– En myt är inte lögn, men den är ett destillat, säger författaren Monika Fagerholm. I thrillern Glitterscenen forskar hon i hur myten växer sig större än verkligheten.

Solen gassar in genom glasverandans fönster. På mattan ligger den lurviga katten Ludde och vilar.

– Det är hemskt när Suzette dödar sin katt. Jag älskar ju katter, det kändes fruktansvärt. Jag ville egentligen att det inte skulle hända, jag dröjde med det in i det sista, säger Monika Fagerholm. Hon talar förstås om en av karaktärerna i den nya boken Glitterscenen och flickan hon går i dansen med röda gullband.

Jag är litet nervös före mötet med Monika Fagerholm i det röda trähuset i Tenala. I min egen bokhylla står två av hennes böcker uppstaplade. I den ena, Diva från 1998, har jag skrivit mitt namn med blyerts i skrivstil. Jag fyllde femton år när jag fick boken i present och för mig var den något alldeles speciellt. Jag hade helt enkelt aldrig läst något liknande. Berättelsen följde inga normer och språket var anarkistiskt. Men det allra bästa var att Fagerholms flickor och kvinnor verkligen fick vara. Efter Diva blev Fagerholm en idol.

Fast det är boken som står bredvid Diva i bokhyllan som gjorde henne till ett hushållsnamn. Den amerikanska flickan belönades med Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset när den kom ut år 2005. Och nu är det dags för den andra boken om invånarna i trakten. En thriller som tar avstamp i mordet på den amerikanska flickan Eddie de Wire.

Men när Fagerholm började skriva på berättelsen om flickan som föll ner för Loreklippan och drunknade den där morgonen vid Bule träsket sommaren 1969, var den tänkt som en enda roman.

– När jag skrev inspirerades jag av morden vid Bodom träsk som då var uppe igen i medierna. Det är en modern myt som är större än ursprunget. Den åtalade blev inte dömd under rättegången. Bevismaterial hade försvunnit, man kunde inte längre komma åt sanningen. I min berättelse hade jag ett långt tidsintervall för att en liknande utveckling kunde äga rum. Men den blev jättekomplicerad och närmare 1 500 sidor lång.

Så Fagerholm bestämde sig för att istället dela upp berättelsen i två delar. Att sätta ihop den andra boken trodde hon skulle bli lätt. År 2007 hade Fagerholm ett nästan färdigt manus, som hon lämnade in hos förläggaren. Och som hon snabbt tog tillbaka.

– Jag är jätteglad att jag gjorde det. Visionen gällde inte längre och jag fick börja om från början.

Slutet hemskt

Det enda Fagerholm visste med säkerhet när hon skrev Glitterscenen var att lösningen på mordgåtan måste finnas med. Men hur slutet skulle se ut, själva visionen, måste hon skriva sig fram till.

– Jag visste hela tiden vem mördaren är, men i boken avslöjas det alldeles i slutet. Slutet är egentligen ganska trist, förtvivlat och hemskt.

Fagerholm verkar inte vara särskilt vemodig över att sviten nu är avslutad. Själv säger hon att det är skönt att äntligen släppa berättelsen.

– Jag har faktiskt jobbat som en gris. Jag har skrivit dygnet runt och när jag inte har skrivit har jag haft ångest.

Den sista perioden av skrivandet framhärdade hon i sommarstugan i Kyrkslätt. Där var hon stationerad mellan mars och juni. Fagerholm, som vanligen är omgiven av man och två katter, var nu ensam i en folktom trakt.

– Jag var helt inne i det där. Jag skrev om Maj-Gun och levde i hennes värld. Det öppnade sig. Det var motigt, men det öppnade sig.

Den amerikanska flickan var definitivt flickorna Sandra och Doris berättelse, men i Glitterscenen öppnas estraden för de unga kvinnorna Maj-Gun Maalamaa och

Suzette Packlén. De är två ensamma själar som egentligen är väldigt olika varandra. Men på Maj-Guns arbetsplats, kiosken på torget, skapar de en gemenskap.

– Jag bygger inte upp mina karaktärer. Jag tänker i bilder, scener. Maj-Gun kom genom att jag först tänkte på torget där det finns en kiosk, och ungdomar som hänger i omgivningen. Man ser ju de här ungdomarna till exempel på Ekenäs torg. Och bilar som kör runt, runt torget. Plötsligt ser jag Maj-Gun som sitter på en pall bakom disken i kiosken. Som en drottning. Men Suzette var svåråtkomlig. Hon är varken ond eller god. Hon är ju sjuk. Hon är en obegriplig person. Ett oskrivet blad som också ser ut så.

Den trinda prästdottern Maj-Gun med sin citatbok, sina tidningar och sina cigaretter, är definitivt Glitterscenens stjärna. Monika Fagerholm tycker själv om karaktären.

– Hon började leva jättestarkt. Hon angår mig … Så är hon rolig, som en stand up komiker. Hon babblar och babblar. Jag började fundera på varför hon babblar så mycket. Hon pratar över en tomhet, men samtidigt vill hon berätta.

I Den amerikanska flickan var Sandra och Doris småflickor, i slutet tonåringar. Maj-Gun och Suzette är 29 år gamla, men har på sätt och vis fastnat i ett tonårsstadium.

– De är ensamma. Det är helt annat att vara ensam när man är 29, än när man är tonåring. Människor runt om en skaffar barn etc. Maj-Gun och Suzette är utanför, har en egen värld i kiosken. Men ingen av dem vill vara där …

I båda de senaste böckerna är det vänskapsförhållanden mellan kvinn-

or som står i centrum. Men också i romanen Underbara kvinnor vid

vatten från 1994 finns ett starkt vänskapstema i form av relationen mell-an hemmafruarna Bella och Rosa.

– När jag skrev Underbara kvinnor vid vatten hade det skrivits litet om den här typens vänskap. Bella och Rosa har inget eget språk, de talar i koder, genom kläder, vilka veckotidningar de läser, vilken musik de lyssnar på.

Men i Den amerikanska flickan och Glitterscenen kunde karaktärerna lika gärna vara män, menar Fagerholm. Böckerna handlar om att bli fri från skuld, om människan och syndafall-et, vilket också är metaforiskt. Att leva är att man blir full av skuld.

– Så är jag stubborn, tillägger Fagerholm. Fortfarande är det ganska sällan kvinnor får vara huvudpersoner. Då de är det handlar det ofta om socialisation, om att gå från flicka till kvinna. Relationen till världen är ställd på sidan om.

Men att kallas för flick- och kvinno-

skildrare irriterar henne.

– När kvinnor läser är det ofta en man som har huvudrollen i boken. Men vi struntar i kön och tänker att personen ”lika gärna kunde vara jag”. Män har svårare för det här. Därför görs det en stor affär när en hjälte är en kvinna.

Så var det också med romanen Diva, där läsarna får stifta bekantskap med den egensinniga trettonåringen Diva. En hungrig flicka som tar plats. ”Kom upp och se mig, få mig att le” var min favoritreplik som jag säkert också skrev ner i någon citatbok. Fagerholm berättar att J. D Salingers Räddaren i nöden var en förlaga till Diva.

– Men ingen kallar Catcher in the Rye för en pojkskildring. Jag ville överföra tematiken på en flicka som slåss med världen. En flicka som har ett eget system, ett eget språk. Hon är bestämd men ändå har hon något oskyldigt över sig. Diva försökte jag göra utopisk, hon har allt och är något slags geni. Några frågade mig om man kan vara så klok som trettonåring. Men Mozart skrev ju musik som sexåring, vad gör det om Diva kan litet matematik?

Olika språk

Fagerholm är inte rädd för att ta djärva kliv i sin stilistik. Trots att Glitterscenen fortsätter på tråden som kastades ut i föregående bok, är språket och rytmen annorlunda.

– Språken har sett olika ut. Man kan börja nånstans, men sen är det viktigt att röra sig mellan flera språk. Viktigt i den nya boken var att språket skulle vara intuitivt, konkret, ha en rytm, sampla musik, säger Fagerholm.

Som bokens undertitel antyder är musiken en viktig komponent. Förutom Och flickan hon går i dansen återkommer också folkvisan Herrarna i hagen.

– Folkmusiken är suggestiv, litet som myten. Det är sinnlig kunskap som  förs vidare. Därför ska vi sjunga folkvisorna själva, inte lyssna till dem. Jag tror att man är nära nånting, en kollektiv mentalitet. Där är något mycket viktigt som det inte finns ord för.

Det första Fagerholm gör när hon sätter igång med ett nytt projekt är att bestämma genre. Thrillern har varit genren för de två senaste verken och det är framförallt formen hon gillar.

– Jag vet varför varje mening är där den är. Det måste vara stramt, annars tappar man nerven.

Men thrillern är också tematiskt tilltalande. Thrillers handlar om liv och död och det är också vad konst och litteratur handlar om, menar Fagerholm.

– Hur blir man i dödens närhet? I thrillern finns spänning, folk som slåss för sina liv. Det är fruktansvärt, men njutningsfullt att läsa.

En annan genre som fascinerar Fagerholm är True Crime, alltså berättelser om verkliga brott. Jag tänker genast på tidningen Brott ur livet som karaktären Doris slukar i Den amerikanska flickan.

– Det är äckligt, med mammor som dödar sina barn, men samtidigt är det ibland den bästa samtidsskildringen du kan få av det amerikanska samhället.

När det kommer till skönlitteratur är det också det amerikanska

som ligger närmast Fagerholms hjärta. Hennes favorit är för tillfället sydstatsförfattaren William Faulkner.

– I hans författarskap finns allt. Man kan läsa honom realistiskt, samtidigt är det man läser hemskt konstigt. Han har ett märkligt sätt att handskas med historia. Det är en emotionell sanning. Jag läser just nu en biografi om honom där han säger: ”Not a moment of research”. Och det resulterar inte i okunskap, tvärtom. Allt är levt, känt, hört.

Ber aldrig om lov

Fagerholm har tagit till sig en tanke som den danska författaren Ib Michael har myntat: ”Man ska inte be nån om tillstånd för att göra”.

– Jag vill inte låta ekonomin påverka mitt författarskap. Om jag vill resa så gör jag det, fast jag inte fick det där stipendiet. Man måste vara beredd på den egna satsningen. Då uppnår man frihet. Fast förstås, det blir svårare när man blir äldre. Man önskar ibland att man skaffat sig ett borgerligt yrke. Jag skulle bli psykolog men hoppade av när jag var 23. Jag kunde ha gjort mig färdig.

Det var under 1980-talets andra hälft som Fagerholm klev av stigen mot ett borgerligt yrke.

– Jag var sjukligt blyg, mådde dåligt. I studierna presterade jag däremot bra. När jag var 22 år skulle vi göra praktik på mentalsjukhus. Jag insåg att jag inte kommer att klara av det. Då kunde jag ju heller inte bli psykolog, så vad skulle jag bli?

Det var ändå genom studierna i psykologi som skönlitteraturens värld öppnade sig. I en av kursböckerna i neuropsykologi använde man sig nämligen av Dostojevskij.

– Den sovjetiska hjärnforskningen var på den tiden ledande. Jag tror det var Idioten de använde för att beskriva personlighetsavvikelser. Det kändes ganska intuitvt. Efter det började jag läsa böcker, på riktigt.

Studierna i psykologi byttes ut mot litteraturvetenskap och med det följde en ny bekantskapskrets.

– I stället för att gå på föreläsningar satt jag på café och det kändes befriande. Jag började skriva i litteraturtidskrifter och umgås med Kjell Westö, Henrika Ringbom och Merja-Riitta Stenroos.

Till skrivarskolan Biskops-Arnö i Sverige kom Fagerholm som 25-åring och där skrev hon största delen av debutboken Sham, en samling prosaskisser, som kom ut 1987.

Över tjugo år senare är Monika Fagerholm igen en nybörjare. Nästa projekt är nämligen en pjäs för Göteborgs Stadsteater.

– Jag har inte skrivit dramatik förut så det är ganska svårt. Så håller jag på med en thriller som inte är så komplicerad och ett omfattande prosaverk som jag inte just nu har lust att dyka på. Kanske jag borde skriva ett synopsis den här gången.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.