egna folkets välgång. Andra tycker att det är omänskligt att skicka iväg nödlidande flyktingar; det visar på ett allt mer hjärtlöst samhällsklimat. På båda sidor finns många som inte alls kan förstå den andra sidan och uppfattar dem antingen som ondsinta hycklare eller helt förvirrade. Diskussionen gäller officiellt hur ”vi” (finländare) ska förhålla oss till ”de andra” (flyktingarna), men visar främst hur besvärligt det är för oss att förhålla oss till de andra bland oss själva, till dem som har en annan uppfattning om vem ”vi” borde vara. Det är inte finländaren och flyktingen som upprör och äcklar varandra mest, utan rasisten och flyktingkramaren – som de kallar varandra, på delat modersmål.

Samhällsmoralen är en uppsättning värderingar som, tänker man sig, vi alla borde vara överens om. Men själva diskussionen uppstår för att vi inte är det. Om det handlade om en saklig diskussion vore det inte så farligt, men diskuterar man värderingar är det omöjligt att vara saklig, att undvika personangrepp. Den som frågar vad vi kan acceptera frågar egentligen vem vi kan acceptera; en högst personlig fråga för dem som känner att de inte accepteras. Samhällsmoralen är själv alltid ett moraliskt problem just för att den manifesterar folks vilja att slå fast vem som ska få vara en av ”oss”. Det handlar om vilja till makt: man vill sätta gränser och tvinga folk åt vissa håll. Naturligtvis i namn av ett ädelt syfte, omsorg om moralen, men det bara ökar makthungern och hatet mot dem som hindrar ens strävanden (därav rasistens och flyktingkramarens ömsesidiga hat). Samhällsmoralen fungerar genom skam- och skuldbeläggande, alltså genom hot om social utfrysning, således genom moraliskt långt ifrån goda mekanismer. Kort sagt: det är mobbning med ett finare namn. Mobbarna försöker få offret att känna sig värdelös, som en person ingen vill vara med, kan uppskatta eller tycka om. Och en allmän form av mobbning är moralistens sårade blick, där offret beläggs med skuld (”Se så illa du betedde dig, så du gjorde oss illa!”) snarare än med skam (”Så ful, löjlig, dum du är!”).

Men kan man verkligen likställa samhällsmoral med mobbning? Är det inte samhällsmoralen som lär folk att inte mobba andra? Visst är det väl bra om det råder en anda där mobbning betraktas som skamligt, så att den som får skämmas är mobbaren, inte hans offer? Ja, hur bra är det att säga: ”Försöker du frysa ut någon är det istället du som blir utfrusen”? Samhällsmoralen innebär att man kväser mindre makter med en större makt, och därför är den själv ett moraliskt problem, hur ”positiva” värderingar den än kan omfatta (respekt, hjälpsamhet och så vidare). Och den större makten ordnar inte, som Hobbes tänkte sig, samhället från en suverän position ovanför det, utan det handlar om att vissa grupper i samhället lyckas trumfa igenom sin uppfattning om vad samhällsmoralen kräver, om vad och vem makten ska kväsa.   

Det som görs i samhällsmoralens namn är väsentligen opersonligt. Om en elev är hygglig mot en annan för att klassandan påbjuder det, så betyder det att eleven själv inte framträder som enskild människa i relation till den andre. Hon beter sig bara som det hör till i den här klassen: ”Här tar vi hand om varandra.” Det hon gör uttrycker inte hennes relation till den andre utan viets avpersonalisering som upprätthålls genom skam- och skuldhotets makt och dess mjukare sida, kollektiv uppmuntran och uppskattning (den mjuka sidan förhåller sig till den hårda som den hyggliga polisen till den brutala vid ett polisförhör). Den politiska korrektheten är ett slående exempel på den avpersonalisering som finns i all samhällsmoral. Officiellt hyllas olikhet och normkritik, men i praktiken införs en rigorös norm för tillåtna åsikter och språkbruk, där varje personlig avvikelse straffas med social utfrysning. Man vill ha normer och konventioner just för att skapa en  avpersonalisering i umgänget, så att frågan om vad man själv tänker och känner för den andre inte ska uppstå, inte bli akut.

Att peka på problem med samhällsmoralen, alltså inte bara med en viss, utan med all samhällsmoral, förefaller hopplöst om man tror att moral och samhällsmoral är samma sak. Men de sammanfaller inte. Samhällsmoralen är tvärtom ett kollektivt gestaltat symptom på de svårigheter vi har med att ta till oss den moraliska förståelse som öppnar sig mellan enskilda människor. I den här förståelsen handlar det inte alls om att slå fast någonting, om normer eller makt, utan bara om att öppna sig för en annan människa, att inte vända bort blicken eller dra tillbaka sin hand. Genom att skuld- och skambelägga varandra, genom maktutövning och avpersonalisering av olika slag, försöker vi desperat försvara oss mot den öppenheten, som vi i vår rädsla och vårt äckel för varandra och oss själva uppfattar som en outhärdlig skyddslöshet.

kampen om hur samhällsmoralen borde se ut har öppenhetens möjlighet redan förträngts (helt avskaffa den kan man inte). Kampen står mellan grupper som, av skäl som väsentligen förblir omedvetna för dem själva, dras till olika specifika sätt att förtränga öppenheten. En hysterisk vilja att stänga gränser och hindra ”annorlunda” människor att komma hit uttrycker uppenbart en slutenhet mot andra människor överlag, men en preferens för mångkultur har i sig lika litet med öppenhet att göra. Man kan inte vara öppen med kulturer, bara med människor, och den som suktar efter det ”annorlunda” som sådant har redan avfärdat ”oss” som deprimerande ”lika”. Hon ger alltså gräns-stängaren rätt: vi är, tyvärr, just sådana som han vill att vi ska vara. Båda reducerar på samma sätt sina medmänniskor, och därmed, utan att märka det, sig själva, till en avpersonaliserad massa. Det är bara färgen på massan de grälar om.

Joel Backström
är filosof

Sluta hoppas!

Joel Backström
Joel Backström.
Bertold Brechts pjäs Mor Kurage visar, liksom all god krigslitteratur sedan Iliaden, krigets hopplöshet. Marketenterskan Mor Kurage och hennes barn krossas obönhörligt av skeendet, som småkryp under hjulen på den krämarvagn de ihärdigt drar fram längs trettioåriga krigets ändlösa landsvägar. Men Brecht visar inte kriget som en av människorna oberoende, självgående helvetesmaskin, som en naturkatastrof. Det är människorna själva som drar vagnen. Paradoxalt nog är kriget så hopplöst just för att de som befinner sig i det aldrig slutar hoppas på det. Det som håller kriget igång är människornas förtvivlade hopp om att det, mot all erfarenhet och allt förnuft, ska ge dem ännu en chans, och deras lika förtvivlade oförmåga att föreställa sig ett annat sätt att leva tillsammans än genom att fortsätta mörda och utnyttja varandra. Att Mor Kurage i slutändan ingenting lärt sig av kriget är enligt Brecht styckets viktigaste lärdom.

Det betyder inte att Mor Kurage är naiv beträffande kriget, i den meningen man vanligen ger ordet. Hon tror definitivt inte på Segern, hon vet att både fältherrarnas segrar och nederlag brukar stå vanligt folk ungefär lika dyrt; dör och svälter gör man oavsett, på båda sidor. Hon har genomskådat all patriotisk idealism; hon vet att ”när det talas om stora dygder, då är det alltid något ruttet”, och hon fnyser åt föreställningen att kriget förädlar för att det förenar oss i en gemensam högre strävan (tänk på vår egen mytomspunna vinterkrigsanda!). Mor Kurage är inte naiv, hon är cynisk. Men cynism är, dessvärre, bara en högre form av naivitet, bara ett nytt självbedrägeri.

Naivt folk tror – det vill säga: de har varit så upptagna av att göra som man ”ska” att de aldrig vågat betvivla – fältprästen eller mullan när han säger att kriget förs till Guds ära, eller presidenten när han säger att våra bomber fälls för Demokratin. Cynikern förstår att det bara är båg. De ”samvetsgranna” av den naiva sorten, såsom Kurages ena son, tror att regler finns till för att följas och att inget ont kan ske den som följer dem, krig eller inte. Cynikern vet att det inte är så och att makthavarnas besticklighet ofta är ens bästa hopp: ”Så länge mutor finns ges det milda domar och till och med den oskyldige kan bli frigiven”. Problemet med cynikerns klarsyn är att den inte ändrar på någonting. Man tror inte på vad fältprästen säger, men gör som han säger: går ut i kriget. Och vad spelar det då för roll att man ”inte tror” på det? (I pjäsen tror för övrigt ingen mindre på fältprästen än fältprästen själv.) Och på samma sätt med mutorna; besticklighet underminerar inte regelsystemet utan stärker det i själva verket, för mutspelets förutsättning är att båda parter konsekvent låtsas att reglerna gäller. Cynikerns beredskap att fortsätta spela med i ett spel hen vet är ruttet – det må handla om krig eller fredstida geschäft – håller alltså spelet igång lika säkert som om cynikerna var de blåögdaste idealister.

Cynikern Mor Kurage vill inte se, även om Brecht ställvis visar henne på randen till insikt om sin egen aktiva roll i det som sker: att kriget består bara för att det (bland annat) finns krigskrämare som hon, och att hennes barns öde alldeles konkret beseglas av hennes egen besatthet av vad det lönar sig att göra. Det är inte trots, utan på grund av, sitt ständiga räknande som hon förlorar allt. Den andra sidan av detta cyniska självbedrägeri är tendensen att framställa sin egen feghet och brist på engagemang, det att man själv inte tänker riskera någonting för rättvisa och medmänsklighet, som en klarsynt insikt om ”hurdana människor är”. Men också här visar Brecht oss scener – till exempel den med den unge indignerade soldaten – där Mor Kurage står och väger, tvekar på insiktens knivsegg.

Mor Kurage är alltså inget oskyldigt offer, ingen liten människa som hjälplöst dragits in i krigets grottekvarn. Men ett offer är hon, modern som förlorar sina barn, och hennes historia är hjärtslitande. En av de destruktiva tankefigurer som Brecht vill få oss att se är just vår vilja att dela upp världen i skyldiga och oskyldiga. Offren begråter vi medlidsamt, gärningsmännen fördömer vi skoningslöst; bådadera lika entusiastiskt, för båda gångerna står vi själva på oskuldens sida, naturligtvis. Krigspropagandan är en extrem form av den här allmänna tendensen till självbedrägeri. Och genomskådar vi självbedrägeriet i vår moralistiska ritual, drar vi vanligen cynikerns lika idiotiska slutsats: att vi alla är lika goda kålsupare och att det är meningslöst att alls tala om gott och ont. Men det viktiga vore istället att se var det goda och det onda sitter, på vilket sätt en människa – Mor Kurage eller du själv – är gärningsman och på vilket sätt offer, och hur det ena kan leda till det andra. De tragedier vi bör begrunda, menar Brecht, är inte de där det går en människa illa och ingen utväg fanns, utan de där det går henne illa fast det fanns en utväg; den hon inte ville ta.

Finns det något hopp i hopplösheten? Hoppet ligger i att sluta sätta sitt hopp till det hopplösa. Världen ser ut som den gör för att vi, liksom Mor Kurage, ständigt sätter vårt hopp till det som egentligen är helt hopplöst: till att kriget ska skapa fred eller att teknologi och tillväxt ska frälsa oss från vår misstro mot varandra och oss själva, till exempel. I pjäsen är Kurages stumma dotter Kattrin den enda som till sist vågar släppa hoppet om det hopplösa. Hon, den mest hjälplösa av alla, är till slut den som genom sitt trummande räddar människorna i staden undan en massaker. Världsligt taget föreföll hennes handling alldeles hopplös och vansinnig, men det är den som väcker den sovande staden. Och vad betyder det här och nu, för dig och mig? Att ställa den frågan – ställa den, inte bara skriva eller läsa den – det är vad stycket vill lära oss.

Texten skrevs ursprungligen för programbladet till uppsättningen av Bertolt Brechts Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater, i regi av Ulrika Bengts (premiär 23.9.2016). Pjäsen spelas tyvärr inte längre, men problematiken Brecht behandlar blir vi inte av med.

Joel Backström 
är filosof

Foto: Frank A. Unger

Vårt land, vartåt ligger det?

Joel Backström
Joel Backström.
Rädsla, osäkerhet och uppgivenhet griper omkring sig men ännu är det inte för sent att rädda den nordiska välfärdsmodellen. Det som behövs är en målmedveten kamp för en vision om ett jämlikt samhälle, skriver Joel Backström.

Två motsatta tendenser lyfts ofta fram i dagens samhällsutveckling: en dynamisk, positiv trend mot ett allt öppnare samhälle och en ängsligt nationalistisk vilja att stänga gränserna och återgå till traditionella värden, med ren rasism och fascism spökande i kulisserna. Men i själva verket samarbetar tendenserna mitt i sin konflikt. För det slags öppenhet som dominerar idag, en av storkapitalets intressen styrd globalisering, tvingar som sin logiska konsekvens fram en nationalistisk reaktion, och lever faktiskt av den.

Det är med nationalistisk retorik som globaliseringen säljs till oss, som vi säljer den till oss själva. Det är våra företag som ska kokurrera på världsmarknaden och det är till vårt land vi hoppas locka utländska investerare. Bara så, intalar vi oss, har vi råd att upprätthålla vår välfärd. Det här är så självklart att vi sällan noterar hur paradoxalt det är att nationalitisk retorik motiverar en utveckling som i själva verket urholkar varje meningsfull idé om vårt land. För storkapitalet, vars intressen utvecklingen gynnar, har inget hemland. ”Våra” storföretag ägs till stor del av utlänningar, och även om ägarna är inhemska är verksamhetslogiken den samma: pengarna placeras där man förväntar sig störst avkastning, oavsett nationsgränser. Om det ökar profiten lägger man ner också lönsamma fabriker, och konsekvenserna för arbetarna, det lokala livet eller nationen spelar ingen roll. Att hoppas att kapitalister generellt ska handla annorlunda, socialt ansvarsfullt, är som att hoppas att katten ska skona råttan.

Därför är det galenskap att driva politiken som om samhället fanns till för att betjäna kapitalet och inte tvärtom. Människors liv och de institutioner och traditioner inom kulturens olika områden som utgör samhällets grund kan inte flyttas omkring och omorganiseras, läggas ner och startas upp på nya ställen enligt kortsiktiga vinstmaximeringsförhoppningar – lika litet som de kan ritas om på politisk beställning av någon byråkrat. Men i vår oförmåga att se konsekvenser eller alternativ gör vi vårt bästa för att garantera kapitalet så hög avkastning och så låga skatter som möjligt, samtidigt som vi inför regelverk som gör det allt svårare att föra en politik som genuint skulle gagna vårt land, folkets flertal. Tänk bara på eurosystemet med sina rent ideologiska regler om budgetdisciplin, eller TTIP-avtalet som ger storföretagen rätt att dra stater inför rätta om de anser att lagstiftningen minskar deras vinster.

Demokratins manöverutrymme minskas också av nedskärningarna i centrala offentliga verksamheter såsom den pågående universitetsslakten, och av privatiseringen av gemensamma tillgångar. Det borde vara lätt att se det dåraktiga i att sälja ut väsentlig samhällsservice och i praktiken ge vinstdrivande storbolag monopolrättigheter på till exempel elöverföringen. När faktum blir omöjligt att förneka, som nu senast genom Carunas oskäliga prishöjningar och skattefiffel, förfasar sig politikerna men försäkrar att man omöjligen kunde förutse problemen då besluten fattades. Och så fattar man nya beslut som går i samma huvudlösa riktning. Just nu är Forststyrelsens bolagisering på tapeten. Enligt förespråkarna är farhågorna naturligtvis ogrundade. Men hur kan man säga det när bolagiseringen inför en vinstmaximeringslogik där den inte hör hemma och lämnar dörren öppen för en framtida utförsäljning av nationella skogs- och vattentillgångar? Om såna här beslut inte förklaras av ren korruption där det allmänna bästa medvetet offras för ett särintresse, så visar den aningslöshet med vilken politiker avstår kontrollen över samhällets rikedomar och centrala funktioner till privatlkapitalet en total blindhet för vad makt är och vad ett samhälle är. Välj själv vilket alternativ som är mer skrämmande.

Men kapitalet får faktiskt inte rösta i val. Det är oss medborgare politikerna måste tala till, och då kan de inte säga: ”Rösta på mig, jag är kapitalets lakej.” Istället måste de tala om talkoanda och gemensamma uppoffringar för att få Finland på fötter. Men mantrat klingar ihåligt när allt man gör i praktiken tvingar oss allt djupare på knä. Folk känner på sig att det är båg, och en alltmer vilsen och utsiktslös stämning griper runt sig i samhället. Tanken att vi tillsammans som demokratisk gemenskap kan bygga ett bättre och rättvisare samhälle känns allt overkligare, svårare att ge konkret innehåll. Som en dyster bekant uttryckte saken: det enda positiva är att det åtminstone är bättre idag än det kommer att vara imorgon. Den psykologiska konsekvensen av utvecklingen – eller, sett från andra hållet, dess grogrund – är ett hårdnande samhällsklimat, vilket innebär att den misstro, den avunds- och ressentiments-logik som ständigt lurar i det kollektiva livets kulisser allt skamlösare stiger fram på scenen.

Det är det som sker när en bärkraftig vision om ett bättre samhälle saknas. Såna visioner – till exempel visionen om en demokratisk nordisk välfärdsstat – är aldrig oproblematiska, för människorna som förenas av dem är inga helgon, och därför finns konflikter, maktmissbruk, kollektivt självbedrägeri och tabun alltid med i bilden. När visionslösheten sedan tilltar och vår samhörighet inte kan ges något konkret innehåll, börjar sökandet efter syndabockar, symboliska fiender som de som saknar något att stå upp för kan förenas i att hacka ner på. Det måste vara någon annans fel att vi inte vet vad vi ska ta oss till! Flyktingarna är naturligtvis en särskilt utsatt grupp, för ”främlingar” lever alltid farligt, också i mer visionära tider. Nazismen, en kollektiv vision av sällan skådad makt och ondskefullhet, upphöjde den i varje kollektiv latenta främlingsfientligheten till absolut princip.

Att utslagna idag dras till rasistiska tänkesätt är lätt att förstå. Den som får sparken sparkar hunden, den som blir slagen och inte kan försvara sig slår mot flyktingen. Det är en rutten reaktion, naturligtvis, men inget att förvåna sig över, och det är ansvarslöst att, som vi gör idag, föra en utslagningspolitik som lockar fram den.

Rasismen och annat syndabocktänkande begränsar sig dock ingalunda till de utslagna, och en minst lika viktigt sida av det hårdnande samhällsklimatet som de olycksdrabbades ressentiment, är rädslan bland dem som ännu har det relativt bra att sjunka ner till förlorarna. När man är rädd blir man självisk, det vill säga rädslan och själviskheten är två sidor av samma reaktion. Man saknar modet att vara solidarisk, att våga tro på och söka former för en gemensam kamp för gemensamma intressen; istället blir man rädd för egen del och lämnar andra åt sitt öde. Man hoppas att man själv inte ska höra till dem som får sparken den här gången, eller så jobbar man dubbelt hårdare än förr och intalar sig att man personligen är en vinnare som nog kommer att klara sig trots att tiderna är tuffa.

En tredje reaktion som bidrar till det hårdare samhällsklimatet är den oginhet, den omvända avund som de rika och framgångsrika hyser mot de sämre lottade de kantänka tvingas underhålla. Lyssna på hur bittert de som har allt kan tala om dem som inget har: man kunde nästan tro att världens miljonärer önskade få byta plats med socialfallen, som ”får lyfta bidrag utan att behöva lägga ett strå i kors”. Den här oginheten är helt barock, men psykologiskt begriplig som en försvarsreaktion mot det dåliga samvetet över att man lever gott mitt i andras misär, och faktiskt delvis tack vare den.

Ingen är helt oberörd av andras nöd, men vill man inget göra för att hjälpa får man försöka förneka sin skuld genom att svartmåla de nödställda som vämjeliga parasiter. Samma logik gäller naturligtvis också i förhållande till flyktingar: ingen säger att den helt enkelt inte vill hjälpa människor i nöd, utan man projicerar sin egen bristande mänsklighet på flyktingarna, som framställs som asylshoppare och våldtäktsmän.

Var finns det då något hopp? Att tro att människor i gemen kan bli moraliskt bättre är lika dumt som att tro att kapitalet ska ta sitt sociala ansvar. Däremot kunde en mer realistisk, både mindre naiv och mer hoppfull, syn på politikens möjligheter minska spelrummet för rädsla och ressentiment. Det förutsätter först och främst att vi inser vilken imponerande framgångshistoria den nordiska välfärdsstaten är. Materiellt välstånd, hälsa, utbildning, personliga fri- och rättigheter och demokratiskt medbestämmande har aldrig varit så jämlikt fördelade bland så breda folklager.

Insikt nummer två, den som inger hopp, är att det inte finns några objektiva hinder för att utveckla den nordiska modellen i ännu jämlikare riktning, istället för att nedmontera den, som vi nu tanklöst gör. Jämlikheten har inte plötsligt blivit för dyr, som man påstår; det som saknas idag är viljan att fördela det ständigt växande överflödet jämnare.

Den tredje insikten, den som slår mot naiviteten, är att en utveckling mot det bättre inte alls är självklar. Marknadskrafterna har aldrig skapat jämlikhet, och kommer inte göra det nu heller, utan det som behövs är en målmedveten kamp för en vision om ett jämlikt samhälle. Om vi intalar oss att allt sköts bäst om businesslogiken får styra glider vi ohjälpligt tillbaka mot det gruvligt ojämlika normaltillståndet i den moderna statsmaktens historia, där en liten elit styr och den stora massan trälar. Dit är vi på väg, men ingen tvingar oss att fortsätta. N

Joel Backström

Piska åsnan

Vår dynamiskt tweetande statsminister Alexander Stubb har i några uppmärksammade tal nyligen listat sina recept för finländsk och europeisk framgång (se www.alexstubb.com). I sak erbjuder han inget nytt, det är samma nyliberala mantra som dominerat den så kallade debatten i många år: strukturreformer genom avregleringar och försvagade sociala skyddsnät, välfärdsnedskärningar och överflyttning av skattebördan från arbete och kapital till konsumtion, alltså från rik till fattig. Ändå är det förfärande att se med vilken hänsynslös optimism Stubb förkunnar sitt brutala budskap – och att inse att den man som talar så här i förra Europavalet ensam fick nästan lika många röster som hela Vänsterförbundet tillsammans. Fortsätt läsa Piska åsnan

Pengar växer inte på träd

Ordspråk och talesätt innehåller vanligen en viktig sanning, men oftast inte alls den man skulle tro. ”Pengar växer inte på träd” är ett bra exempel. När en förälder säger det till sin slösaktiga tonåring är poängen klar, men på samhällsnivå, när politiker förmanar hela folket till sparsamhet, vänds allt uppochner. Det är i själva verket tur att pengar inte växer på träd, för om de gjorde det skulle de faktiskt kunna ta slut, som äpplen i trädet: vissa år kunde pengaskörden kanske helt torka bort! Men det gör den förstås inte, för pengar är ingen reell resurs utan ett räknesystem som vi kommit överens om att ha för att bokföra och jämföra värdet på äpplen och andra resurser – och, vilket är avgörande, för att registrera vem som anses ha rätt till resurserna. Har jag pengar på fickan ger det mig rätt att köpa en påse äpplen på torget, är jag pank har jag ingen rätt till äpplen, hur hungrig jag än är.

Fortsätt läsa Pengar växer inte på träd