Cecilia Hanssons prosadikter kastar oss tillbaka till permanentens och hårsprayens 80–tal.
Light Green, Medium Cream, Medium Purple, Beige och Deep Pink. Det första man lägger märke till i Cecilia Hanssons Spegelsken är att bladen i den lilla boken är färgkoordinerade. Därefter fastnar uppmärksamheten på Dennis Erikssons läckra illustrationer. Sidorna pryds av tjejer och killar med tuperat hår, klädda i bylsiga collegetröjor och högt skurna jeans utan passform. Bilderna är som utklippta ur läroboken i engelska från 1980-talet, som min högstadieklass fortfarande fick använda i slutet av 1990-talet.
Jag blir genast kär i Spegelsken, inte bara tack vare att den är en härlig hyllning till 80-tals formgivning. Hanssons prosadikter är nämligen suveräna. Precis som illustrationerna antyder kastar hon oss tillbaka till permanentens och hårsprayens decennium. Vi befinner oss någonstans i en sömnig liten förort, bland ungdomar som strax ska sluta nian i högstadiet. I skolkorridorerna bland fejkade Lacostekrokodiler, lambadakjolar och moln av Date-parfym, vandrar emellertid en figur som är annorlunda. En flicka som till skillnad från sina skolkamrater hellre handlar batikkjolar och gamla kavajer i Emmaus, än jeans i Levi’s Store. Hon är ensam men samtidig motvillig till att slukas upp av den populära skaran, som hon på ett träffande sätt beskriver: ”De är som sin hårgelé: pastellfärgad och smetig. Med syn-/tetisk blomdoft och blaffigt tryck utanpå förpackningen.” Hanssons nätta små strofer lyckas formulera ångesten och den där känslan av att inte passa in i omgivningen. Tonårsångest är ju ett bekant tema i litteraturen, men det här känns nytt och det känns äkta. Det är sorgmodig dagbokspoesi som också rymmer skarp humor och kaxig attityd. Fraserna är på ytan enkla men de bär på en enorm sprängladdning. Hanssons text är en klusterbomb som i vilken sekund som helst kan
explodera.
Spegelsken innehåller också ett kärleksmotiv. Bland alla elaka och fåfänga skolkamrater finns nämligen den allra finaste flickan. Hon som springer snabbast på gympatimmen och förstås är ouppnåelig för vår huvudperson. Men i hennes sken är det lite lättare att härda ut i det ytliga pastellhelvetet.
Cecilia Hansson och Dennis Eriksson (Illustration):
Spegelsken, Atlas 2008.
Isabella Rothberg
