Regissören Ulrika Bengts tycker att bra teater överrumplar sin publik. Förra veckan hade hon premiär med pjäsen Vittra som behandlar konsten att dö.

Margaret Edsons pjäs Vittra eller Wit (1993) som den heter på originalspråk, är berättelsen om den tuffa professorn i engelska, Vivian Bearing, som diagnostiseras med långt framskriden äggstockscancer. Eftersom Vivian själv ägnat livet åt forskning går hon med på att genomgå en smärtsam medicinsk behandling som inte kommer att bota henne.
– Jag tog mig an pjäsen eftersom temat, döden, intresserar mig, säger regissören Ulrika Bengts. Alla kommer vi någon gång att möta döden och pjäsen handlar om vad som händer med människan när hon står inför livets slut. Det handlar om hur jaget vittrar sönder, lite som att skala en lök.
Pjäsen Vittra går på Miniscenen och det är andra gången som Bengts regisserar för Svenska Teatern. Det var här hon för åtta år sedan gjorde sin teaterdebut med pjäsen Jungfru Anna.

Intressant kvinnobild

Enligt Bengts är porträttet av den garvade professorn Vivian Bearing en ovanlig och intressant kvinnobild.
– Det finns inget insmickrande i sättet hon skildras på. Hon är en taggig kaktus, en stark och självständig kvinna som måste lära sig att ta emot hjälp.
– Pjäsen utspelar sig i sjukhusmiljö och mycket handlar om förhållandet mellan vårdare och patient. För att få kött på benen har ensemblen fått hjälp av en cancersköterska. Hon kunde berätta om den medicinska behandlingen, men också om hur vårdaren upplever en patients död.
– Cancer är idag en vanlig sjukdom. Man känner ju självklart ett ansvar, och en respekt för personer som har drabbats av cancer eller har någon anhörig som gått bort.
Vitter barockpoet
Vivian Bearing är specialist på barockpoeten John Donne (1572–1631), och hans dikter fungerar som hennes livlina och som ledmotiv i pjäsen.
– För Vivian är han en skyddsängel. Han skrev också mycket om döden och dikterna är egentligen ganska fräcka och upproriska, berättar Bengts.
På engelska heter pjäsen Wit, som i dag närmast kan översättas som kvickhet. På Donnes 1600-tal syftade ordet emellertid också på djup bildning och skaparkraft. När pjäsen sattes upp på Stockholms stadsteater år 2004 bar den originaltiteln, men Bengts föredrog ändå det svenska ”vittra”. Hon tycker nämligen att det råder inflation på engelska pjästitlar.
– Jag ville ha ett svenskspråkigt namn som var lika tvetydigt som det engelskspråkiga. ”Vittra” syftar dels på att söndervittra men också på ”de vittra”, det vill säga forskarsamfundet som ständigt är närvarande i berättelsen.

Stark läsupplevelse

Ulrika Bengts är känd för pjäser som behandlar maktstrukturer. Medan Vittra tar sig an hierarkier i sjukhusmiljön, behandlade höstens Viirus-produktion Oleanna, som hon också regisserade, maktförhållandet mellan lärare och elev. Bengts berättar att hon väljer pjäser på intuitiva grunder och att den första läsupplevelsen avgör.
– När jag fick Vittra i mina händer sträckläste jag den. Det var ett tecken på att jag var tvungen att ta mig an den. Det ska också uppstå bilder i huvudet då man läser en text. Det ska hända något inuti mig.
Pjäsen är skriven av den amerikanska läraren Margaret Edson som också belönades med Pulitzer-priset för sin text år 1999. Enligt Bengts inbjuder manuset till tolkning.
– Pjäsen kan spelas på ett realistiskt sätt, men vi har valt att ta fram det subjektiva. Vivian är ciceron i berättelsen och föreställningen har drag av drömspel.
Trots att pjäsen tar sig an ett tungt tema rymmer den också humor.
– Det är en mycket torr, ironisk och framförallt anglosaxisk humor, påpekar hon.

Alla går vi sönder

Med sin regi vill Bengts främst förmedla människans sårbarhet.
– Alla går vi en dag sönder, oavsett hur starka vi än är. När den stunden kommer är det bra om det sker på ett vänligt och värdigt sätt, som omfattar hela människan och inte bara en del av henne.
För Bengts var det viktigt att skådespelarna fick frihet att testa olika alternativ för att närma sig pjäsen.
– Olika projekt kräver olika metoder, men i princip ska alla vara delaktiga och känna att de har inflytande över produktionen, säger hon.

Bred begåvning

Ulrika Bengts har fått sin regissörsutbildning vid Dramatiska institutets linje för film- och teveregi. Före studierna i Stockholm livnärde hon sig som journalist hemma i Finland, men det kändes ensamt att skriva. I filmen fann hon alla de komponenter hon hade saknat.
– Filmen är ett totalt konstverk. Ingenting slår en filminspelning i fråga om livsberusning och energi, förklarar hon.
Fram till år 2004 sysslade Bengts primärt med film – både dokumentär och fiktion. Hon gjorde sin egentliga entré i teatervärlden då författaren Susanne Ringell övertalade henne att regissera Jungfru Anna. Projektet gav mersmak och nuförtiden vill hon syssla med både teater och film.
– Det är skönt med teater, för det går rätt så lätt att förverkliga. Film kräver flera år av väntande eftersom det är svårt att få finansiering. Film styrs också av budgetens storlek, vilket leder till kompromisser redan i början, säger Bengts och man kan skönja en lätt frustration i rösten. Hon blir betydligt gladare när det finlandssvenska teaterfältet kommer på tal.
– Dagens teaterutbud är ganska spännande. Det känns dynamiskt och varierande. Det finns en stor experimentlust och folk är villiga att testa nya uttryckssätt. Det finns ingen dogm.

Se recension på sidan 10.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.