1918 i bild – två filmtips
Tack, Roy Wenman, för den intressanta kommentaren ”Borgares vånda 1918” (Ny Tid nr 5) apropå min kolumn om filmer och inbördeskriget (nr 3). Två tips: Dels visar YLE Teema Pirjo Honkasalos och Pekka Lehtos film Tulipää inkommande lördag 18.2 kl 21 – se Asko Sarkola som författaren Algot Untola/ Maiju Lassila, ett av offren för revolutionen på röda sidan. Filmen gjordes 1980 och har visats en gång förut i TV, 1983. Dels berättar affischer på stan om Claes Olssons senaste projekt, Taistelu Näsilinnasta 1918, baserad bland annat på Robert Alftans bok Skjut int eget folk! (1996), om den avgörande striden i Tammerfors. FST är medproducent för filmen som enligt hemsidan har premiär den 23 mars i Tammerfors.
Trygve Söderling
Det vi en gång sett – 1918 på skärmen och duken
Inbördeskriget stal showen i Peter Lindholms TV-version av Kjell Westös roman Där vi en gång gått. Kanske för att TV och film är ögon-medier som överexponerar det synliga, medan böcker och text oftare rör sig kring det osynliga. Arkebuseringar på finlandssvenska har man inte sett så ofta att man skulle vara avtrubbad.
En skamlös dagdröm
Häromdagen drömde jag nåt underligt. De finlandssvenska kulturfonderna hade drabbats av kultur. Fondledare X publicerade en visionär essä om hur hon plötsligt insett att allt inte bara handlar om utbildning och underhållning, vilket hon dittills trott. Stiftelse-VD Y skrev, inspirerad av X, en ännu mera visionär kolumn om hur det var dags att fullständigt reformera och bredda beslutsfattandet samt öppna för insyn i, som hon uttryckte sig, ”våra unkna strukturer”. Fonddirektör Z ville inte vara sämre och gjorde, kanske inspirerad av den arabiska demokratirörelsen, ett vildsint uttalande i direktsänd TV om att fond Z hädanefter skulle sluta ösa miljoner i bottenlösa marknadssimulerande kryptoideologiska semijournalistiska projekt som VOLT och Papper, som efter ett tag läggs ner utan att nån märker det. I stället skulle en promille av dessa pengar satsas på oberoende publicistik,
Svar till Mårten Westö:
”Ingen skulle med rent samvete översätta finskt Hesa-kaverande till nåtsorts stockholmsklyk” skrev jag i artikeln. Exemplet var alltså fiktivt, och förblir det för det mesta, eftersom intresset för att översätta skönlitterära böcker från finska till svenska är nära noll. Ingen ”risk” alltså för femsidiga notapparater eller förklaringar. Ändå tycker jag principen är värd att reflektera över: ska vi hävda att det finns många sorters svenska i världen? Tove Jansson skrev ”pott”, men satte in en fotnot: ”I Sverige hade de sagt vattenpuss”.
Översätta Numminen
Om språket i en bok kallas ”flytande” är det ofta menat som en komplimang. I mitt fall vore det en förolämpning. Det har sina risker att försöka återskapa M. A. Numminens egendomliga tonfall i svensk version och jag har nu gett mig in på den uppgiften två gånger. Numminens andra roman Till Helsingfors utkommer snart i Stockholm.
