Uppsala 23.7.2009

Hej Merete

Hoppas du har haft en skön sommar hittills, med många tidiga morgnar.

När jag tänker på att förändra mitt liv tänker jag alltid på att stiga upp tidigare på morgonen: sommar som vinter, vardag som helg, vill jag stiga upp tidigare än jag måste och ta itu med något viktigt. Kanske när jag blir äldre, har jag tänkt. I smyg hoppas jag att också du var morgonsömning och ineffektiv när du var kring 30.

I lördags till exempel vaknade vi klockan halv tolv: väckarklockan som var ställd på åtta hade ringt och blivit avstängd och dagen var stympad och lemlästad redan innan den hade börjat. Innan frukosten var äten var klockan redan halv ett och mitt obehag för att börja arbeta så sent omsattes i det försiktiga förslaget att vi skulle ta ledigt i stället och göra något roligt. Niklas föreslog att vi åker till Billudden i Älvkarleby, som har hägrat för oss som ett attraktivt dagsresemål hela sommaren. I vår broschyr om Upplands naturreservat såg det ut som en pärla, med utsträckt sandstrand i vild och ödslig avskildhet. I verkligheten fick man gå en god bit genom myggtät skog för att komma nära vattnet, och när man väl nådde stranden var det rullsten och inte sand. Sandstranden såg vi aldrig, den låg visst bortom campingområdet. Niklas var lite besviken, man jag var nöjd. Vi hade ju ändå varit utomhus.

Just i Älvkarleby bodde också Stig Dagerman och i Älvkarleby kyrka utdelades i fjolårets Stig Dagermanpris till J.M.G. Le Clézio, som ju tilldelades nobelpriset senare samma år.

Le Clézio lär ska ha sagt i en intervju för SVT att han tidigt bestämde sig för att stanna inomhus och skriva snarare än att vara utomhus och leka med de andra. Det var Niklas som berättade det här, något fint tyckte han: dels kontrasten mellan just utomhus och inomhus, och dels det att någon faktiskt bestämmer sig för livet inomhus, inte bara väljer det tänkande livet, utan också att avstå från något annat, det aktiva, handlande livet, där man är bland människorna. ”För många blir det ju bara så.”

Jag hittade tyvärr inte intervjun på nätet när jag sökte (varför tror man att allt ska finnas där?), men man vågar kanske pröva tanken i alla fall. Den påminner mig om den unga G.H. von Wrights beslut att sluta spela piano eftersom han inte ville lägga ner så mycket tid på något som han ändå inte skulle bli riktigt bra på. Mod att välja, men också mod att ge upp. Liksom med tidiga morgnar är det något otroligt renande med den här sortens beslut: de visar på ordning, uthållighet, ansvar, klarhet. Som ett skåp fullt av manglade rena lakan i ett vardagsstökigt hem, står beslutet rent och vitt mot livets larm.

Det är fint.

Å andra sidan kan man undra vilken funktion den här sortens beslut egentligen har. Blev Le Clézio en bättre författare om han på det sättet valde väg? Om vi nu alltså förmodar att han faktiskt gjorde det: att det inte handlar om en biografisk blomma som är ditsatt för att göra det levda livet mera koherent (och mera heroiskt). Blev han mera fokuserad för att han inte bara valde ut utan också valde bort? Blir insikten om en brist, eller frånvaro, av det som har valts bort en drivkraft för att faktiskt göra mera av det som man har kvar?

Och framför allt: hur vet man när man opererar med ett genuint förnuftigt bortval och när man skapar skadliga motsättningar som i värsta fall, om man råkar bli känd och beundrad, fortplantar sig till andra människors livsval? Man blir ju inte en bättre forskare för att man låter bli att skriva populära essäer. Man gör inte mera karriär för att man väljer bort att skaffa familj. Man blir inte en bättre författare för att man avskärmar sig från andra människor. Man blir inte en bättre människa för att ens liv i efterhand beskriver en heroisk båge av målinriktning och val.

Tvärtom, tvärtom.

Sen tror jag ju inte ett ögonblick på att Le Clézios val av livet inomhus har tagit kål på hans liv utomhus. I sin nobelföreläsning talar han om hur valet av skrivande innebär att man erkänner sin oförmåga till handling. Men ett stycke längre fram berättar han om hur han reste i Sydamerika och träffade indianer som varken kan läsa eller skriva men som har en så fantastisk berättarkultur. Det låter i mina öron som en utpräglad utomhusresa, i alla tänkbara bemärkelser. Stig Dagermanpriset är för övrigt inte strängt taget ett litteraturpris, utan ett pris som ”delas ut till den, de eller den organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet”. Låter ganska utomhus det också.

Vad tänker du?

Allt gott,

Nora

---

Ekenäs den 27 juli 2009

Hej igen, Nora,

Jag tror du har haft en rörligare sommar än jag som envist tillbringat vecka efter vecka i Ekenäs. Genast efter midsommar höll jag ett föredrag i Ludvika i Dalarna, för en dryg vecka sen höll jag ett i Pargas, men annars är det Helene Schjerfbecks gata som gällt. Och visst har jag stigit upp tidigt: nån enstaka gång har jag först kommit ur sängen vid sextiden och då känner jag att jag försovit mig. Mest har jag jobbat från fem till tio, med paus för frukost och promenad längs stränderna. Sen har jag levt semesterliv resten av dagen, vilket ju betyder det mesta av dagen, men de där morgontimmarna förhöjer livskänslan, det har känts nästan som att ha en hemlig älskare.

Ditt resonemang om Le Clézio – och von Wright – känns både engagerande och provocerande. Distinktionen mellan inomhus och utomhus uppfattar jag närmast som en distinktion mellan ett liv i idéernas värld – läsandets, skrivandets – och ett liv i den konkreta verkligheten. För egen del har jag länge varit rädd för att inomhuslivet – papperslivet, som jag kallat det, livet i den egna skallen – ska ta över, att tillvaron ska bli för abstrakt, för osinnlig. Just därför älskar jag sommaren, det blir i bokstavlig mening utomhusliv – och på mina promenader uppmanar jag ständigt mig själv att inte gå och tänka på annat – på det jag skriver – utan att verkligen vara där jag är, ta in det jag ser. Det har varit en del med det jordiska också, jag har försökt få igång en öppen spis som varit belagd med eldningsförbud och har fört långa samtal med murare och sotare. Också det har varit en utmärkt motvikt mot papperslivet och mer och mer har jag kommit att beundra deras sakkunskap.

Jag är också tveksam till von Wrights tanke att man ska välja bort allt som man inte kan bli bra på. Det vill säga, jag tror att det är viktigt att kunna välja bort somt, kanske rentav mycket, att kunna prioritera och specialisera sig, men det är också viktigt att våga vara dilettant. Etymologiskt är ordet dilettant inte negativt, det handlar om njutning.

Precis som du tror jag att åtskilliga resonemang om livsval är efterhandskonstruktioner: vi berättar våra livsberättelser med facit i hand, vi gör dem mer rätlinjiga än de är. Vid skrivarkurser har jag genom åren brukat låta deltagarna fundera på nån vändpunkt i livet och sedan ta ställning till i vilken utsträckning den varit en följd av ett medvetet beslut och i vilken utsträckning den berott på yttre omständigheter eller slumpen. Jag brukar säga att ingen människa skapar sitt liv fritt men att det naturligtvis är olyckligt om vi inte ens känner att vi är medförfattare.

För övrigt har jag på sista tiden undrat om det inte kan ligga en fara i det narrativa tänkandet – livsberättelsetänkandet som jag ju själv sysslat mycket med på olika vis: det är ju möjligt att vi låser bilden av oss själva, av vem vi är, vad vi kan bli? Är just nu lite fascinerad av filosofen Galen Strawson som menar att det finns ett alternativ till att se livets mening som upptäckten och fullkomningen av en livsberättelse: man kan också leva episodiskt, man kan finna livets mening i dess enskildheter, dess tillfälligheter, dess high lights. Är det inte på sitt sätt en befriande tanke?

Det har varit väldigt stimulerande med den här korrespondensen men nu är det då dags att avsluta den – eller avrunda, som man säger i Sverige. (I svenska öron låter ordet ’avsluta’ på tok för bryskt: ’avrunda’ låter ju också mera som om man tänker sig ett konsensusbeslut, kanske rentav omröstning.) Jag kan inte låta bli att återknyta till frågan om det vetenskapliga skrivandet för i en av de böcker jag läst i sommar gör sociologen Airlie Russell Hoschschilds The Managed Heart. Commercialization of Human Feeling en jämförelse mellan vetenskapligt skrivande och obduktioner: det vetenskapliga skrivandet strävar medvetet till att göra texten opersonlig precis som man vid obduktioner strävar till att göra liket opersonligt genom att täcka över ansikte och könsorgan. Resonemanget blir desto mer utmanande som det framförs i förbifarten, i en fotnot.

Nu tackar jag och sätter punkt. Av förekommen anledning kan jag rapportera att det inte längre är riktigt ljust klockan fem.

Allt gott

Merete