Holms Hamlet – en lök med många skal

Oj en sådan Hamlet-uppsättning! Glittrande rik på ytan, samtidigt koncentrerat borrande mot djupet. Den parallelliserar envist livet och konsten och påstår att livet är ett spel, liksom teatern också är det. Med den avgörande skillnaden att livet spelar falskt, medan teaterspelet sist och slutligen blir hänsynslöst sant. Vidare är den en tragedi, men den roligaste tragedi jag sett på länge. Den ges på Dramaten i regi av den snart avgående konstnärlige chefen Staffan Valdemar Holm.

Bakom de stora dramatiska klassikerna spökar alltid en uppförandetradition, men den bakom Hamlet tar nog priset i bredd och tyngd. Nästan allting förefaller redan vara gjort. Vi har en historia, vi har familjen Hamlet och familjen Polonius, mer har vi egentligen inte att spela med. Men det nyskapande i Holms uppsättning är att han tillfogar ett rollpar, som servar nämnda familjer med allt vad de behöver av skenbart tillfälliga bipersoner. Dessa två figurer utgör grundbulten i den holmska dramaturgin. Breda, orubbliga, helt förankrade i teaterspelets värld utgör de den axel, kring vilken huvudpersonerna närmast hjälplöst roterar.
Det är veteranerna Tomas Pontén med sitt varggrin och Börje Ahlstedt med skenbar jovialitet som mödolöst glider mellan att vara dödgrävare, skådespelare, sjömän, budbärare och olycksfåglarna Rosencrantz och Guildenstern. När alla andra ligger döda och utströdda över scenen skakar de hand med varandra och lägger sig överst i högen. Grundbulten har gjort sitt, konstruktionen har hållit ihop. Och när jag kallar tragedin rolig beror det framför allt på radarparet Pontén-Ahlstedt och det som de representerar i uppsättningen: teaterkonstens kraft och absurda energi, dess karaktär av tröstetrasa eller om man så vill katharsis.
På ännu en punkt uppfattar jag Holms analys som mycket fruktbar, nämligen frågan om var historien egentligen finns och om återberättarens ansvar. Allting har egentligen redan hänt, eller händer blixtsnabbt, säger regissören i programhäftet. Och det är sant, om också en sanning som alltid gällt den stora tragedin, från Kung Oidipus ända till Gengangere. Desto större behov av ett vaksamt ögonvittne och en trogen återberättare. En sådan kunde Horatio vara, och mycket riktigt lyfts den rollen fram av regin. Robin Stegmar intresserar och överraskar hela tiden som Horatio: vek intill flickaktighet, spänd, hysterisk, skotträdd och plötsligt exploderande i vilda dansnummer till indiepopduon CocoRosies musik, tillsammans med Jonas Malmsjös Hamlet.

Spelet i spelet

Holm klargör kvinnornas marginalisering i den här världen av sprit- och sexkonsumerande gubbar, vilkas bruna kostymer Bente Lykke Møller avstämt mot en brunmurrig salong med bruntonade soffor. I en ordlös men visuellt verkningsfull prolog mannekängar Ofelia, spelad av den begåvade Rebecka Hemse, inför hovet i det ena snygga plagget efter det andra. Först stilfullt, men snart alltmer vårdslöst och slampigt i klädsel och rörelser, tills hon faller samman. Hon och Hamlet är lika vilsna och lika mycket offer. Följdriktigt får Malmsjö ta sin att-vara-eller-inte-vara-monolog med huvudet i Ofelias knä.
Var är vi? Lite varstans, och det på en gång. I fiktionens Danmark, markerat på skoj med danska flaggor, danskt öl och en kitschig fondmålning av Dannebrogen som faller ner från himlen till den danska korsriddarhären. I ett universum som är existentiellt och där frågor om kärlekens frånvaro och dödens sug reses. I ett Sverige (ja, och Finland) av i dag där politiken på ett alltmer utmanande sätt handlar om pengar och maktpositioner, och där unga flickor allt oftare landar i anorexi och missbruk Och inte minst inom ett Dramaten, där teater gjorts och görs och vars stora ikon är Ingmar Bergman.
Det sistnämnda visar sig under spelet i spelet, det vill säga vid
skådespelartruppens uppträdande. När Hamlet ber om en provbit deklamerar herrar Pontén och Ahlstedt inte Shakespeares Hekuba-monolog, men väl praktnummer från den egna hemmaplanen. Den förre drar Jeans monolog inför fröken Julie om hur han kröp bakvägen ut ur herrskapsdasset (det ljög han, observera det, men så talar vi ju också om spel och förställning!), och via ordet ”löksängarna” dribblar han vidare till kollegan som börjar skala Peer Gynts lök, precis som samme Börje Ahlstedt själv gjorde i Bergmans berömda dramatenuppsättning.
När hovet sedan bänkat sig för att se teater, tar Ahlstedts teaterkung med gråt i rösten överraskande upp den dödssjuke teaterdirektör Ekdahls tal i filmen Fanny och Alexander. Och partnern Pontén sticker ett papper med fru Ekdahls svarsrepliker i handen på drottning Gertrud. Stina Ekblad i rollen stiger fram och levererar dem lydigt, men bryter samman i ett förtvivlans skri. Så många skal i den löken! Också några gester och lösa fraser från regissör Holms stiliga Macbeth-uppsättning häromåret kunde noteras. Så att var är vi egentligen? Kanske också lite grann i huvudet på Staffan Valdemar Holm.

Hamlet av William Shakespeare. Översättning: Ulf Peter Hallberg. Bearbetning och regi: Staffan Valdemar Holm. Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller. Med Jonas Malmsjö, Björn Granath, Stina Ekblad, Rebecka Hemse, Magnus Ehrner, Erik Ehn, Robin Stegmar, Tomas Pontén, Börje Ahlstedt. Dramaten, premiär 15.3.