Tider av krig och efterkrigstid. Av och an över de axlarna har libanesen Randa Mirzas liv kryssat fram. Och kring den axeln har mycket av hennes fotokonst tagit form.
Fotografen Randa Mirza befinner sig i Finland genom ett utbytesprojekt anordnat av Nifca – Nordiskt institut för samtidskonst. I sommar belönades hennes fotografier av övergivna hus i ett krigshärjat Libanon i den uppskattade ”No Border”-tävlingen under fotoutställningen Rencontres Arles. Då var kriget som gått till historien var inbördeskriget 1975-90. Idag finns de tomma rum som låg kringspridda runtom i landet kvar, men som sällskap har de fått ett överväldigande flertal till. Efterkrigstiden hann knappt rinna ut innan kriget fick löfte om förnyat kontrakt.– Mitt förra projekt handlade om efterkrigstid. Efter kriget blir allting tyst. Krigets spöke lever kvar. Under kriget drivs man av adrenalinet och allt man kan se framför sig är överlevnad. Man har inte tid att tänka, bara att balansera vid avgrunden. Plötsligt är adrenalinet och ilskan borta. Och vad ser man? Att det inte var värt det.
Mirza levde sin tidiga barndom i inbördeskrigets Beirut. Men hennes känslor för det faller inte in i det rutmönster av fjärran tragedier, som vi vant oss vid:
– Inbördeskriget, mitt första krig, var annorlunda för mig. Då var jag barn. Det kan faktiskt vara bättre att vara barn än vuxen under svåra tider. Som vuxen konfronteras man med att hålla vardagen igång. Som barn var kriget faktiskt roligt ibland. När alla trängdes tillsammans i bombskydden och man inte behövde gå i skola. Det var vardagsmat. Adrenalinet och spänningen är ett nödtvång för att man skall klara av det. Det blir beroendeframkallande.
– Nu har krigsminnena i och med. insikten blivit ett svart hål. Varje suddig bild är förvrängd och associerad till något fruktansvärt.
Men förhållandet är inte entydigt.
– Efterkrigstiden måste överleva i det kollektiva minnet. Den får inte suddas ut. Efter att ett land förhärjats av krig, slår amnesin till. Minnet börjar svika. I Libanon härskade stora byggprojekt på 90-talet, så som i alla efterkrigstidsländer. Man måste nämligen visa världen att man är vacker igen. Kriget görs till turism och hemskheterna banaliseras till glömska. I Libanon blev kriget turism. ”Vem har råd att åka till ’farozonen’?”. Det här tär på min egen vilja att delta i återuppbyggandet. Vi har börjat bygga upp Libanon inte för oss själva, utan för omvärlden.
– Då man lämnade det efterkrigstida Libanon, blev stämningen där speciellt påtaglig. Täckmanteln föll av. Den aktiva glömskan fattades. Därför är Finland ett av de få ställen utanför Libanon där jag kan uthärda att vara. [Vinter]Kriget är mycket levande i er. Ni har förstått att det här vill ni aldrig göra om. I mitt förra fotoprojekt ville jag rädda de små spår som undgick återuppbyggandet. Det lilla damm som inte rensats bort undan turistorter och shoppingcentrum.
Mirzas bilder sjuder av känsla, men perspektivet är inte något hon rotat fram i ruinerna, bland övergivna leksaker och dammiga sängar.
– Mina bilder vann, eftersom de hittade rummet mellan afrikansk – jag nominerades ju av en konstkritiker från Mali – och europeisk modern konst. Bilderna är väldigt kubistiska och matematiska, de tilltalar den europeiska precisionen. Samtidigt lever de. I Afrika återges i allmänhet med varje bild en historia, säger Mirza.
Inflation på människolivet
I sitt färska projekt går Mirza framåt, eller tillbaka, från efterkrigstiden till kriget. Allt annat vore i nuläget en omöjlighet. I hennes senaste bilder möter nyhetsbildernas Libanon vardagen i Finland.
– Jag vill placera den bekymmerslösa vardagen här i en mörkare kontext. Turister på Sveaborg fotas för att klippas ut ur sitt krigsturistiska sammanhang till en nutidsverklighet med bomber. Jag retuscherar alltså människor här in i vardagen där.
Projektet är mångtydigt. Kontrasten mellan livskvaliteter avslöjas. Samtidigt som krigsturismens paradox görs tydlig då leende, glassätande turister omges av den verkliga förstörelsen. Jag vill alltså förena två världar.
– Mitt största problem nu är upphovsrätten till nyhetsbilder. Därför hoppas jag få någon vän att ta sig till södra Beirut för att fota förstörelsen. Men det är svårt, eftersom bara journalister kommer in på de värst bombade områdena.
Mirza medger gladeligen att hon även, eller t.o.m. i första hand, arbetar för att bearbeta sin egen relation till kriget. Men de retuscherade bilderna riktar också en vredgad törn mot bekvämligheten som avståndet tillåter.
– Antagligen försöker jag få er att känna skam. Men det räcker förstås inte för att få igång någon. Skammen tillfredsställer, matar självgodheten. Med mina bilder vill jag dra er från datamaskiner och TV-rutor, in i verkligheten. Ni relaterar bättre till en blond person. Jag bjuder på förvrängda krigsbilder. För att mätta folks hunger för våld. Vill ni ha krigsbilder? Det är just vad ni ska få, men med er själva i dem.
Skulden är ändå inte något Mirza själv besparats. Men varje känsla har sina egna nyanser, ett eget spektrum vars olika ändor kan vara överraskande olika.
– Det känns som om kriget började utan mig. Jag lever det endast inombords. Jag känner skuld. Med sina skuldkänslor känner en utomstående att hon nu gjort sin avbetalning. Mina känslor är av en annan natur. Det är skulden hos en som överlevt då hennes vän gått under. Jag känner mig skyldig, eftersom jag inte är där och lider med mitt folk, för att jag haft turen att ha det här europeiska passet (Mirza har dubbelmedborgarskap i Grekland) och råkade vara utomlands när allt brakade loss. Jag flydde inte skiten, men ändå förföljs jag av skammen över att inte ha mod nog att återvända – att hjälpa dem och känna fruktan med dem. För min generation har mardrömmarna blivit sanna. Och nu är vi inte barn längre. Vi förstår vad som händer. Jag kan bygga upp ett liv var som helst annanstans än i Libanon. Men hur skulle jag kunna vilja det? Jag känner mig avskuren. Trots att jag härifrån, genom olika små projekt deltar i mediekriget, som när jag översatte Palestinian Rappers text på Faces-festivalen.
Kriget slutar inte med eldupphöret
Frustrationen i Mirza är påtaglig. Västländerna får först en redig omgång hårda ord, men till slut övergår tonen från upprörd till kylig.
– Först var jag arg på befolkningen i första världen. Alla nationer investerar dyra pengar i att evakuera era medborgare. Och så plötsligt har kriget blivit värre. Turisterna är i trygghet, bara lokalbefolkningen finns kvar. Nu är jag bara arg. Och besviken på mänskligheten överlag. Det är ju så lite som krävs. Jag skickade härom veckan ett argt mail till alla mina amerikanska vänner och bad dem sluta betala skatt. Allt som krävs är ett ordentligt beslut, civilt motstånd. Men vissa människor fattar inte. De behöver se 60 döda barn för att reagera överhuvudtaget. Och även då pustar de ut… ”Ah, nu är kriget över”
– Jag är emot krig. Punkt slut. Vem som sätter stop på det är inte viktigt. Men kriget slutar inte med eldupphöret. När himlen är tom på bomber och vi lämnat era TV-rutor, fortsätter ett annat krig. Den ändlösa konflikten mellan två folk – israeler och araber – som har kramat stridsyxan sen urminnes tider. Hatet och ilskan, de politiska och de ekonomiska faktorerna pyr på samma sätt som de gjorde förr. När striderna avtagit står vi ansikte mot ansikte med återstoden och konsekvenserna. Här börjar efterkrigstiden.
Randa Mirzas utställning ”Abandoned Rooms” pågår i Arles till den 17.9.2006.
Text: Mikael Brunila
Foto: Teo Ijäs
