Ensamma människor förväntas finnas till för andra. Har man varken partner eller barn har man liksom ingen ursäkt

Ensam … jag smakar på ordet. Det känns mjukt, skönt och varmt. I Sverige är man själv och när man är ensam, ja då är man tragiskt ensam. Det låter lite finskt melankoliskt det här med ensamhet. I Sverige bor man själv, men kommer man själv till festen? Jag vet inte, jag vet inte hur ordet skall användas. Själv har något av trots över sig. Det är som när ett litet barn utbrister: Äta själv! samtidigt som gröten flyger längs med väggarna och mammapappa uppgivet torkar upp. Själv har något pippi-långstrumpskt över sig – att bo själv låter som en rebellisk handling i dagens värld av kärnfamiljsindoktrinering. Eller som en svenskt rädd omskrivning av ensamheten.
För min egen del föredrar jag ordet ensam och att vara ensam. Ensamhet är för mig inte en reaktion på något, det är inget avståndstagande. Jag har alltid beundrat och förälskat mig i människor som kunnat vara ensamma och som njutit av att vara ensamma. I folk som tillbringar månader på en ö, som reser runt världen eller som firar jular med egna traditioner och system – ensamma. Inte tragiskt ensamma, utan ensamma för att det bara blivit så och för att de trivs med livet så.
Alla mår inte bra av att vara ensamma, men när folk trivs i ensamheten är den vacker. Som t.ex. i Malin Kiveläs roman Du eller aldrig om trädgårdsmästaren Aija – en av mina romanfavoriter under de senaste åren. I romanen står ensamheten i centrum och den saknar all tragik. Kivelä gör ensamheten stor – den beskrivs som ett skärpt seende, som en närvaro i nuet och världen genom iakttagelsen.
Mina hjältinnor är de som kan vara ensamma, som är sig själva nog. Som inte bara vågar vara ensamma, utan som vågar kräva sin rätt att ta plats som individer. Eller. Kräver och kräver. Som bara är. Och inte enbart i relation till och som en del av en familjeenhet, en parsymbios eller ett politiskt kollektiv.
Men även om ensamhet – i min tolkning – inte nödvändigtvis handlar om trots, uppfattas folk som valt den oftast så. Självvald ensamhet framom gemenskap provocerar. Ensamhet till skillnad från familjekokong uppfattas som egoism. Ensamma människor förväntas finnas till för andra. Har man varken partner eller barn har man liksom ingen ursäkt. Kvinnor får gärna komma ensamma, men om de väljer att vara ensamma då är det inte helt som det ska. Det är antingen tragiskt och autistiskt eller själviskt.
Visst irriteras också jag ibland över dessa självtillräckliga kvinnor som kräver respekt för sin integritet. Som utan tydlig och socialt acceptabel orsak väljer bort det sociala. Som stannar hemma när den sociala konventionen förväntar sig deltagande och engagemang. Som vänder ryggen till och går.
Det är förföriskt i sin enkelhet eftersom kvinnor fortfarande uppfostras till att vara socialt anpassade och empatiska. Vi ska finnas till för våra partners, föräldrar, barn, samhället, miljön, världsfreden … Kvinnor definieras som kvinnor och kvinnliga genom förmågan till omsorg. Och – jo. Visst är det fint med kvinnor som engagerar sig och tar hänsyn – det är vår plikt som människor – men ibland kunde kanske ett visst mått av själviskhet och ensamhet vara på sin plats. För att vi inte ska bränna ut oss, för att vi ska kunna fördela vår hänsyn och vårt engagemang på dem och de frågor som verkligen behöver det. För att vi ska lära oss vad vi själva vill. Och framför allt för att bryta den destruktiva och kulturellt konstruerade följdkedjan kvinna-kvinnlighet-duktig flicka-omsorg/hänsyn. För att omsorg och hänsyn skall förstås som en allmänmänsklig egenskap och inte enbart som en kvinnlig angelägenhet.

Rita Paqvalén

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.