Akakij Akakijevitj är en anspråkslös man. Han gillar potatis och bröd. Då och då äter han också fisk, om plånboken tillåter förstås. På fritiden sitter han gärna på parkbänken och matar duvor. Trots att Akakij är en snäll man som inte vill någon illa, blir han ständigt nertrampad och hånad av omgivningen.

Precis som Nikolaj Gogols novell, tar pjäsen Päällystakki starkt parti för den lilla människan, för samhällets svagaste medlemmar. Men till skillnad från Gogols figur är pjäsens Akakij inte en kopist i 1800-talets ryska statsapparatur, utan en tjänsteman på en vanlig finländsk bank.

Sami Keski-Vähäläs och Esa Leskinens dramatisering är lyckad. Päällystakki är en satir med många lager av samhällskritik. I pjäsen följer vi med Akakijs liv men samtidigt också Finlands socioekonomiska utveckling, från efterkrigstiden till nuet. Vi går från utbyggandet av en välfärdsstat, till marknadens avreglering och 1980-talets vilda västern, till recession, uppsving, recession. Päällystakki ställer in skärpan på vilka spår den ekonomiska utvecklingen sätter i människans liv. Akakijs arbetsplats, banken, fungerar nämligen som den finländska arbetsmarknadens mikrokosmos. Här säger man upp, effektiverar, tvångspensionerar. Till sist sparkas också den flitiga och samvetsgranna Akakij. Han alieneras från såväl arbetslivet som samhället.

Med sin regi har Esa Leskinen byggt upp en hetsig och fartfylld föreställning. Man skriker och gormar så spottet yr, scengolvet vibrerar av allt stampande och alla kraftiga skutt och danssteg. Tidvis är det riktigt hysteriskt, till en början snudd på ansträngande. Efter ett tag känns greppet emellertid mest energiskt och effektfullt.
I programbladet kan man läsa att det är fråga om en komedi om arbetslivets försämring. Och det är en klockren definition. Humorn, som är föreställningens motor, är svart och skruvad.

Föreställningen bjuder också på en mängd tillspetsade karaktärer och härliga rolltolkningar. Till Taisto Oksanens bravurer hör den ”sympatiska bankchefen Eero” som gör suparresor till Leningrad och den gräsliga danska fusionschefen Storbjörn. Banktanterna Mirkku och Kerttu, spelade av Sanna-Kaisa Palo och Armi Toivanen, är bedårande. Den ena av de tweedklädda damerna är inbiten kommunist, den andra hängiven frikyrklig.Till mina favoriter hör också en annan av Toivanens karaktärer, snuttjobbaren Sanna, som är en flegmatisk men samtidigt sympatisk typ.

Martti Suosalo gör ett otroligt fint arbete med sin Akakij Akakijevitj. Under en stor del av pjäsen knystar han inte ett ord, utan låter ett skrämt, ryckigt minspel tala. Gångstilen är överdrivet stel, kroppsspråket överlag förläget och osäkert. Blicken, så snäll och oskyldig, att den berör något djupt inne i en.

Mot slutet av pjäsen skiftar också tonläget från hysteriskt till alltmer lågmält. Skrattsalvorna dör ut, jag känner mig nedstämd, nästan ledsen. Det står klart att Päällystakki tar pulsen av ett samhälle på väg käpprätt åt skogen.

---

Ryhmäteatteri: Päällystakki. Manus: Sami Keski-Vähälä och Esa Leskinen. Regi: Esa Leskinen. På scen: Martti Suosalo, Taisto Oksanen, Sanna-Kaisa Palo, Minna Suuronen, Tuomas Rinta-Panttila, Armi Toivanen.