Handla och tala som en fri man
Hannah Arendt beskriver det politiska livet som en ”andra födelse”. Ulrika Björk skriver om en av 1900-talets mest originella politiska tänkare.
I en essä om den tysk-judiske författaren och historiefilosofen Walter Benjamin (1892–1940) uppmärksammar Hannah Arendt – som tillhör generationen intellektuella efter Benjamin – svårigheten att beskriva hans arbete och honom själv i vedertagna kategorier. Varje bestämning, skriver hon, måste bli negativ därför att Benjamin var en av historiens ”oklassificerbara”, som vinner berömmelse först efter sin död. De oklassificerbara är inte missförstådda genier under sin levnad. Det är omöjligt att veta om det missförstådda geniet någonsin funnits eller om det är en fantasi hos de som saknar geni, påpekar Arendt. Berömmelse är enligt henne ett socialt fenomen, och de som omvärlden har haft svårt att kategorisera har under sin levnad alltid erkänts av en mindre krets samtida, vilka tagit som sin uppgift att föra vidare deras tankegångar genom postuma publikationer, samlade verk, kommentarer, kritik, biografier och vittnesmål.Berömmelse intar en särskild plats i Arendts tänkande och går tillbaka till hjältens status i grekisk litteratur. I The Human Condition (1958), hennes mest systematiska verk i politisk filosofi, översatt till svenska som Människans villkor. Vita activa (1988), påpekar hon att det grekiska ordet heros ursprungligen syftade på de fria män som deltog i det trojanska kriget och om vilka det var möjligt att berätta i efterhand. Att vara en hjälte innebar inte att äga några exceptionellt heroiska kvaliteter. Det mod som senare har kommit att förknippas med hjältens bragder var enligt Arendt närvarande i villigheten att överhuvudtaget handla och tala som en fri man. Det låg i beslutet att framträda i världen och genom sina handlingar initiera en egen berättelse eller livsväg.
