Den lilla svenska folkdemokratiska tidningen, som grundades av Cay Sundström och K.H. Wiik, har mot alla odds överlevt nästan alla sina finska medsystrar som föddes strax efter krigsslutet, när den radikala vänstern återfick sin yttrandefrihet. Och inte bara överlevt. De senaste tjugo åren har tidningen upplevt en helt ny blomstringstid.
Den har bytt både journalistisk form, linje och innehåll och fått helt nya läsare både i Finland och Sverige. T.o.m. den stora draken Helsingin Sanomat nämner då och då med respekt lilla Ny Tid.
Den pejlar ju de nya strömningarna inom politiken, filosofin, kulturen och världen, så att man varje vecka med spänning väntar på vilka överraskande grejer de nu igen hittat på.
Att tidningen fått ett helt nytt anseende genom sin förvandlingskur märks bl.a. på att den i början av 90-talet under Peter Lodenius chefredaktörskap som första och enda vänstertidning tilldelades statens informationspris. Ny Tid fick det för sin högklassiga och mångsidiga bevakning av de förändringar som skett i Östeuropa efter socialismens sammanbrott. Men man kunde också ha fått det för sina kulturinsatser.
Att jobba på tidningen har alltid krävt nästan hjälteinsatser, det vet jag, som jobbade där under de svåra åren, då stalinisterna angrep oss. Vi var s.k. revisionister, sovjetfientliga och gudvetvad. Slutet av sextitalet och hela sjuttitalet är för mig en tid av plågsamma minnen, när Nils Torvalds grundade tidningen Enhet, bl.a. för att ta kol på vår tidning. Massor med prenumerationer ställdes in, sovjetambassaden meddelade att den avbryter alla förbindelser med oss för att vi haft fräckheten att fördöma inmarschen i Tjeckoslovakien.
Men vi knagglade på, trots att Mikael Romberg bröt samman och insjuknade och vi plötsligt var helt utan chefredaktör. Men Ny Tid överlevde och Enhet dog bort – för mig har det alltid haft ett symbolvärde.
Och en av dem som fick tidningen att överleva var Peter Lodenius. Jag som insupit Ny Tid bokstavligen med modersmjölken (mina föräldrar var med om att starta dess föregångare Folkviljan redan 1937 och Folktidningen efter kriget) och sett många stormar och hotbilder dra förbi, har sovit mycket lugnare alla dessa år som han funnits där. Jag vet att han, anspråkslösheten själv personifierad, inte vill höra några hyllningsord, men jag är glad över att han – i motsats till många andra legendariska journalister som offrat sitt liv och sin själ för vår tidning – nu får den aktning han är värd.
Det stora uppbrottet
Genom historien har tidningen alltid varit ”lite risigare, lite annorlunda. Men med hjärnan till vänster”, för att citera den själv. Under flera repriser har den också varit något av ett andningshål för alla som tänker olika i den kompakta finlandssvenska medievärlden. Men visst hade den också sina överrockar på FKP. Hur det gick till på 50-talet skildrar Jörn Donner drastiskt i boken Jakob och friheten, då chefredaktören Atos Wirtanen blev en nagel i ögat på FKP.
Mot alla odds har Ny Tid som sagt överlevt – i motsats till flera av sina större finska medsystrar. Hur gick det då till när man bytte stil och innehåll, skakade av sig alla överrockar och partiet?
För jämt tio år sedan, 1997, intervjuade jag Peter Lodenius för boken Palstojen takaa, som berättar om utdöda vänstertidningar och legendariska journalister. Boken gavs ut när Allmänna Journalistförbundet fyllde 50 år. Det stora uppbrottet, berättar han, skedde ungefär samtidigt som socialismen föll samman och den gamla rörelsen försvann.
– Vi hade knappast överlevt som parti- och kamporgan. Det finlandssvenska vänsterfältet var svagt och vi hade inte längre ombudsmän som skötte om spridningen. Vi skulle inte längre finnas till, om vi bara litat på det gamla systemet. Vi måste börja stå på andra ben.
– Informationsklimatet har ju också förändrats – utbildningsnivån är en helt annan och folk behöver inte upplysning uppifrån. De tror inte heller på order från partikanslierna, på ”det enda rätta ordet” till läsarna. Inte ens Demari har en sådan journalistisk linje längre.
– Idag lever vi således oberoende av hur det går för partiet. Vi är inte längre ”kollektivets huvud”.
Han tillägger dock att visst är vi ändå beroende av dem som tänker vänster i vårt land. Med de små skärvor som vi fått av de finlandssvenska stiftelserna – för att visa hur frisinnade de är – kan vi inte överleva.
Och visst kan Vänsterförbundet och vänstertidningar trots allt ha parallella intressen för varandra.
– Men, påpekar han, man kan också följa med vad andra partier sysslar med – de grönas idéer är t.ex. mycket viktiga för oss.
– Vad vi försöker är att spegla samhället ur vissa perspektiv, som man grovt taget kan säga är vänster. Vi är lojala mot idéerna, men inte för partilojalitetens skull. Därför kollar vi – på gott och ont – in nya strömningar inom ideologierna, kulturen och världen, försöker pejla vad nytt som är på gång.
Vårt linjeval utgår ifrån att vi medvetet satsar på att vara en kvalitetetstidning med substans. Vi koncentrerar oss bara på det vi är bra på: främst kultur och utrikesbevakning, förklarar han.
– Vi har öppet medgett att vi inte kan vara allvetande och skickliga och klara av allt – och det vädjar till läsarna.
När Ny Tid kallar sig ”Världs- och kulturblaskan för fattiga” kan det m.a.o. bara väcka sympatier.
Peter understryker i intervjun att man givertvis förutsätter en hög professionell nivå.
– Andra journalister uppskattar det, vi får ofta höra att ”ni gör sånt som vi gärna skulle vilja göra.”
– Idag kan vi väl säga att vi är bra på att bevaka Östeuropa. Visst har vi pinsamma luckor, men vi har ändå något att komma med, som andra inte har.
Han hänvisar till händelserna i det forna Jugoslavien långt innan kriget i Bosnien började. Särskilt artikeln om Storserbien väckte journalisterna i tv och andra medier. Ofta ringer kollegerna för att få råd och tips.
– En förutsättning för att vi överlever är just det att folk hyser respekt för tidningen.
”Fria men fattiga”
– Vi är ”fria men fattiga”, det kommer ju inga pengar ur den ryska skolådan mera, påpekar han och berättar om hur medarbetarna inte fått honoraren höjda på 8 år och att många skriver gratis. Men ändå är folk glada och stolta över att få medarbeta.
Ekonomiskt har tidningen delvis överlevt på det här sättet, liksom genom tigerkampanjerna och presstödet för opinionstidningar.
– Det innebär risker, men det vore en verklig medieskandal om någon ekonomiskt täcktes ta kol på lilla, men annorlunda Ny Tid.
Samarbetet som Ny Tid har haft och har med bl.a. Boklaget och alla de extra-bilagor som t.ex. Kontur och Folkets Bildningsförbunds Ikaros har också delvis räddat utgivningen. Men som vi alla vet har de anställda med Peter i spetsen ofta varit permitterade.
– Utan redaktörernas otroliga självuppoffring hade Ny Tid knappast överlevt, säger han.
Plantskola för intellektuella
Lodenius litar på att den nya linjedragningen – trots att den inte är någon utfunderad strategi – håller.
En röd tråd som man medvetet spunnit vidare på är kulturen.
– Det är för kulturens skull som vi bl.a. fått nya finskspråkiga läsare. Allt oftare får vi nu höra: ”varför kommer ni inte ut i finskspråkig version också – ni representertar ju något, som inte finns på finska. Också landvinningarna i Sverige är unika för en så liten tidning som Ny Tid.
En utmaning idag är att det behövs en motvikt till den journalistik som blivit allt ytligare.
– Ny Tids recept är djupare bakgrundsanalys, påpekade han ren då, 1997.
– Vi försöker också vara en plantskola för kommande intellektuella. Många av dem har prövat sina vingar i tidningen, särskilt när vi kunde ha en tredje redaktör. Dessa unga förde fram nya strömningar, men vi kunde också hjälpa dem på traven, genom arbetsro.
Ny Tid lever alltså vidare – som genom ett under och mycket tack vare Peter.
Christina Nordgren-Siivonen
