Den spanske journalisten och filosofen José Ortega y Gasset (1883–1955) tycks idag vara mest ihågkommen för idén om att en intellektuell elit måste styra de själlösa massorna. När man nu för tiden läser något om honom beskrivs han oftast som en antiliberal filosof som fördömde såväl den liberala demokratin för dess krav på lika rättigheter för alla människor, som vetenskapens, teknikens och industrins framsteg därför att de hade en utjämnande verkan som undergrävde den fundamentala, välgörande skillnaden mellan elit och massa. Denna karakteristik utgår från Massornas uppror (1930), det verk för vilket Ortega är mest känd. Den är emellertid djupt missvisande och beaktar varken den metod som präglar hans filosofiska undersökningar eller den centrala roll han spelade som liberal opinionsbildare i Spanien under det tidiga 1900-talet.I sin allra första bok Meditationer över Don Quijote (1914) formulerade Ortega det som skulle förbli en av grundstenarna i hans filosofi: ”Jag är jag och min omständighet och om jag inte räddar den, kan jag inte rädda mig själv”. Med detta ville han inte bara säga att det mänskliga livet, som framträder på ett självklart sätt för var och en av oss, omsluter och upplöser den intellektualiserade dikotomin mellan jaget och världen, utan också att livet är beroende av omständigheterna. Enligt Ortega är en människas liv, oavsett hennes yrke eller sociala ställning, att betrakta som ekvationen mellan hennes kall och den historiska verklighet som omger henne.

Läs mera