Från lerigt potatisland till prunkande trädgård

av Katarina Gäddnäs

”Det är något som fanns där i mig hela tiden, som redan under min barndom ville komma till uttryck. Jag längtade bort från leran i potatislandet och från smutsen och döendet i sjukvården.”

Han möter mig med en stor kram genast i hallen i lägenheten i Vallgård.– Välkommen!

Thomas Brunell och maken Lasse köpte lägenheten för ett par år sedan.

– Du måste se Lasses orgel.

Jag tror inte mina ögon, och börjar genast tänka på Robert Åsbackas bok Orgelbyggaren när jag ser den stora digitalorgeln, med några riktiga orgelpipor som dekoration upptill, i Lasses sovrum.

– Det är inte så illa att få höra Den blomstertid nu kommer på orgel hemma i lägenheten.

Vi sätter oss i det skinande köket och hugger genast in på poesin.

– Den, liksom litteraturen kom in sent i mitt liv, alldeles för sent. Kanske var det via musiken som jag började intressera mig också för lyrik.

Thomas Brunell gillar klassisk musik. Vilket också tydligt framkommer i hans diktning. Den senaste diktsamlingen Ravelska spår (2006) utgår från Maurice Ravels musik. Både i bokstavlig och överförd bemärkelse tror jag han har ett utmärkt gehör.

– Ja, kanske. Det finns en sorts musikalitet i all lyrik.

En osäker rödhårig pojke

Thomas Brunell är uppvuxen i Nykarleby i en troende familj. I tonåren fanns varken den klassiska musiken eller litteraturen som tillflykts-ort, inte heller sprit eller cigaretter, sexualiteten var helt tabu.

– Ja, suck … jag kan på pricken identifiera mig med Jonas Gardell som skrivit att han aldrig har varit så gammal som när han var 14 år. Men tron var absolut inget som tvingades på mig, det var ett frivilligt val och jag hade ett enormt behov av bekräftelse.

Han har inget ont att säga om sin barndom och har försonats med det som kändes tungt.

– Men jag minns det som om jag växte upp i ett lerigt potatisland. Jag tänkte att skall inte livet vara något mer, finns det inte något annat att upptäcka där ute i världen? Jag var en osäker, rödhårig pojke.

Som 14-åring läste han i alla fall Bibeln, och den språkliga skönheten i Höga Visan träffade honom med full kraft.

– Jag minns att jag förundrades över att något kan gripa tag i en så …

Senare blev det studier till sjukvårdare i Vasa.

– Det finns många sjukskötare i släkten, det kändes som ett naturligt val. Det passade också in i den kristna livshållningen, det var ett kall att tjäna.

Han berättar att han som barn fantiserade om att åka till Afrika och dela ut ägg åt barnen.

– Så de skulle få proteinerna de behöver.

Genast han kom ut i yrkeslivet visste han dock att sjukvården inte var hans sak här i livet. Ändå jobbade han kvar hela 12 år.

– Det var inte så lätt att sadla om, men jag skulle heller absolut inte vilja vara utan den erfarenheten. Den är otroligt värdefull för mig.

Han flyttade till Helsingfors, som 23-åring, för en kärleks skull och började studera litteratur vid sidan av arbetet.

– Jag hade läst väldigt lite och fick nu bekanta mig med hela världslitteraturen. Jag läste mycket svensk och europeisk litteratur, men litteraturteorierna var för mig lite som vårdvetenskapen – visserligen bra att ha, men nästan pinsamt att hålla på med. Det var litteraturen som intresserade mig, inte teorierna.

Medan vi talar får jag känslan av att han trots sin erfarenhet och kunskap lider av ett ganska stort bildningskomplex. Han hamnar tillbaka dit i potatislandet, frustrerad över all den kunskap, komplexitet som finns där ute i världen, men som är svår att famna.

– Jag hade börjat skriva så sent och ville veta mer, men det var något så stort och enormt att ta till sig. Hantverk och form är jätteviktigt, men om jag måste välja så föredrar jag ändå något som det skälver, vibrerar i. Litteratur där det finns ett handfast liv. Nu brukar jag trösta mig med tanken att de stora genierna, kompositörerna, författarna sällan har varit akademiker.

Thomas Brunell tar dock allt annat än lätt på det här med att skriva poesi. I synnerhet sen han börjat få stipendier.

– Jag känner att jag hela tiden vill förkovra mig, att den språkliga formen borde bli bättre och bättre, jag vill göra den mer komplex.

Det är min skyldighet att utvecklas hela tiden. Som skapande människa vill man nog aldrig luta sig tillbaka och tänka att det här räcker, det här duger.

Tomma landskap

Författaren står nu vid spisen och steker lax, nypotatisen är redan färdigkokt. Han tvättar händerna ofta, är rädd att smitta mig med sin envisa förkylning.

– Det är fjärde gången jag är ordentligt förkyld i sommar. Jag som aldrig brukar vara sjuk. Jag har mina aningar varför.

Han har haft det kämpigt med ett romanmanus som han länge jobbat på och är besviken på sitt förlag och hur de behandlat honom.

– Samarbetet kring romanprojektet som började så bra fick ett oväntat och abrupt slut. Men jag fortsätter, den här boken skall ut, ämnena jag skriver om är så viktiga för mig. Jag har ett och ett halvt år kvar på mitt stipendium och jobbar vidare.

Han är en känslig konstnärssjäl, det medger han.

– Det är något som fanns där i mig hela tiden, som redan under min barndom ville komma till uttryck. Och jag längtade bort från leran i potatislandet och från smutsen och döendet i sjukvården.

Det österbottniska landskapet är ännu kärt för honom, det konkreta landskapet alltså.

– Det heteronormativa landskapet klarar jag mig utan. Jag tror nog inte jag skulle kunna bo där längre. Kombinationen konservatism, Sfp och religion …

Det har alltid funnits en stor tomhet i hans själsliga landskap, tomhet och en stark mörkersida, dödsdrift.

– Jag känner broderskap med Andy Warhol och Maurice Ravel. Vissa kanske betecknar dem som ytliga, men jag känner igen mig i tomheten. Ravels musik till exempel, den är ibland nästan grafisk. Det är väldigt tunt och luftigt, inga pampiga symfonier. Och jag kan i mitt

skrivande, likt Warhol i sin konst, känna mig som ett slags ”bollplank”.

En annan tonsättare han känner stark själsfrändskap med är Kaija Saariaho.

– Hon måste vara min syster! Hennes musik är romantisk, men där finns mycket annat också.

Han känner också frändskap och sympati med poeter som Claes Andersson och Eeva-Liisa Manner, Helena Sinervo och Gunnar Ekelöf.

– Jag känner mig fortfarande ung och otillräcklig, men det ligger något charmigt i det också.

Vi konstaterar båda hur viktigt det är att ha det inre barnet med när man arbetar kreativt, den del av människan som ännu fördomsfritt och hämningslöst förmår att hänge sig åt leken.

– Leken är något av det allra viktigaste, inte bara i det skapandet arbetet utan också för ens inre utveckling. Det är ofta i den förutsättningslösa leken som man till synes av en slump hittar fram till något nytt. Också i sjuk- och åldringsvården är leken en otroligt viktig ingrediens.

Från leken kommer vi in på tal om galenskap och vansinne.

– Jag blev vettskrämd när jag gjorde min första praktik på mentalsjukhus. Patienterna är vanliga människor, väldigt lika en själv och så plötsligt händer det nåt. Det utmanar min egen verklighetsuppfattning.

I sina diktsamlingar reser han mycket. Skildrar andra miljöer och kulturer, ett av hans favoritresemål är Istanbul.

– Jag vill gärna påminna om komplexiteten, mångfalden i världen. Att vårt västerländska sätt att se på tillvaron inte är det sanna och enda. Det är alldeles oerhört viktigt att vi är medvetna om att vi är olika. Att vi inte inbillar oss att vi bara kan bo i den här egna lilla slutna världen där allt är för evigt bestämt. Det är nästan löjligt hur västerländskt centrerade vi är. Vi tror vi har rätt att gå omkring och låta våra fördomar blomstra fritt.

Ingen lagspelare

Thomad Brunell är ingen lagspelare.

– Jag har svårt för att gruppera mig ideologiskt. Jag är ingen föreningsmänniska, fast jag nog tycker att föreningar är viktiga forum att verka i, men kallar mig gärna aktivist. Jag vill påverka, göra en insats, vara till nytta. Det är nog också delvis på grund av min kristna fostran.

Det har tagit länge för Thomas att acceptera att han har rätt att vara poet. Han berättar om en vän som på krogen ifrågasatte hans yrke, och tyckte att han levde på skattebetalarna.

– Men att skriva poesi är lika viktigt som att torka skit i åldringsvården eller krama om en patient. Tänk bara hur vår värld skulle vara utan musik? Usch!

Idag kan han säga att han lever det liv han vill leva.

– Det har jag lärt mig av livet, och man kan dö imorgon. Jag har också talang för att försona mig med det som känts skit. Jag kan vara glad och lycklig. Jag har jobbat många år inom sjukvården, jag kör taxi, jag skriver och vet att jag ännu har mycket kvar att skriva. Jag har en man jag älskar och några goda vänner.

Så har han också en fin liten parcell i Vallgårds koloniområde – timmar har gått, maten är äten – Thomas föreslår att vi skall gå en sväng och titta på koloniområdet. Vallgård har ovanligt många homosexuella trädgårdsägare. Något år var det inte en enda i styrelsen som inte var homosexuell.

– Inte för att det spelar någon roll, men det kan vara roligt med omvända värden någon gång.

För ett par år sedan skrev han en bok om perenner för den finländska trädgården.

– Jag gillar när det är vildvuxet, hämningslöst frodigt och bara till lystnad. Det är kanske min protest mot barndomens arbetskrävande nyttoodlande. Förr arbetade jag mycket i trädgården. Nu njuter jag mest. Kommer hit för att skriva, läsa och se växterna frodas. Vi har bara det här livet på oss, tänker man så blir dagarna viktigare.

En bild från vårt möte har etsat sig fast på min näthinna. En leende man bland kaskader av frivola stjärnflockor. En osäker, rödhårig pojke tog sig bort från de leriga åkrarna.


De mötande strålkastarskenen är gula och vita

Savannens höga gräs

Vill framåt, vill bara fram, vill förstå

möten, möter

värmen, vill förstå glädjen

(som redan varat en tid nu)

eller bara låta den stiga

som ångan ur ett lökdoftande kök?

Eller som friskheten som strömmade in

när tre japaner steg in i taxin i Gräsviken.

Sjögräs och eukalyptus

Aldrig fanns en sådan tystnad som när

det vilda samtalet dog ut

Grå krattad sand

I backspegeln blir ljusen mindre, men

röda, röda

I radion indigoblåa jazztoner; New Orleans?

Ja, detta är kanske strunt

men jag skulle aldrig förvägra mina händer:

(ur Rött och blått, 2003)

 

 


Thomas Brunell

  • Född 1966 i Nykarleby
  • Bosatt i Helsingfors
  • Utbildad sjukskötare med specialisering i inre medicin och kirurgi
  • Författare, kör taxi några nätter i månaden.

Bibliografi:

  • Natt-tvätt (1995)
  • När sorgen tänds (1996)
  • Renässans, nära stålklockans skugga (1998)
  • Under hand (2001)
  • Rött och blått (2003)
  • Ravelska spår (2006)
  • Perenner för finländska trädgårdar, fakta (2006)

Katarina Gäddnäs
Foto: Charlotta Boucht

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.