Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

– I går förstod jag att det finns en logik som styr vårt samhälle. Nämligen att ingenting bör vara begripligt.Jag har lust att beskriva min bekant då dessa ord fälldes. Kön, yrke, livssituation; på vilka sätt inredningen i våningen i centrum av Petersburg vittnar om en livsstil som var omöjlig i Ryssland för tjugo år sedan. Men jag låter bli.

För vi tittar på rysk TV. Och man vet ju aldrig, numera.
Putins tal till den ryska duman är denna dag huvudnyheten. Statsstyrda kanalen NTV visar presidentens dystert energiska och skarptungade orerande. Pensionerna ska höjas. Biblioteken ska stödas. Väst bör sluta hota Ryssland. Det bör heller inte finnas någon förståelse för de ”kvasidemokrater” som antingen vill råna ryska människor och staten eller hota landets självständighet.
Efter talet intervjuas några politiker. – Vi ska nu åtgärda pensionerna inom några dygn, säger statsminister Fradkov. Ingen förklaring ges till varifrån de pengarna tas, eller till varför pensionerna inte höjts tidigare ifall de så lätt kan åtgärdas.
Följande politiker beundrar Putins utfall mot väst. Situationen med den nuvarande konventionen är vansinnig, säger han. Tänk er om USA:s president måste be om lov för att flytta sina egna styrkor från Texas till Kalifornien!
– Vilken konvention? undrar min vän uppgivet.
Den västliga pressen förklarade nästa dag att det handlar om konventionen för begränsningen av konventionella vapen, ett avtal som ingicks 1990, modifierades 1999 och inte ansetts särskilt betydelsefullt på länge.
Men det vet vi inte då, och förundras: vem får inte flytta sina trupper vart? Vem vill flytta dem, och vart? Och finns det inte en viss skillnad mellan USA:s västra gräns och Rysslands … ocean eller EU, liksom?

TV-inslaget om Putins tal slutar här. Ingen sakkunnig kommenterar, ingen studiodebatt, ingen jämförande analys med tidigare tal, ingen gallup på gatan, ingen enda kritisk röst ens för syns skull.
Budskapet till den vanliga tittaren är klart. Socialskyddet förbättras och det finns stor anledning att vara uppbragt och orolig.
Man kunde tro att det är Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko som talar, inte ledaren för ett land med ekonomisk tillväxt, relativ stabilitet och ingen politisk opposition att tala om.
– Allt måste igen tolkas, precis som på Sovjettiden, upprepar min vän.
– Är min arbetsplats hotad, eftersom vi har samröre med utländska fonder? Jag vet inte. Borde jag fortsättas planera det projekt som inbegriper utbildning av tjänstemän? Jag vet inte.
– Kanske ingen rör oss. Eller kanske min arbetsplats inte längre finns om några år.
Rysslands nya lagar och hotbilder drabbar medborgarorganisationerna, företagen och forskarna olika. Värst ute är människorättsrörelserna.
Lättast har de som sysslar med ”sociala frågor” typ gatubarn eller hälsovård.
Utbildning och samhällsvetenskaper är däremot i en osäker mellanzon.
Putins regim har skärpt greppet om universiteten, medveten om hur viktiga studerandena var i Ukrainas orange revolution för några år sedan. Numera utnämns direktörerna för forskningsinstituten och universiteten igen allt oftare ”uppifrån”, på basen av de rätta politiska meriterna.
Från Moskvas universitet har sociologerna redan gått ut med ett nödrop: vi har inga utländska föreläsare, vi undervisas i sionismens faror men inte i modern sociologi, hävdar de. Och en kopp te kostar två euro eftersom caféet drivs av dekanens son … (se www.od-group.org/node/114).
Andra högskolor har fått en egen säkerhetspolis, som intervjuar de studerande och läser akademiska arbeten.
Medan flera universitet jobbar på utan att känna av något yttre tryck.
Men också de aktar sig: i valet av ämnen, projekt, män-skor.

Vi hör på radion om den demonstration som ska ordnas i Petersburg följande kväll, i protest mot hur brutalt den samlade oppositionens föregående demonstration slutade.
– Så bra, då är jag ännu här, utbrister jag först.
Sedan minns jag min bekantas hjärtbesvär och min ettåring som väntar hemma i Helsingfors. Efter förra demonstrationen blev bland annat en sociolog jag känner väl,Olga Tsepilova, slagen rakt i ansiktet med batong av en av specialstyrkans poliser. Olga, som är kring femtio år, blev misshandlad då hon försökte hjälpa en äldre kvinna som fallit till marken. Näsbenet och kindbenet krossades och hon fick hjärnskakning. Hennes och andras fall finns dokumenterade på http://tapirr.livejournal.com/tag/marsh_spb.
Vi deltar inte i demonstrationen.

– Varför, frågar jag min bekant. – Varför kan inte Putins gäng ta det lite lugnare, låta den minimala oppositionen demonstrera i fred, sluta se hotbilder överallt? Jag tänker mig att svaret ska hänvisa till den djupt sårade nationella självkänslan. Eller om hur säkerhetspolisen som genomsyrat makten inte kan agera på annat vis. Men analysen uteblir.
– Avsikten är att du inget ska förstå. Det är det enda jag numera förstår, har jag ju sagt!

Min bekant kokar te. Jag hoppar till framför TV-rutan: nu har nyheterna vanliga ryska människor på gatan, som talar upprört till TV-kamerorna! Varför får vi inte demonstrera, säger de. Vi har rättigheter, vi har krav, vi vill att politikerna lyssnar på oss.
Och se, där är en polisbil, som journalisten kommenterar kritiskt.
Vad har hänt, har jag obemärkt bytt till en av de sällsynta regimkritiska kanalerna? Visas verkligen ett reportage från de politiska demonstrationerna i Petersburg?
Sedan förstår jag att inslaget gjorts i Tallinn.

Anna Rotkirch

 

Lämna en kommentar