Trots att Hjortkungen snart har premiär gör regissören Cezaris fortfarande omvälvande ändringar i texten. Men ”helsikes roligt” har det varit om man får tro Robert Enckell, som spelar elak minister.

Italienaren Carlo Gozzis commedia dell’arte-verk Hjortkungen är en klassisk förväxlingskomedi från 1700-talet, men när Viirus lägger vantarna på pjäsen är inget sig likt.

– Hör man Carlo Gozzis namn tänker man sig säkert en föreställning med vackra 1700-tals dräkter, men jag tror och hoppas att publiken som kommer hit till Kalvholmen överraskas, säger Robert Enckell.

Och traditionell kan man knappast kalla Viirus tappning av pjäsen. Rokokoutstyrseln har fått ge vika för vindtygsoveraller och raggsockor och som huvudscen fungerar en gammal oljetank.

Men den sedvanliga intrigen är fortfarande närvarande. I ett kungarike långt härifrån härskar den goda kung Deramo och vid hans sida styr premiärminister Tartaglia, en skurkaktig typ spelad av Enckell. Det som kung Deramo saknar är en äkta hälft och jakten efter en drottning kör igång. Efter en hel drös kandidater finner kungen slutligen den vackra Angela, men kruxet är att också premiärminister Tartaglia fattat tycke för henne. Tartaglia blir flyförbannad över kungens val av brud och beslutar sig för att hämnas.

– Tartaglia är naiv och grym, som ett småbarn men ändå inte. Det är roligt att spela honom. Man får vara den där elaka ungen på gården. Man minns ju de där ungarna från barndomen. De som var revahål redan i femårsåldern, säger Enckell.

Krävande teaterform

I Hjortkungen finns starka inslag av commedia dell’arte-traditionen.

Teatertraditionen bygger på improvisation och den etablerade sig i Italien under 1500-talet. Pjäsförfattaren Gozzi hör till genrens mästare, men här i Finland är han rätt så okänd. Det här är också första gången Hjortkungen sätts upp på svenska i Finland och Enckell beskriver pjäsen som ”jävla smart”.

– Den innehåller svek, kärlek och massor roliga situationer som vi har gjort vår egen grej av. Humorn är naiv och drivs in absurdum. Det jag gillar är att pjäsen inte har något mittemellanläge. Det är ”Jag älskar dig, eller så hatar jag dig”.

Commedia dell’arte bygger på en handfull stereotypa karaktärer som ensemblen sedan improviserar kring. Enckell tycker framför allt om friheten som improvisationen för med sig.

­– Ibland känns det som om vi är ett gäng fullvuxna som förpassats hit på terapisession. Intelligenta människor som blir idioter. Jag brukar säga att vår uppsättning är som en blandning av Lars von Triers Idioterna och South Park.

Karaktärerna i commedia dell’arte bär oftast masker, vilket innebär en hel del utmaningar för skådespelarna.

– Maskerna kräver större uttryck och det kan vara svårt när man inte har så mycket erfarenhet av teaterformen sedan tidigare. Men med mask kan du vara helt ansvarslös, säger Enckell.

Och för honom är ansvarslösheten ett tilltalande drag.

– Privat försöker man ju vara en moralisk person men om något tynger en här är det bara att slå till någon med en sten i huvudet och så är man glad igen.

på Kalvholmen igen

Efter en lång paus är Viirus tillbaka på Kalvholmen, som ligger ungefär tre kilometer utanför Helsingfors. Här uppförde Viirus sommarproduktionerna Som ni vill ha det och En midsommarnattsdröm i regi av Ralf Långbacka under 1990-talet. På publikens begäran är ön åter spelplats.

Bland tallskog och dungar av liljekonvaljer har Viirus byggt upp sin estrad och som åskådarbänk fungerar bergsklackar. Att spela ute i naturen har varit en sporrande uppgift.

– Vinden som viner och bladen som rasslar kräver stora uttryck, förklarar Robert Enckell.

Huvudscenen finns emellertid inne i en gammal rostig oljetank, som fram tills nu stått outnyttjad i teatersammanhang.

När jag besöker ön har man kommit en lång bit på vägen med byggandet och röjandet, men här och där ligger fortfarande plankor och repstumpar.

– Den praktiska delen har varit ganska jobbig. Vi har ju fått bygga en helt ny teater här, konstaterar Enckell.

Om arbetsprocessen och repetitionerna har Robert Enckell däremot bara gott att säga.

– Det har varit sabla inspirerande och roligt. Just när man fattar en scen ändrar Cezaris all text. Man har liksom ingen säkerhet, förklarar Enckell.

– Det här kan ändå kännas som ett ovant grepp för skådespelare som jobbar i Svenskfinland, tillägger han.

Och efter en spelperiod med tungviktare som Caligula på repertoaren är en lättsam komedi som riktar sig till hela familjen välkommen.

– Det är ganska länge sedan Viirus satte upp ett stort spektakel som Hjortkungen. Under vintern har vi arbetat med tunga pjäser så det är roligt att sätta upp en livsbejakande och positiv pjäs i stället för att ha ångest bakom en buske, säger Enckell.

  • Viirus spelar Hjortkungen av Carlo Gozzi på Kalvholmen 2/6– 23/8. Vi återkommer med recension i nummer 25–30.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.