– I Europa brukar den fria cirkulationen sluta vid Medelhavet. Om Europa vill utveckla sig, befria sig, och undvika drama, så måste man gå med på att öppna sig, ansåg tidskriftredaktören Birama Toure på Eurozines möte för europeiska kuturtidskrifter i Paris i slutet av september.
Vad förväntar man sig av ett seminarium med temat flerspråkighet anno 2008? Åtminstone inte att blicka ner i programbladet strax innan öppningsceremonin och inse att sju medelålders män kommer att föra ordet – sex av dem fransktalande. Den sjunde, Eurozines chefredaktör Carl Henrik Fredriksson, ställde förståeligt nog till med en provokation och inledde på svenska.
Vi sitter i en källarsal i Paris stadshus, det är sista veckoslutet i september, och det tjugoförsta mötet för europeiska kulturtidskrifter i nätverket Eurozine har precis inletts. Redan nu börjar det hela kännas som en tidsresa. Den kompakta muren av medelålders män uppe på podiet. Franske filosofen och författaren Michel Deguy som under sitt öppningstal vant lutar sig bakåt mot ett ”jag talar, alltså är jag”, men just inte alls når bortom tanken på Europas flerspråkighet som en dialog mellan franska, tyska och engelska. Det som organisatörerna, de franska tidskrifterna Sens Public, Multitudes, Esprit och Ent’revues, dock lyckats bra med var att inom knappa budgetramar bjuda in gäster från Algeriet och Senegal (som också fick uttala sig), samt att be om ett efterord av åttioåriga legenden Edouard Glissant.
Nej, de frågor jag gärna själv skulle ha hört diskuteras – säg arabiskans, samiskans, turkiskans eller romani chibs roll i EU/Europa – var aldrig ens nära att komma upp. Ruth Wodak från Lancasters universitet lyckades i alla fall under sitt föredrag förflytta fokus från axeln engelska/franska/tyska genom att omfatta de nya EU-medlemsländernas officiella språk. Hon tog också strid med den allmänna uppfattningen om att mångspråkighet kostar. När EU fick tio nya medlemsländer måste lokaliteterna visserligen byggas om för att alla de nya tolkarna skulle få bås att jobba i.
Översättningskostnader för seminarier kan uppgå till 175 000 pund för ett veckoslut. Wodaks slutsats blir ändå att enspråkighet alltid kostar mer på grund av alla missförstånd som ofrånkomligen skulle uppstå.
– Vi glömmer lätt att kring hälften av dagens EU-medborgare inte talar engelska.
Samtidigt används språkkunskap hela tiden som ett argument för att hålla människor utanför ”fästning Europa”. För att få tyskt medborgarskap krävs idag ett språkdiplom. Frankrike och Storbritannien kräver att man talar ”tillräckligt bra” franska respektive engelska, medan Holland förutsätter att man kan fylla i formulär på holländska. Mest drastisk är politiken i Österrike där man efter 24 månader i landet måste bli godkänd i ett språkprov man själv betalar för. Om man inte klarar provet förlorar man sitt arbetstillstånd – i praktiken också sitt uppehållstillstånd. Medan man i Tyskland har 800 timmar på sig att lära sig tyska ges man i Österrike bara 200.
Möten på nätet
Frågan kvarstår hur man ska organisera en demokrati, en gemensam sfär, utan ett gemensamt språk? Det, menar Ruth Wodak, är en av Europas stora spänningspunkter. Det pågår en ständig dragkamp mellan det nationella och det transnationella. Enligt Wodak är det ändå det nationella perspektivet som ännu idag är starkare än t.ex.
Under 90-talet fanns det en mycket aktiv finsk användarskara, vilket gjorde att finskan då ännu fanns med bland tio i top.
Den mest skrämmande utvecklingen enligt Lovink är att internetanvändare frivilligt, och utan att de själva alltid tänker på det, börjar skapa rent nationella nätverk. I Frankrike finns portalen Skyrock som har 9 miljoner användarprofiler och påstår sig ha 18 miljoner bloggar. Denna portal är enbart franskspråkig, och fungerar på många sett som ett slags nationellt internet. Det positiva i en icke-nationell portal är att informationssökningar kring ett visst sökord ger dig källor på olika språk, från olika länder. Det är ju hela idén, menar Lovink.
– Nu ser vi ett slags lokalisering av mjukvaran. När Google fungerat i fem år började de lokalisera sina tjänster och tillhandahålla dem på olika språk. Visst kan man se mycket positivt i det, men personligen önskar jag att denna ”lokalisering” ska upphöra. Jag vill se många språk trängas och kollidera med varandra på samma sida. Jag vill att språken verkligen ska tvingas konfrontera varandra.
Välkomnande eller utestängande
Filosofen Barbara Cassin som gett ut boken La dictionnaire des intraduisibles (ung. Det oöversättligas ordbok) använder sina tjugo minuter till att argumentera mot den makt engelskan, eller ”globish” (global english) idag åtnjuter. Cassin pekar på de skador som uppkommer både vad sakinnehållet och det engelska språkets integritet beträffar. Enligt Cassin sliter British Council sitt hår medan engelskan utarmas alltmer.
Samtidigt anlägger vi som inte talar engelska som modersmål ett strikt betydelseperspektiv. Det enda man har råd med är att satsa alla sina kort på betydelsen, på informationen, medan språkdräkten och formen lider.
Efter Cassins föredrag ber Carl Henrik Fredriksson från Eurozine om ordet och börjar prata på svenska. Poängen tycks väldigt klar för oss som kommer från små språkgrupper, men den verkar inte alls gå hem hos alla deltagare. Om Cassin i flerspråkighetens namn får hålla föredrag på franska så ska man i princip också kunna inflika kommentarer på svenska.
Den franska forskaren i postkolonial teori, Seloua Luste Boulbina, lyfter fram ytterligare perspektiv på frågan och kritiserar Frankrike för dess ovillighet att låta det franska språket förändras och påverkas. Enligt Luste Boulbina har författare som Salman Rushdie och V.S. Naipaul enbart berikat det engelska språket, vilket har tänjt ut gränserna och gjort engelskan till ett välkomnande språk. Luste Boulbina efterlyser en egen postkolonial diskurs i Frankrike som hittills inte velat kännas vid den i andra länder så populära teoribildningen.
– Fransmän är aldrig bikulturella och vill inte heller vara det, anser Luste Boulbina. Algerierna är tvåspråkiga, trespråkiga, flerspråkiga … och på detta sätt mycker mer avancerade.
Ju närmare sitt slut konferensen lider, desto mer får vi in av dissonans, av motargument, av så nödvändiga perspektivskiften. Daho Djerbal från tidskriften NADQ i Algeriet inleder sitt anförande med att projicera fram den Europakarta som Eurozine använder sig av i sitt material. Djerbal avläser kartan som ”Schengen-Europa”, och använder genomgående denna term i sitt föredrag.
– Vi nordafrikaner existerar här i periferin, vi är utraderade från Europas karta. Det har tagit alltför länge för oss att ta oss fram, eftersom vi har varit tvungna att bevisa att vi kan bolla med samma referenser, att vi talar samma Spinoza- och Hegel-språk. De facto måste vi hela tiden simultant klara av två sätt att se på världen, två narrativ.
Självupptagna europeér
Någon i publiken nämner en länge planerad gemensam tidskriftssalong för länderna kring Medelhavet, som dock aldrig blivit av på grund av att Rom, Marseille och ett par städer i Spanien varit alltför oense om vem av dem som ska få organisera den.
Birama Toure från den nystartade tidskriften Symphine Plurielle i Senegal, påminner om att Europa nöjer sig med att analysera Europas problem. Det finns ett totalt tomrum gällande det svarta Afrika.
– I Dakar skapas som bäst en tidskrift där fokus ligger på kunskapens fria cirkulation. Vi har belgare, fransmän, senegaleser, ivorianer … I Europa brukar den fria cirkulationen sluta vid Medelhavet. Om Europa vill utveckla sig, befria sig, och undvika drama, så måste man gå med på att öppna sig.
Fredriksson föreslår att Eurozine-nätverket verkligen ska utvidgas: ”Låt detta bli ett startskott för tidskrifter från Maghreb”.
Vår konferens om flerspråkighet får sig också en värdig avslutning inne på Théâtre de la Colline där vi hör författaren och kritikern Edouard Glissant tala. Han har skrivit ned några tankar där han definierar flerspråkigheten som ett själstillstånd mer än en lista på hur många språk var och en talar:
– När jag skriver är alla världens språk närvarande, även om jag kan använda mig av bara ett. Flerspråkighet borde inte endast handla om kvantiteten språk, flerspråkigheten borde inte enbart ses som en situation, utan som ett nytt slags medvetande. I denna kontext är översättningen oumbärlig, och den närmar sig alltmer en ny genre bland de artistiska och litterära genrerna. Sålunda kan och får vi inte göra anspråk på att rädda ett språk, om andra språk på dess bekostnad tillåts försvinna, vare sig detta sker inom eller utanför Europas gränser.
För mer information: www2.bulac.fr/actualites/dictionnaire-des-intraduisibles/presentation/.www.eurozine.com
Heidi Johansson
