Ibland används ett och samma ord på väldigt olika sätt, med förvirring som följd. Ett sånt ord är MAKT. Så länge vi talar om till exempel militär makt, ekonomisk makt eller kulturell ”soft power” förstår vi ganska väl vad vi menar. Vi talar om parlamentarisk maktfördelning, om ordets makt, om kärlekens makt och så vidare.
Men ibland stöter man på ett helt annorlunda, helt obegripligt maktbegrepp. Någon kan till exempel klaga över att någon annan ”använder en maktstrategi”. Eller någon kan, som Joel Backström i en diskussion i Ny Tid i fjol (22.8.2018), skriva att ”öppenheten, eller med ett annat namn kärleken, är ett bokstavligen maktlöst tillstånd där båda söker den andras gensvar och ingendera försöker tvinga, pressa, manipulera för att få som den vill, få sin fantasi utspelad”.
Att Backström kallar kärleken ”ett maktlöst tillstånd” är en, som jag ser det, paradoxal och ytterst gåtfull användning av maktbegreppet – just kärleken, om något, kan ju vara så mäktigt ”empowering” för bägge parter: vi växer, blir vackrare, livet verkar plötsligt ha en mening, och så vidare. Och vilken makt den åtrådda har över dig! Liksom du förhoppningsvis har över den åtrådda, i ett jämviktsläge.
Det är kanske det jämviktsläget Backström, med en ordlek, kallar för ”maktlöst”. Jag grubblar, men kan inte förstå annat än att det ord han här är ute efter inte är ”makt”, utan ”förtryck”. ”Maktlös” betyder i vanliga fall ”vanmakt”, ”oförmåga” eller liknande, men ordet ska tydligen här istället tolkas som ”frånvaro av förtryck”. Om man inte är en blind anarkist finns i alla fall ingen orsak att se all makt som förtryck; jag hoppas till exempel att det ska stå i min makt att stiga upp ur sängen i morgon, men det gör mig inte automatiskt till en förtryckare av min kropp.
Ännu snurrigare blir det när Backström resonerar vidare: ”Om det bara fanns makt skulle det inte ens finnas makt”. Jag gissar att det handlar om ett spontantänk av samma slag som när någon första gången hör om de hormoner som aktiveras under en förälskelse och reagerar med förskräckelse: ”Om kärlek bara är kemi …?”
Den motfråga man då måste ställa är: ”vad menar du med ’bara’”?
På samma sätt som en koltrast inte sjunger sämre för att vi kan beskriva dess sång som vibrationer i luften, blir förälskelsen inte annorlunda för att den kan beskrivas i bland annat kemitermer – och i makttermer. Det handlar helt enkelt om skilda och kompletterande nivåer, perspektiv – en självklarhet som Backström som filosof säkert har stött på många gånger bland sina klassiska kolleger.
När Berit Ås 1976 populariserade Ingjald Nissens begrepp ”härskartekniker” från 1945, kände många kvinnor igen rubriker som ”osynliggörande”, ”förlöjligande” och så vidare. ”Härskartekniker” blev ett tufft kvasianalytiskt stridsrop vars innebörd för en tid hårt snävades in till betydelsen ”fula patriarkala tricks” som avslöjas av feminister – tills feministerna förstås tänkte till än en gång och insåg att dessa ”tekniker” kan vara vanligare bland machos men inte är på något sätt exklusivt ”manliga”.
1970-talets feltänk kring ”härskartekniker” var detsamma som när någon hoppas på ett tillstånd där det inte förekommer ”makt” (och menar ”förtryck”): sociala relationer ses som ett on-off- eller 1–0-spel, där en part har all makt, den andra ingen. Att verkligheten är komplex, att positionerna är relativa och sällan huggna i sten, är inget som Foucault hittade på. Men han är troligen den som i modern tid har formulerat ett dynamiskt tänkande kring makt på det mest pedagogiska sättet.
Makt kan förresten också beskrivas som frihet, det finns ingen orsak att spjälka begreppet i två ord med olika moralisk laddning – trots att vi alltför ofta gör det. Ett fall av ”egna barn och andras ungar”: min frihet, din makt. På samma sätt som det kan vara nyttigt att pröva att byta ut ”män” mot ”kvinnor” i olika utsagor, och vice versa, kan man få intressanta insikter om man byter ut ordet ”frihet” mot ”makt”, eller tvärtom.
MAGKÄNSLAN säger nämligen att ”frihet” är något positivt – åtminstone min frihet – medan din ”makt” ofta ses som skum, ibland direkt smutsig att eftersträva. Men magkänslan har fel, vilket leder mig in på det andra M-ordet i detta lexikon.
Är det inte lite stiligt, lite tjusigt att hänvisa till att ”min magkänsla säger…”? Men varför det egentligen? Vi har föreställningen om det spontana, det ”ursprungliga” och ”äkta”, det ”inre”, kanske det ”innersta” – det som magen (och hjärtat) antas ha kontakt med. En högre sanning än den grå och trista hjärnans logiska, analytiska resonemang. För 1700-talsromantikerna inbegrep magkänslan en hyllning av barnet, folket, själen, det primitiva, de ”ädla vildarna”.
Och visst är en person utan spontanitet urtråkig. Och visst måste man ofta fatta beslut, handla, komma till en åsikt så snabbt att det inte finns plats att skaffa kunskap och väga aspekter för och emot. Man är hänvisad till ”det som spottet för i mun”.
Men varför idealisera spottet – eller magen, eller ryggmärgen? De är bra att ha, men de kan ha fel. Känslor kan vara felaktiga; du kan ”känna fel”, trots att man ofta hör folk hävda motsatsen.
Framför allt kan magkänslan förändras, bearbetas, uppfostras i en process som ibland kallas bildning, och som innebär att magen tänker bättre, fattar bättre beslut, nästa gång den måste handla snabbt och spontant.
Det finns säkert lägen där en läkare måste fatta blixtsnabba beslut med sin magkänsla, men jag föredrar alla gånger att bli opererad av en erfaren kirurg som fostrat sin magkänsla under mångårig praktik – om alternativet är en glad skalpellamatör som skär lite på måfå, enligt ”hur det känns” för ögonblicket.
Ledare för populistiska rörelser och partier lever högt på magkänslan – andras magkänsla nämligen (vad ledarna själva tror på är svårare att veta). Hotet från utlänningar, från EU, från klimathysteriker, muslimer, grundlagstalibaner … allt går att exploatera och förvandla till politiskt kapital, till makt. Det finns nämligen en mindre tjusig synonym till ”magkänslan”. Den stavas FÖRDOMAR.
