Det är en rad existentiella knutar som Susanne Ringell löser upp i den lilla stilistiska ädelstenen Ryggens nymåne.
Ryggens nymåne är en utvecklingsberättelse. Den handlar om att hitta sin plats i tillvaron, att definiera sig själv som människa. Och precis som i pjäsen Simma näck som gick i vintras har döden en framträdande roll. Men också här påminner Ringell oss om att slutet inte nödvändigtvis behöver vara så hemskt.
Ryggens nymåne fungerar som en självrannsakan och det jag gillar är det varma och ömma sättet att hantera det mänskliga. Tonen är ärlig och befriad från fromleri. Och trots den tunga tematiken finns här både humor och självironi. Speciellt avsnittet där Kerstins synder dricker kaffe med dopp får läsaren att dra på smilbanden.
Stilistiskt är Ryggens nymåne en vackert slipad diamant. Här finns inget överflödigt, varje ord är noga utvalt. Ringell är på så sätt en stram ordmästare, men i hennes trädgårdsland får många plantor gro. Hon har en språklig artrikedom som få. Språket är associativt, melodiskt och metaforspäckat.
Den prosalyriska texten besitter också energi. Det pågår en ständig rörelse, en konstant vandring eller tågresa genom landskapen.
Panteismen genomsyrar boken och ofta antar Ringell ett naturlyriskt tonfall. Hon botaniserar bland lavendel, nunneört, maskros och viol. Inte heller det mer alldagliga gräset blir bortglömt.
Titeln Ryggens nymåne fungerar som en tvetydig metafor. Dels leds tankarna till den av åldern kuvade ryggen, dels till det religiösa motivet. Titeln förmedlar en bild av människan som bugar för en högre makt.
Man behöver däremot inte vara troende för att njuta av boken. Här finns ett tröstande och livsbejakande budskap som är allmängiltigt. Här frodas tanken om att det kanske finns en poäng i att njuta av livet, acceptera sina tillkortakommanden och inte vara så hård mot sig själv. Som Susanne Ringell skriver:
”Var rimlig. Hjälp tillvaron på vardagstraven. Ta en cigarett. Tänd med tändsticka.”
Susanne Ringell: Ryggens nymåne. Söderströms, 2009.
Isabella Rothberg