Bo Carpelans Barndom handlar om en liten pojke, i en liten stad, belägen i ett litet land som står inför ett stort krig. Romanen handlar också om ytor och skikt som bryts ner och blottar något helt annat än fasaden låtit påskina.

Titeln Barndom klär Bo Carpelans berättelse. Romanen är delvis en uppväxtskildring som kretsar kring den brådmogna pojken Davi fram till hans tonår. Samtidigt är handlingen förlagd till Helsingfors mellan åren 1930 och 1939. Den behandlar alltså en period som kan ses som förspelet till kriget. En period som ännu rymmer glimtar av barndomens bekymmerslöshet.

Ett trumfkort hos Bo Carpelan är hans förmåga att gestalta just tidsandan och miljön i 1930-talets Helsingfors. Spårvagnar, bilar och bakgårdar beskrivs autentiskt och in i minsta detalj. Samtidigt utnyttjar Carpelan sinnesintryck för att ge läsaren en personlig bild av hemstaden. Ibland sipprar sommarens syrendoft in genom fönstret och ibland öppnar författaren dörren till unkna trappuppgångar där det stinker fisk och sopor.

Carpelan visar också upp en stad med många anleten. Det småsunkiga och trygga Kronohagen, som utgör Davis första hem, bildar en bjärt kontrast till den städade och sterila Skepparegatan i Eira, dit Davis familj flyttar då ekonomin för ett ögonblick ger hopp om bättre tider.

Genom barnets ögon

Det finns många fördelar med att göra barnet till berättelsens fokalisator. I alla fall om barnet är som Davi. Han besitter nämligen en skarpsyn och känslighet som många vuxna saknar. Davi demaskerar de vuxnas miner och manér med sina träffsäkra iakttagelser. Mamma visslar när hon är bekymrad. Vakten i banken där pappa jobbar är egentligen en slirig typ. Genom Davis blick främmandegörs den vuxna världen och nya dimensioner blir synliga.

Davi är emellertid inte en helt oproblematisk karaktär. Det känns som om Carpelan försett honom med ett djup som inte är trovärdigt och framförallt inte sympatiskt. Grabben är helt enkelt lite för klok och genomskådande för att åtminstone jag fullhjärtat ska kunna ta honom till mig.

Davis förhållande till döden är däremot intressant. Det förgängliga är ett huvudtema i boken och existentiella tankenötter fyller ofta huvudet på lillkillen. Efter bästa förmåga försöker han orientera sig bland de vuxnas olika syner på döden. Davi vågar ställa de ganska obekväma men grundläggande frågorna om vad som händer när livlinan klipps av. Han vågar vara rädd för döden.

De dystra stämningarna som dödstematiken emellertid medför varvas då och då med ljusare och glättigare sekvenser. När Davi får ägna sig åt sin passion, läsandet, lyser vardagen upp. Han kommer i kontakt med fantasins magiska värld, och det är här stilisten Bo Carpelan riktigt kommer igång. Hans språk lever upp, blir associativt och energiskt.

I Barndom gör Bo Carpelan också lite av en socioekonomisk resa genom 1930-talets Helsingfors. Framförallt gläntar han på draperiet till den borgerliga familjens krypin och konstaterar att titlar och gamla fina namn kan bedra. Bekymmer kantar vardagen också hos familjen Ekros. Mamma måste ständigt spara på slantarna och pappa ”glömmer” att betala Davis terminsavgift. Samtidigt är familjen och hemmet Davis värmekälla. Här skyddar han sig mot det obekanta och obehagliga.

Trots att jag inte är bästis med karaktären Davi ger jag Carpelan en eloge för hans många intressanta kvinnoporträtt. Den gamla slitna Elma som öppnar dörren till litteraturens värld när hon högläser H. C Andersens sagor för Davi. Dullan med den hjärtformade munnen, som dansar bort dagarna på Röda Draken i takt till tangons mäktiga toner. Och förstås farbror Gustafs hustru Leila, som sitter på mer hemligheter och kunskap än omgivningen kan ta till sig. De här starka och ibland ettriga damerna är definitivt de intressantaste figurerna i boken.

Säker stilist

Finlandiapristagaren Bo Carpelan är känd för sin poetiska stil, som inte bara gör sig gällande i de många diktsamlingarna, utan också smittat av sig på hans prosa. I Barndom levererar Carpelan metaforer och besjälningar som få. Hans språk är ett väloljat maskineri där varje mutter och skruv sitter där den ska. Helheten är slipad och polerad. Det negativa är att romanen därmed inte bjuder på så många överraskningar. Stilen är konsekvent, vilket gör att den också kan kännas lite torr och träig.

Avslutningsvis tänker jag ändå lyfta fram den finaste egenskapen hos Carpelan, nämligen hans villkorslösa kärlek till sina karaktärer. Hans människa är inte perfekt, men hennes egenskaper och egenheter får den respekt de förtjänar. Det finns något oerhört rörande i personporträtten. Den gamla Elma, mamma, pappa, tant Dullan skildras helt enkelt så ömt att det känns i läsarens mage.

Bo Carpelan: Barndom. Schildts, 2008.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.