I mitten av 1960-talet lät man öppna den svenska drottningen Kristinas grav och undersöka skelettstoftet. Det påstods nämligen att drottningen egentligen var hermafrodit, alltså tvåkönad. För hur skulle en vanlig kvinna kunna regera Sverige ensam, prata filosofi med Descartes, avstå från äktenskap, skriva, tänka, tala, göra?

Könsroller är också ett centralt tema i Laura Ruohonens pjäs Drottning K som i svenskspråkig tappning nu går på Svenska Teatern. Med ett anarkistiskt grepp tar Ruohonen tag i några nyckelögonblick i Drottning Kristinas liv och fantiserar utan hämningar vidare. Genom fragmentariska scener tecknar hon sedan upp ett makalöst och levande porträtt av Sveriges kanske mest mytomspunna regent.

Handlingen utspelar sig i hovet som på Mini-scenen är en futuristisk ubåtsmiljö. Det skapas ett glapp mellan publik och skådespelare, då ett plexiglas är placerat framför scenen. Kristinas hov är som ett tilltäppt akvarium.

Inledningsvis berättar Nina Hukkinens Drottning Kristina om den stora besvikelsen som omgav hennes födsel år 1626. Hon visade ju sig vara flicka och inte pojke. Då Kristina ändå är kungens och drottningens sista möjlighet till tronarvinge uppfostras hon som en prins.

Men det är en kall och kärleks-torftig miljö som den egensinniga och viljestarka Kristina orienterar sig i. Den enda värmekällan är hennes trogna väninna, spelad av Robert Kock i krinolin. Kocks karaktär bär likheter med den verkliga Kristinas påstådda hjärtevän, hovdamen Elin Sparre.

Förutom Kristinas relation till väninnan, bjuder Drottning K på vändningar i hovlivets maktspel och konflikter med regeringen. Med finns också det kortvariga och torra svärmeriet med kusinen Karl Gustav och så slutligen drottningens abdikation och flytten till Rom.

En nattsvart humor är ständigt närvarande i föreställningen. Språket är poetiskt och fyndigt. Texten bär på en sprängkraft som regissören Mitja Sirén förvaltar väl. Med sin regi visar Sirén att i den konstlade ubåtsmiljön är människan fortfarande fruktansvärt mänsklig.

Nina Hukkinens Kristina är rasande, ettrig, egenkär, neurotisk och karismatisk. Det slår gnistor när Hukkinen och Sue Lemström gestaltar förhållandet mellan Kristina och hennes mamma Maria Eleonora. Lemström visar var skåpet ska stå med sin gräsliga och samtidigt förtjusande drottningmoder.

Frågor kring genus är essentiella i Drottning K. Genom paralleller till djurriket hamnar både det biologiska könet och den socialt konstruerade könsidentiteten under lupp. Stereotypier ifrågasätts, inte minst av Drottning Kristina själv: ”Har själen ett kön?” frågar hon filosofen Descartes.

Man petar också på manlighetens premisser. Drottningens kusin och efterträdare Karl Gustav är en riktig praktmes, komiskt gestaltad av Max Forsman, och den blödigaste rollen har Robert Kock i egenskap av drottningens väninna. Kock axlar rollen galant och med en stor känslomässig spännvidd förmedlar han pjäsens kärleksbudskap. För Drottning K handlar också om kärlek och ensamhet. Och om att våga ge och ta.

Svenska Teatern: Drottning K. Text: Laura Ruohonen. Regi & scenografi: Mitja Sirén. Översättning: Camilla Frostell. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Kristian Ekholm & Mitja Sirén. Dräkter: Teija Fontell. I rollerna: Nina Hukkinen, Sue Lemström, Max Forsman, Robert Kock, Anne Rautio, Thomas Backlund, Rabbe Smedlund, Anne Tikkanen.