För 10 år sedan besökte Tomas Jansson den femte Ibsenfestivalen i Oslo, och skrev då i Ny Tid om en nyrik stad som trollbundits av glaspalats och oljepengar, om norsk teater som gick på tomgång, om en Ibsentradition som var museal, och om en ny potentiell dramatiker vid namn Jon Fosse. Lämpligt till Ibsens jubileumsår och den 10:e Ibsenfestivalen återvänder Tomas – och ser fortfarande oljerikedomens baksidor men också en livskraftig festival som verkar ha gjort underverk åt norska Ibsentolkningar.

Norge firar Ibsenjubileum, det är 100 år sedan nationaldramatikern dog. Den traditionella Ibsenfestivalen pågår i tre veckor med ett 30-tal gästspel av vilka 15 är utländska, och dåHenrik Ibsen också annars är den i särklass mest spelade dramatikern i Norge blir överflödet förkrossande.

Ibsen är större än man kan förstå. Det finns ingen finländsk motsvarighet, ochStrindberg är långt ifrån lika stor i Sverige. Så då skådespelaren Henrik Rafaelsenberättar att han som liten trodde Peer Gynt och Nora var verkliga mänskor, är han knappast något undantag.

Själv har jag i regel fått Ibsen serverad som … tja, litet museal på ett sätt som närmast gömt undan det som kunde beröra mej. Men i Oslo 2006 hittar jag några nya nycklar.

Jag tänker mej att Ibsen var medveten om att han – eftersom han förnyade dramatiken – skrev för en publik som var halvblind för det han försökte gestalta, och därför tidvis var övertydlig i sina dialoger. Men dagens publik vet vad naturalism är, vi har redan Freud i bakfickan och har vant oss vid snabba filmklipp. Annat var det ännu på 1800-talet, det var först under seklets allra sista år som termer som bortträngning och det omedvetna började användas.

Nu ser jag många regissörer som jobbar just med att gallra i Ibsens dialoger, jag ser Ibsen karaktäriserad som historiens första postmodernist i ett danskt programblad tillHedda Gabler, och jag hör Lars Norén dra paralleller mellan pjäsen Lille Eyolf ochSartres existentialism. Och det handlar inte om lösa fraser. Uppsättningar jag ser känns precis just så.

Men då jag på resan till Oslo går igenom tio år gamla anteckningar, ser jag hur annorlunda Norges Ibsenklimat var ännu 1996. Teaterchefer berättar om en publik som vill ha sin Ibsen som alltid tidigare, eller hur en ung skådespelare berättar om Ibsenterminer i teaterskolan där man gör kostymdrama och är radikal ”om man flyttar en stol i scenografin”.

Sånn e de bara – är nyckelrepliken. Så är det bara, så ska Ibsen göras, och det går inte att ifrågasätta. Som en teaterkritiker konstaterade; ”vi har ett pubertalt förhållande till Ibsen”.

Det intressanta i mina anteckningar är att den försiktiga approachen inte bara gällde Ibsenuppsättningar, det var som om den styrde hela det norska sättet att spela och göra teater på – vilket kanske också berodde på att det knappt alls existerade motkrafter. Fria grupper har alltid varit bristvara i Norge, och i Ibsens skugga hade nya dramatiker omöjligt att komma fram. ”Jämförs man med Ibsen förlorar man alltid, och till slut orkar man inte försöka”, förklarade en författare.

Därför hade Nationaltheatret-chefen Stein Winge en baktanke då han 1990 grundade Ibsenfestivalen; ”om vi hämtar nytänkande utländska gästspel av Ibsenpjäser till Norge, då kanske också det norska teaterklimatet kan luckras upp”.

Och nu har någonting verkligen hänt.

– Vi har fått en ny generation regissörer som behandlar Ibsen vassare än för tio år sedan, och jag vill nog tro att festivalen har bidragit till att få konstnärer att göra egna tolkningar av Ibsen och utveckla sitt formspråk, berättar festivalchefen Ba Clemetsen.

 

Hedda som skriven igår

Av norska uppsättningar ser jag nu en starkt förkortad När vi döda vaknar gjord som en lekfull epilog, en asketisk Vildanden, jag läser om en Vildanden som förvandlar huvudpersonen till transvestit, eller om en Hedda Gabler som görs med mångkulturproblematik.

Överlag verkar pjäsen Hedda Gabler locka fram de mest spännande tolkningarna, Ibsen skrev pjäsen 1890 och den fick ett förkrossande mottagande i Norge där den kallades för ett ohyggligt fantasifoster om ohyra i kvinnokläder.

Här har vi generaldottern Hedda som har varit balens drottning, haft ett speciellt förhållande med konstnärssjälen Lövborg men nu som 29-åring har dansat färdigt och gift sej med konsthistorikern Tesman. Hedda är uttråkad, leker med pappans pistoler, intrigerar, leker med sin sexualitet utan tanke på att fullfölja leken, hon är gravid men vill inte bli mamma, hittar ingenting meningsfyllt att fylla sitt liv med. Vi har en ung kvinna som brinner, men som har ett berg av is inom sej, och fylls av en klaustrofobisk känsla av att vara inlåst i ett liv hon inte vill leva. Allting slutar med att hon tar sitt liv.

Både en norsk och en dansk uppsättning jag ser gör pjäsen som om den var skriven igår, och lyckas få den högaktuell utan att – enligt mej – förvränga det Ibsen försökte berätta.

Ändå finns det förstås fortfarande de som vill ha sin Ibsen spelad på ett traditionellt (musealt?) sätt. Också nu har åskådare lämnat salongen, och kulturpersonligheter har offentligt förundrat sej över att festivalen bjudit på så få uppsättningar där Ibsen spelas som ”han själv hade tänkt det”.

 

Förklarar för mycket

Dagens chef för Nationaltheatret heter Erik Stubö, och han är den som i år hämtar in en nytolkning av Hedda Gabler rakt in i det allra heligaste.

Hans nyckelord är strykningar, och ett så oteatraliskt uttryck som möjligt.

– Ibsen är en mycket intelligent dramatiker, men han har en dragning till att förklara för mycket. Peter Zadek (tysk regissörslegend) sa en gång att skillnaden mellan Tjechovoch Ibsen är att hos Tjechov måste man hitta karaktärens hemligheter, hos Ibsen måste man ta dem tillbaka, dölja litet.

– Dessutom upplever jag det som viktigt att fjärma pjäserna från en atmosfär av viktorianskt borgerligt problemstycke. Jag ser det inte som en poäng att poängtera att det utspelar sig år 2006, men nog att poängtera att det inte handlar om 1890.

Men stämmer min upplevelse att man i Norge tidigare har spelat Ibsen väldigt musealt?

– Ja, det skriver jag under till hundra procent.

Och att Ibsenfestivalen betytt mycket för försöken att förnya traditionen?

– Absolut, för det har varit enda arenan där man kunnat se Ibsenpjäser spelade på nya sätt. Norsk teater har levt väldigt isolerat, så det att man sett att man i andra länder gör Ibsen annorlunda har fått stor betydelse för teaterlivet helt generellt, inte bara för hur Ibsen tolkas.

– Men annars har jag ett ambivalent förhållande till Ibsen, han intresserar mej enormt som diktare men vi är ett för litet land för en så stor hjälte. Hela det här jubileet har blivit som ett OS i Lillehammer som ska bekräfta oss.

Att Ibsen är stor märks för all del inte bara för att han spelas så mycket – internationellt är han den mest spelade dramatikern efter Shakespeare – men också för att så många centrala regissörer och skådespelare kastar sej in i Ibsenäventyr. Alldeles nyligen har Hedda Gabler tolkats av Isabelle Huppert och Cate Blanchett, och festivalen gästas av centrala regissörer som Robert WilsonThomas Ostermeier och Lars Norén.

Den sistnämnda möter Ibsen för första gången med en regi av Lille Eyolf.

– Jag ville raka skägget av Ibsen, beskriver Norén sin utgångspunkt.

– Då vi började repetera tyckte vi att pjäsen var otroligt tråkig, så min avsikt var att skala bort så mycket att bara skelettet fanns kvar. Men ju mer vi gick in i pjäsen märkte vi hur den tvingar en att ställa frågor, och plötsligt var jag tvungen att ta tillbaka mycket av det jag redan hade strukit.

I den här regin liknar Lille Eyolf plötsligt din egen Terminal 3 väldigt mycket. Tänkte du så genast från början?

– Nej jag fattade inte förrän en bra bit inne i repetitionerna hur nära den ligger mej, med det döda barnet och skulden, hur lever man vidare med skulden, med nåt man inte kan förändra och som är så smärtsamt … och det finns mycket av det i min dramatik. Men jag valde den intuitivt, för att den var kort och inte har spelats så mycket.

Åbo nästa vår

Då jag reser hem längtar jag plötsligt efter att se mera av Ibsen, och det har jag aldrig känt tidigare.

Den längtan stillas för all del inte så lätt i Finland, som under de senaste tjugo åren spelat Ibsen mycket sparsamt. Nationalteatern, som ändå är bra på klassiker, har gjort två Ibsen sedan 1983, på finlandssvenska har de fem centrala teatrarna gjort Ibsen två gånger under de senaste tjugo åren – sammanlagt.

Javisst. Han har ett tråkigt rykte, och här har regissörer kanske inte hittat bakom den pratiga ytan.

Ett undantag är kanske på gång. Cilla Back ska göra Hedda Gabler på Åbo stadsteater nästa vår. Det kan bli undantaget som bekräftar regeln.

 


Komprimerad norsk Hedda

Erik Stubö regisserar en väldigt nedstruken version av Hedda Gabler där pjäsens första sjundedel är borta, liksom två bifigurer. Hela speltiden går på 70 minuter utan paus, scenografin är naken, tidlös, spelstilen avskalad på ett sätt som jag tidigare aldrig sett Ibsen spelas i Norge. Stubö vill att ensemblen ”spelar” så litet som möjligt, och han lyckas faktiskt undvika norska Ibsenmanér som annars så lätt döljer det väldiga djup som pjäsen består av. Alla handlingar genomförs odramatiskt, entréer och sortier bara händer, men samtidigt börjar enskilda gester betyda så mycket mer.

Här har vi en Hedda som kedjeröker, som utåt är totalcool hela pjäsen igenom men under ytan är på helspänn. Det är som med den tysta inledningsscenen, med Hedda rökande stirrande ut i tomhet, en bild där Petronella Barker måste och kan berätta ett helt liv, utan ord. Så blir Stubös och Barkers Hedda ett farligt oförutsägbart men fängslat djur som begår onda handlingar för att ge sitt liv innehåll och som tar sitt liv för att äntligen bli fri.


Ombytta kön i dansk Hedda

Den danska tolkningens utgångspunkt är radikal. Heddas äkta hälft Tesman är här en kvinna, medan Lövborgs kamrat Elvstedt är en man – så vill regissören Peter Langdaltvinga publiken att verkligen lyssna istället för att bara uppleva en klassiker som görs ännu en gång.

I den danska versionen har man inte strukit mer än en bifigur och onödiga förklarande repliker. Scenbilden är en högteknologisk kvadrat med glasgolv och glastak, på något plan utspelar sig allting i en framtid – sådär som det stora verk Lövborg jobbar med – och regissören konkretiserar den hos Ibsen ofta förekommande tanken att ett konstnärligt eller vetenskapligt verk är som ett barn. Här skuffar man för en stund in en barnvagn på scenen, innan Hedda förstör manuskriptet (tar livet av Lövborgs och Elvstedts barn) och till slut begår självmord (tar livet både av sig själv och sitt ofödda barn).

Det nya med uppsättning är dels att Hedda som mänska inte alls är dödsutled från starten (tvärtom är hon rätt upprymd, lekfull, som om hon maniskt ville försöka få sitt liv att fungera) och dels att här finns en verklig genuin sexuell laddning mellan Hedda och Lövborg. I stället för att göra Heddas lek med Lövborg till bara ett sätt att få makt över honom, är det som om man här gjorde Hedda till någon som kunde vilja något, kunde känna något, på riktigt. Och scenerna mellan Sonja Richter och Shanti Roney är stora, med en känslomässig laddning som hör till festivalens allra största upplevelser.


Ibsen som Norén
 

 

Lille Eyolf hör till Ibsens sista pjäser, men också till de minst spelade.

I centrum har vi äkta paret Alfred och Rita Allmers med det handikappade barnet Eyolf, som skadat sig som spädbarn då han föll från ett bord då mamma och pappa hade sex. Här finns också Alfreds halvsyster Asta – som i barndomen kanske haft ett incestuöst förhållande med Alfred – som uppvaktas av en vägingenjör. Alfred skriver på en bok om ”människans ansvar”, men bestämmer sej istället för att ge barnet all sin tid. Och då drunknar Eyolf.

Det handlar om skuld, och om sorg, och Lars Norén gör Eyolf som en syskonpjäs tillTerminal 3 som nyligen gästspelade i Finland. På samma sätt skalar Norén bort allt överflödigt, här finns knappt någon rekvisita, bara fyra skådespelare som spelar lika avskalat men med känslor som fyller salen. Det är en farlig balansgång, prickar man inte rätt blir det så tomt. Men på ett så självklart sätt målar Norén och ensemblen fram ett helt universum av känslor, som gör pjäsen glasklar.

Vi har ett äkta par där kvinnan inte vill dela sin man med någon, inte Eyolf, inte Asta, och där Alfred inte kan lämna kärleken till systern. Och så har vi Asta och ingenjören som ett tjechovskt par, som gjort allt för varann utan att ändå kunna mötas. ”Hör vad jag inte säger”, utbrister ingenjören, en replik som kunde uttalas tio gånger i varje Tjechovpjäs. Och Malin Crepin – också med i Terminal 3 – spelar sin Asta fullkomligt uttryckslöst, som ett tabula rasa, men sprängfyllt med känslor.


Ibsen i ett nötskal

– Född 1828 i en välbärgad handelsfamilj. Fattig uppväxt efter faderns konkurs, lämnar hemmet som 15-åring och återkommer till penningproblem och det utsatta barnet i flera pjäser

– Debuterar 1850 under pseudonym, efter olika jobb på teatrar lämnar han 1864 Norge för 27 år. Genombrott 1866 med BrandPeer Gynt – Norges sju bröder – året därpå, Ett Dockhem 1879 kring tabut kvinnans ställning. Fler tabun han tangerar:; självmord, bortglömda barn, könssjukdomar, incest, eutanasi, kvinnor som inte nöjer sej med rollen som mor eller hustru, och så Livslögnen förstås.

– Återvänder till Oslo 1891, sista pjäsen När vi döda vaknar kommer 1899, året därpå får han sitt första slaganfall och dör i maj 1906.

– Under Ibsenåret har flera böcker om Ibsen publicerats, den mest omtalade – av Toril Moi – poängterar Ibsens centrala roll i övergången till naturalismen från idealismen, d.v.s tanken att konsten ska vara upplyftande och skapa det sköna. Moi poängterar också att det inte var Ibsens realism som chockerade. Det var hans realism utan ideal.

– Ibsen var en vägvisare för naturalismen också i scenuttrycket, och poängterade från 1870-talet allt kraftigare att skådespelare måste agera naturligt, tala och röra sej på samma sätt som utanför scenen.

– Ibsens pjäser har ofta betecknats som Realistiskt problemdrama. Han återanvänder ständigt en grundidé, att fokusera vid en tidpunkt då en latent kris plötsligt blir synlig, och via den nysta upp bakgrunden 

 


Artikelförfattaren tackar Kulturfonden Finland-Norge, och tillägger att materialet också har använts för reportage i Radio Vega. Den 15 (repris 16) oktober ska det ytterligare handla om Ibsen och Finland i ett radioreportage. 

Festivalens hemsida: www.nationaltheatret.no/ibsenfestivalenno

Tomas Jansson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.