Det är fyra ängsliga kvinnor som publiken möter i Villa Lill Kallvik i Nordsjö. Freja Appelgren, Malin Kivelä, Åsa Nybo och Hannele Mikaela Taivassalo står både på scen och har skapat den märkliga pjäsen Villans hemlighet. Det är en ordlös föreställning, där åskådaren blir medskapare. Skådespelarna strör ut ledtrådar som man sedan får knyta samman efter eget tycke.

Föreställningen äger rum i en liten sal i villan. Publiken är placerad i den ena ändan av salen, vid små bord där kakfat, gräddsnäckor och kaffekoppar står framdukade. Mittemot finns ett enormt fönster med utsikt över den snöklädda Lillkallviksparken.
Bland möbler insvepta i vita lakan, rör sig de fyra svartklädda kvinnorna. Kläder och accessoarer vittnar om olika tidsperioder. Medan Hannele Mikaela Taivassalos kortklippta bob, långa pärlhalsband och snörkängor leder tankarna till 1920-talet, bär Åsa Nybo en kortkort 60-talsblåsa och pumps.

Varje karaktär har också en egen utpräglad mimik och ett kännspakt kroppsspråk. Taivassalo sitter oftast stilla på en stol, med ryggen vänd mot publiken, medan Freja Appelgrens rastlösa figur vandrar in och ut ur rummet. Ibland får man en skymt av henne ute i parken, och när man minst anar det dyker hon upp bakom ens rygg, med snö på kappan och drypande vått hår.

Här finns kvinnor från olika epoker samlade i samma rum, kanske bundna av samma normer. En talande scen är när Åsa Nybos nervösa karaktär, som ständigt har blicken fäst vid horisonten, faller på knä framför Hanna Westerbergs suggestiva målning av en trappa som leder upp någonstans i dunklet. Det finns något gotiskt över scenen som får mig att associera till Jane Eyre. Då och då dyker också Sylvia Plath och någon sorts självmordstematik upp i tankarna. Malin Kiveläs figur är ju märkbart sotig i ansiktet och Åsa Nybos panna pryds av en mörk fläck, mycket likt ett skottsår …

Trots att Villans hemlighet är befriad från repliker är det ändå ljudet som står i centrum. En olidlig tystnad, varvas med prassel och ljudet från knakande golvtiljor. Då och då rumsterar någon vilt omkring i rummet intill. Ett smatter utlöses då Malin Kivelä, med ett energiskt fotarbete, tar sig över golvet.

Det hörs också en hel del fniss från publiken i salongen. De melodramatiska damerna och de absurda situationerna är nämligen väldigt komiska. Och överlag är Villans hemlighet en ganska härlig och uppfriskande upplevelse, och visst, föreställningen hör också till det skummaste jag sett i teaterväg på ett tag.