I Svenska Teaterns popmusikal Play Me möter vi den unga killen Alex som helst sitter hemma och pysslar med datorn. Alex, som sympatiskt gestaltas av Markus Lytts, har däremot en betydligt tuffare brorsa Marx (!), spelad av Marco Luponero. Marx jobbar som dj på inneklubben The Q som drivs av den elaka mediemogulen Zettermann (Geir Rönning). Samtidigt på annat håll drömmer den oskuldsfulla Nina (Emelie Granvik) om en karriär som sångerska och bestämmer sig för att dumpa sitt mysiga hippieband och delta i Zettermanns talangjakt. Zettermann ska nämligen med hjälp av en tävling luska fram nya, heta förmågor.Det ska genast sägas att Play Me visar upp en rad duktiga unga talanger som utstrålar spelglädje och som galant klarar av både sång och dans. Speciellt dansen är väloljad och ett stämningsfullt luftakrobatiknummer, framfört av Minna Liimatainen och Antton Laine, hör till föreställningens höjdpunkter.

Också det äldre gardet verkar ha roligt på scen. Geir Rönning i veteperoxidfrilla och latexbyxor gestaltar med stor iver och visst är det litet lustigt att se Thomas Lundin som schlagerfjolla, också han verkar stortrivas i ljuskäglan.

Den andra akten fungerar bättre än den första, man rycks stundvis med i intrigen. Men tyvärr är jag ofta tvungen att gömma ansiktet i programbladet på grund av den träiga dialogen. Speciellt tjejgruppen Pimp Mamas står för bottennoteringarna. Trion i raffset serverar text som varken är fyndig eller särskilt rolig. Överlag lider textskelettet, skapat av Hanna Åkerfelt, Niklas Rosström och Johan Storgård, av grav osteoporos. Det behöver inte vara klantigt bara för att det riktar sig åt unga.

Något som också stör mig är att Play Me som koncept klingar falskt i tiden. Stringtrosor i kristall och prålig musikvideomiljö känns som gårdagens mat. Estetiken hör hemma i högkonjunkturen. Och talangjakten som motiv är också litet förlegad. Lika slitsamt som att se Idols säsong n i teverutan känns det fiktiva ”Over the Stars” på Svenskis scen. Dessutom kritiserar föreställningen den kommersialism som Play Me är en aktiv del av och problemet är att tvetydigheten inte fungerar. Det blir bara en dissonans.

Men musikalen bjuder också på en del nytt som förtjänar uppmärksamhet. Alex dataspel där alla ens drömmar går i uppfyllelse är en sorts hallucinogent underland. Det visar på att den virtuella världen inte behöver vara något nödvändigt ont. Spelet är en kreativ hamn för den ensamma pojken. Dessutom: Vem drömmer inte om att ibland gå in i en värld där man får förverkliga alla sina drömmar?

---

Svenska Teatern: Play Me. Text: Hanna Åkerfelt, Niklas Rosström, Johan Storgård. Regi: Maria Sid. Musik: Patric Sarin, Peder Enerot & Gustave Lund, Niklas Rosström, Milos Rosas, Jörgen Elofsson & Tommy Ekman. Sångtexter: Peder Enerot & Gustave Lund, Hanna Åkerfelt & Niklas Rosström, Milos Rosas. Koreografi: Reija Wäre, Scenografi, screen- och ljusdesign: Mikki Kunttu.