Den spanske journalisten och filosofen José Ortega y Gasset (1883–1955) tycks idag vara mest ihågkommen för idén om att en intellektuell elit måste styra de själlösa massorna. När man nu för tiden läser något om honom beskrivs han oftast som en antiliberal filosof som fördömde såväl den liberala demokratin för dess krav på lika rättigheter för alla människor, som vetenskapens, teknikens och industrins framsteg därför att de hade en utjämnande verkan som undergrävde den fundamentala, välgörande skillnaden mellan elit och massa. Denna karakteristik utgår från Massornas uppror (1930), det verk för vilket Ortega är mest känd. Den är emellertid djupt missvisande och beaktar varken den metod som präglar hans filosofiska undersökningar eller den centrala roll han spelade som liberal opinionsbildare i Spanien under det tidiga 1900-talet.I sin allra första bok Meditationer över Don Quijote (1914) formulerade Ortega det som skulle förbli en av grundstenarna i hans filosofi: ”Jag är jag och min omständighet och om jag inte räddar den, kan jag inte rädda mig själv”. Med detta ville han inte bara säga att det mänskliga livet, som framträder på ett självklart sätt för var och en av oss, omsluter och upplöser den intellektualiserade dikotomin mellan jaget och världen, utan också att livet är beroende av omständigheterna. Enligt Ortega är en människas liv, oavsett hennes yrke eller sociala ställning, att betrakta som ekvationen mellan hennes kall och den historiska verklighet som omger henne.

När Ortegas verk samlades för första gången 1932 skrev han i ett förord att denna tanke inte bara representerar den doktrin som läggs fram i hans arbeten, utan innebär också att hans arbeten är ett uttryck för själva doktrinen. Vad han var kallad att vara, var han tvungen att vara i Spanien, under de spanska omständigheterna. Hans kall, skriver han, var tänkandet, behovet att bringa klarhet över saker och ting. Genom detta inre behov insåg han tidigt i sitt liv att ett kännetecknande drag för hans spanska omständigheter var bristen på det som han enligt en inre nödvändighet behövde vara, och från och med den stunden förenades i honom en personlig böjelse till tänkandet med övertygelsen att detta skedde i Spaniens tjänst.

Född på en rotationspress

Ortega föddes i Madrid 1883. Vid denna tid genomgick Spanien en nationell kris som fördjupades 1898 till följd av förlusten av de sista kolonierna i kriget mot USA. Kravet på reformer blev alltmer påtagligt och debatten dominerades av en rad författare och intellektuella som kom att kallas för ”1898-års generation”. De uppfattade Spaniens problem som en fråga om nationell autenticitet och försökte återuppväcka landets andliga styrka genom att propagera för kulturell förnyelse. Den unge Ortega valde emellertid en annan väg. Efter att ha disputerat vid hemstadens universitet 1904, tillbringade han flera år i Tyskland där han läste i Leipzig, Berlin och Marburg. Tiden vid det sistnämnda lärosätet, där han studerade för nykantianerna Hermann Cohen och Paul Natorp, blev utan tvekan den mest betydelsefulla för hans intellektuella utveckling.

I ”Förord till tyskarna” (1934), som utgör något av en intellektuell självbiografi, beskriver Ortega sin tid i Tyskland som ”en falks rovgiriga sökande efter något levande och köttigt”. Han hade ”lämnat ruinerna av det spanska slott som han bebodde” för att ta den tyska kulturen med sig tillbaka och ”i ett hörn av dessa ruiner uppsluka den”. År 1910 blev han utnämnd till professor i metafysik vid Madrids universitet där han undervisade fram till 1936. Under dessa år var Ortega en aktiv förmedlare av västeuropeisk kultur till Spanien och en av de ledande gestalterna i den rörelse som mynnade ut i den spanska republiken. År 1918 lanserade han Biblioteca de las ideas del siglo XX, en bokserie som gav ut verk av bland andra Albert Einstein, Sigmund Freud, Edmund Husserl, Bertrand Russell och Georg Simmel, i spansk översättning. Några år senare grundade han kulturtidskriften La Revista de Occidente, som utkom mellan 1923 och 1936. Vid inbördeskrigets utbrott lämnade han Spanien och levde i exil fram till 1945. Han dog i Madrid 1955.

Ortega var född i hemmet på Calle Alfonso XII. Senare i livet brukade han skämtsamt säga att han var född på en rotationspress. Längre ned på samma gata låg nämligen det tryckeri där den liberala dagstidningen El Imparcial trycktes. Tidningen hade grundats och ägdes av hans morfar och hans far arbetade som journalist där. Ortega fick därmed ett privilegierat tillträde till journalistiken och han publicerade sin första artikel 1902. Två år senare publicerade Miguel de Unamuno, en av de främsta representanterna för den så kallade 1898-års generationen, två brev som han fått av den unge Ortega. I dessa anklagades landets intellektuella för en kortsiktig och steril individualism som var motsatsen till vad Spanien behövde. Enligt Ortega var det inte ”nya män” som landet var i behov av, utan nya idéer. I Tyskland hade han mottagit starka intryck från Natorps socialpedagogik och under 1908 publicerade han en rad artiklar i vilka han beskrev Spaniens problem som ett pedagogiskt problem. Enligt honom var det inte industrialisering, jordbruksreformer och bättre infrastruktur som Spanien i första hand behövde. Han välkomnade modern teknik, men underströk att den var en följdföreteelse av något djupare. Det spanjorerna saknade var intellektuell disciplin, precision och känsla för system. Vad de var i behov av var med andra ord vetenskaplighet.

Spanien som problem

De intryck Ortega mottagit från Natorp formulerade han tydligast i talet ”Socialpedagogiken som politiskt program” som han höll våren 1910 i Bilbao. Där påpekade han att ”den spanjor som tänker fly från landets problem kommer att fångas in av dem tio gånger om dagen och tvingas slutligen inse att för den som fötts mellan floden Bidasoa och Gibraltar är Spanien det första och viktigaste problemet”. Enligt honom var det framför allt hoppet om framtiden som hade kollapsat i Spanien. Det var därför inte den politiska ledningens uppgift att omdana nationen, utan nationens uppgift att omdana den politiska ledningen. Tre år senare bildade han Förbundet för spansk politisk uppfostran som bestod av en rad unga intellektuella. I samband med förbundets första sammankomst höll han våren 1914 talet ”Gammal och ny politik” i vilket han underströk behovet av kompetent ledarskap och decentralisering.

Ortega återkom till landets krissituation i skriften Det ryggradslösa Spanien (1921) där han menade att ”politiska förändringar, förändring i styrelseformerna, nya lagar, allt detta kommer inte att ha den ringaste verkan, om inte genomsnittsspanjoren går till rätta med sig själv och förändrar sin moraliska inställning”. I denna skrift försökte Ortega definiera den sjukdom som landet led av, men föregrep också en rad teman i Massornas uppror. I förordet till andra upplagan från 1922 påpekade han: ”Då vi analyserar det upplösningstillstånd, vari det spanska samhället för närvarande befinner sig, påträffar vi en del drag och beståndsdelar, som inte är särskilt utmärkande för Spanien, utan är i nutidens Europa allmänt förekommande tendenser”.

För att förstå hur Ortega närmade sig denna problematik bör man förutom de spanska omständigheterna också ta hänsyn till den metod som präglar hans filosofiska undersökningar. Denna metod utvecklades under en längre tid. Från sina nykantianska lärare i Marburg anammade Ortega det probleminriktade sättet att inleda den filosofiska undersökningen. I Husserls fenomenologi, som Ortega började studera på allvar 1912, fann han ett fantastiskt instrument för att karakterisera det fenomen som var föremål för undersökningen. Med Heidegger och Dilthey, som Ortega sade sig ha upptäckt så sent som 1929, delade han insikten om den grundläggande historiska karaktären av den mänskliga existensen. I dess mest utvecklade form präglas Ortegas filosofiska undersökningar av en metod i tre steg. Utgångspunkten utgörs av ett problem, en tydlig svårighet som ger upphov till en känsla av desorientering. Därefter karakteriseras denna problematiska och desorienterande företeelse genom ett slags fenomenologisk reduktion. Slutligen skildras orsakerna till det karakteriserade fenomenet med målsättningen att finna en ny orientering.

Den nya massmänniskan

I Massornas uppror är det massornas framryckning till samhällelig makt i samband med demokratins genombrott som ger upphov till rådlöshet. Hur följdriktig och naturlig denna företeelse än kan tyckas vara, är det enligt Ortega obestridligt att den inte förekommit tidigare och att en viss förundran över fenomenet därför är motiverad. Redan på bokens första sida ber han dock läsaren att låta politiska fördomar anstå: ”För att förstå denna oerhörda företeelse är det klokt att från början undvika att ge orden ”uppror”, ”massor” och ”samhällelig makt” en uteslutande eller företrädesvis politisk innebörd”. Längre fram i undersökningen skriver han: ”Jag upprepar för den läsare, som tålmodigt följt mig till denna punkt, att de fakta, som jag här anfört, inte i första hand bör ges politisk innebörd”. Boken är alltså inte menad som en politisk teori eller ideologi utan snarare som en fenomenologisk analys av vissa aspekter av 1920-talets europeiska kulturliv: ”Vår undersökning vill ställa diagnosen för vår tid, för nutidslivet”.

Att samhället alltid är en dynamisk enhet av två faktorer, minoriteterna och massorna, är enligt Ortega ett odiskutabelt faktum. Uppdelningen av samhället i massa och minoritet är emellertid inte en delning i samhällsklasser. Strängt taget finns det i varje samhällsklass en massa och en utvald minoritet. I sitt sökande efter den moderna massmänniskans väsen försöker Ortega lyfta fram dess särskiljande drag genom en jämförelse med massmänniskan i det förflutna.

För folk i alla tider har livet

väsentligen inneburit begränsning, förpliktelser och beroende. Men den värld som omger den nya människan tvingar henne inte till försakelse. Den möter henne inte med förbud och hämningar. Den eggar tvärtom hennes behov, som praktiskt

taget kan växa obegränsat. Medan livet i det förflutna betydde svårigheter, faror och nöd, förefaller den nya världen trygg och präglad av obegränsade möjligheter. Det

kännetecknande för massmänniskan är att hon inte anser sig ha några förpliktelser. När hon ser sig omgiven av denna tekniskt och socialt så fulländade värld, förhåller hon sig till den som om naturen frambragt den och tänker aldrig på de ansträngningar genom vilka den skapats. Två väsentliga drag hos denna nya människotyp är således den fria utbredningen av hennes vitala önskningar och okunskapen om den tradition som möjliggjort hennes sorglösa tillvaro.

För Ortega är detta emellertid inte enbart negativt. Han utesluter till exempel inte att ”massornas uppror” kan leda till en ny och bättre organisation av samhället och han tillbakavisar varje tolkning av tidsperioden som förbiser att massornas maktövertagande även kan ha en positiv innebörd. Massornas seger innebär enligt honom en oerhörd ökning av livskraft och möjligheter. Att leva med denna oberäknelighet, att ha en öppen horisont mot alla möjligheter, innebär enligt honom det autentiska livet, livet i dess fullbordade form. Från denna synpunkt är vårt liv intensivare än alla föregående tiders liv, men därför också mer problematiskt: ”Vi lever i en tid, som i sig förnimmer väldiga skaparkrafter men inte vet, vad den skall ta sig till med dem. Den behärskar världen men inte sig själv. Den känner sig vilsekommen i sitt överflöd”.

Häri finns den oroande baksidan av den enorma stegring som

människolivet undergått: en genomgående demoralisering av mänskligheten. Denna är enligt Ortega den fundamentala bristen i den europeiska kulturen. Europa står utan moraliska normer och man tvingas bevittna hur människan irrar omkring, ”förlorad i sin labyrint”, då det inte finns något att hänge sig åt. Detta tillstånd av ”nesligt vegeterande” är följden av den moderna kulturens kris och utgör ett tomrum mellan två former av historiskt herravälde.

Störst efter Nietzsche?

Denna känsla av desorientering är kanske det mest centrala exemplet på den typ av konkreta historiska kriser som Ortega strävade efter att klarlägga. Påverkad av flera av samtidens filosofiska strömningar utvecklade han en filosofisk metod som belyser livet med rationalitet och erkänner förnuftet i det levande. Genom att tillämpa metoden med bredd och aktualitet på sin egen kontext, utforskade han den västerländska traditionen och försökte kasta ljus över de teoretiska och praktiska problem som Spanien och Europa gick till mötes.

José Ortega y Gasset hör hemma bland de stora gestalterna inom 1900-talets tänkande och det var inte någon överdrift av Albert Camus att beskriva honom som ”kanske den störste av de europeiska författarna efter Nietzsche, och ändå skulle det vara svårt att vara mer spansk”.