I Viirus egensinniga komedi Kosmisk fruktan eller dagen då Brad Pitt fick paranoia befinner vi oss inledningsvis i en frikyrka, där trion Marika Parkkomäki, Dick Idman och Robert Enckell i vita väckelseuniformer, utgör en gospelkör.

Genom spirituell sång och intensivt tal får vi reda på att de är personer som känner sig handlingsförlamade inför klimatförändringen. Alternativa metoder att tackla det globala hotet räknas upp. Men varken att ansluta sig till ett domesticerat miljöparti eller till mer radikala miljörörelser verkar lockande. Att anta superkändisen Brad Pitts skepnad tycks vara det enda vettiga sättet att få något gjort.

Så leken körs igång och genom ett par pilotbrillor som markör turas sedan Parkkomäki, Idman och Enckell om att vara Brad. Utgångspunkten är att Hollywoodstjärnan drabbats av dåligt klimatsamvete och bestämmer sig för att rädda planet earth … Hans lösning är en film kring temat, trots att ”vädret är en dålig antagonist”.

Dansken Christian Lollikes text är mångbottnad och räds inte skarp kritik. Pjäsen visar på den ytliga retorik som genomsyrar dagens miljöpolitik. Den kyrkliga scenografin i Viirus föreställning understryker de skenheliga tongångarna som sprids och får grogrund. Samtidigt har kapitalismen vuxit sig till en religion, som ingen ifrågasätter. Karaktärernas enda väg till att påverka samhället är ju genom en multimiljonär med makt och kontakter.

Men Lollike förmedlar också paniken som råder inför klimathotet. Brad Pitts paranoia nuddar vid något mycket samtida, en kollektiv fruktan. Pjäsen ställer också frågan om vad en genuint osjälvisk och god handling egentligen innebär.

Parkkomäki, Enckell och Idman är som vanligt säkra på sin sak. De har absolut gehör när det gäller maner, gester, tonlägen. Galant klarar de av den schizofrena rollfördelningen och kliven mellan olika metanivåer.

Helheten är emellertid obearbetad och vissa moment kunde klaffa bättre. Skådisarna får arbeta hårt med att täta både mindre sprickor och större glapp. Det känns som om regissör Arn-Henrik Blomqvist inte riktigt hann bli färdig till premiären.

Men fortfarande är ämnet brinnande angeläget och en pjäs som tar tag i klimatförändringen utan att hyckla är välkommen.

Kosmisk fruktan är på många sätt en pessimistisk och krass pjäs. Här serveras ingen räddning, undergången kommer med ett frätande och förgörande regn. Men samtidigt kan man urskilja en försiktig uppmaning. Vackra ord skär inte ner på utsläppen, men konkret handling kanske gör det. Ett försök är på sin plats … Det är i alla fall bättre än att blunda för utvecklingen bakom Guccibågarna.


Teater Viirus: Kosmisk fruktan eller dagen då Brad Pitt fick paranoia. Text: Christian Lollike. Regi: Arn-Henrik Blomqvist. Visualisering: Mimmi Resman. Ljussättning: Mari Agge. På scen: Robert Enckell, Dick Idman, Marika Parkkomäki, Markus Riuttu, Nicke von Weissenberg.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar