Inhyrd arbetskraft har medfört en klassindelning av arbetstagarna på arbetsmarknaden. Konkurrensen dem emellan kommer åtminstone inte att öka trivseln på arbetsplatserna.

Jag träffade nyligen en ung kvinna som arbetar i restaurangbranschen, och som en längre tid jobbat som hyrarbetare i huvudstadsregionen. Hyrarbetet hade i början känts som ett mellanskede som passade in i den aktuella livssituationen, men i längden hade de besvärliga sidorna, osäkerheten och och oregelbundenheten, börjat kännas för ansträngande.
I Finland görs hyrarbete i ungefär lika stor utsträckning som i EU i medeltal. Enligt statistiken från i fjol arbetade ungefär 1,2 procent av de finländska arbetstagarna inom bemanningsföretag. Mest hyrarbete görs inom byggnadssbranschen, samt hotell- och restaurangbranschen. Enligt uppskattning finns det inom EU redan över sju miljoner hyrarbetare, och antalet växer hela tiden. Arbetsgivarna omvandlar allt oftare ordinarie och stadigvarande anställningar till inhyrd arbetskraft.

På arbetsgivarsidan ses hyrarbetet som en välsignelse för det finländska samhället och arbetslivet och man önskar att det skall bli betydligt vanligare än nu. På företagshåll kastar man längtansfyllda  blickar mot Storbritannien, där redan fem procent av arbetskraften är inhyrd. Förespråkarna för hyrarbete deklarerar att det inte i fråga om arbetsvillkoren skiljer sig från traditionella anställningsförhållanden, och man ser inte heller i övrigt några problem med bruket av inhyrd arbetskraft. Bemanningsföretagen själva gör på svaga grunder gällande att hyrarbetet stöter på motstånd på grund av felaktiga uppfattningar och okunskap.

Osäkerheten ger ångest

I mitt jobb som jurist vid arbetskraftsdistriktet blev jag i tiden bekant med de tråkiga sätt arbetsgivarsidan använder för att förbättra sitt eget konkurrensläge och resultat, utan att nödvändigtvis alls bry sig om sina arbetstagares välmående eller rättigheter. Orerandet om hyrarbetskraften är ett tecken på att man inte ännu heller har förstått hur avgörande det är för företagets framgång att personalen orkar i arbetet, är engagerad och motiverad. Hyrarbetet har medfört en klassindelning av arbetstagarna på arbetsmarknaden. Konkurrensen dem emellan kommer åtminstone inte att öka trivseln på arbetsplatsen eller hjälpa arbetstagarna att orka i jobbet.
En hyrarbetare berättade för mig, att det svåraste är att planera framtiden i de korta anställningarna som inhyrd. Livet känns osäkert och de ständiga arbetsplatsbytena skapar ångest. För en snuttjobbare är det i det närmaste omöjligt att göra upp säkra semesterplaner för att inte tala om att förbinda sig till att betala bostadslån i åratal. Arbetspass som kommer med kort varsel gör det till och med omöjligt att kunna lova något säkert om veckoslutsfirandet ?
Även om hyrarbetarna får avtalsenlig lön, går de miste om andra förmåner som allmänt är i bruk på arbetsplatserna. Vid korta anställningar blir hyrarbetaren ofta utanför arbetsgemenskapen, och en utomstående hyrarbetare kan till och med upplevas som ett hot. Längre sjukledigheter är också ett problem, eftersom man inte får något arbetspass under sjukledigheten och inte heller någon lön.

Unga kvinnor drabbas mest

Det är mest unga kvinnor som drabbas av problemen med hyrarbete och snuttjobb. Kvinnor under fyrtio har svårt att få stadigvarande arbete, när arbetsgivaren är rädd för att kvinnan går på moderskapsledighet genast efter att anställningen avtalats. Det har talats en hel del om att fördela kostnaderna i anslutning till föräldraskapet mellan alla arbetsgivare, men det har gjorts väldigt litet konkret.
Det torde vara realistiskt att tro, att hyrarbetet har kommit för att stanna åtminstone i någon form också på vår arbetsmarknad. Spelreglerna för hyrarbetet måste sättas i förgrunden i då man  diskuterar ämnet. Spelreglerna måste göras klara och rättvisa, oberoende av i vems tjänst arbetet görs.
Också i Finland måste vi ta i bruk en så kallad garantilön, som de redan har i Sverige. Arbetstagaren får garantilön för väntetiden, det vill säga 90 procent av tabellönen, ifall bemanningsföretaget inte kan  erbjuda arbete i avtalad utsträckning. Företagsrisken drabbar på det här sättet inte enbart arbetstagarna, så som nu är fallet i Finland.

Skribenten är ordförande för Vänsterförbundets riksdagsgrupp

Annika Lapintie

Lämna en kommentar