Pjäsen Som vi minns det tar sig an temat våldtäkt och vrider och vänder på offer- och förövarrollen. Problemet är att det ibland känns som om vi tog några steg tillbaka i jämställdhetsdiskussionen på Korjaamos scen.

Det är ett intressant och trassligt nät av relationer som man får ta del av i pjäsen Som vi minns det, en samproduktion mellan Blaue Frau och Den Finlandssvenska Teatern. Vi möter de fyra vännerna Tina, Lotta, Joni och Lasse. Kvinnorna är bästa vänner sedan barndomen, och Lotta är dessutom gift med Joni och syster till Lasse. Pjäsen utspelar sig främst under Lottas doktoreringsfest, där de välbärgade, belästa och beresta unga vuxna samlats för att fira.

Men förstås uppstår konflikter. Feststämningen och det lättsamma vardagspratet dör ut. Nostalgin ersätts av betydligt obekvämare minnen. Ständigt återkommer samtalen till en kväll, för tjugo år sedan. En kväll som ingen egentligen vill tala om, en kväll som alla minns olika. Kvällen då Tina blev våldtagen av Joni
.
Regissören Mia Hafréns nyskrivna pjäs blottar en hel del oläkta sår som gömmer sig bakom de till synes varma relationerna. Med sin text lyckas Hafrén också gestalta det vardagliga och illustrera den moderna människans jakt efter en mening i tillvaron. Karaktären Lotta fyller tomrummet i sitt liv med kampen mot miljöförstörelse. Hennes man Joni hoppas att ett gemensamt hus på landet ska rädda det trasiga äktenskapet. Man tätar sprickorna med resor, arbete och konsumtion. Ändå är livslögnen ständigt närvarande.

Föreställningen bjuder också på klyftig situationskomik. Dialogerna känns trovärdiga och löper som smort mellan de skickliga skådespelarna. Marc Svahnström gör en sympatisk tolkning av den tafatta Lasse, Sonja Ahlfors och Joanna Wingren är samspelta i rollerna som de konkurrerande väninnorna. Jan-Christian Söderholm lyckas ge våldtäktsmannen en mänsklig sida.

De gråvita kostymerna och den stämningsfulla musiken hör till föreställningens förtjänster. Jag gillar också den enkla men funktionella scenografin, som innefattar ett kubformat glashus kantat av ljusslingor, i mitten av scenen. Då och då lyser huset upp i mörkret och skapar en drömsk atmosfär.

Men sedan brister det, och problemet sitter i texten. Förutom att skildra en småborgerlig vardag försöker pjäsen ta sig an frågor kring sexuella övergrepp. Den handlar uppenbarligen om gråzoner i våldtäktsfall. Hur situationer sällan är svartvita, hur kommunikationen lätt kan brista. Man ställer frågan om var gränsen går mellan en frivillig sexuell handling och ett övergrepp.

Men jag ser inte poängen i att understryka hur svårt det kan vara för en man att avgöra om kvinnan vill eller inte vill. Gråzoner existerar säkert, men det är väl ändå inte det främsta problemet. Gränsen mellan ett samlag i samförstånd och en våldtäkt är inte hårfin, det handlar väl mer om att vissa väljer att blunda för den. Och varför är det så viktigt att lyfta fram förövarens perspektiv och förstå honom? Han blir ju redan förstådd och uppbackad av ett helt samhälle och rättsväsen.


Blaue frau och Den Finlandssvenska teatern: Som vi minns det. Manus och regi: Mia Hafrén. Scenografi: Jon Eliason. Ljusdesign: Mari Agge. På scenen: Sonja Ahlfors, Jan-Christian Söderholm, Marc Svahnström, Joanna Wingren. Urpremiär på Korjaamo teatern.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.