Under frigörelseparaden i New York sommaren 1990 delade en grupp aktivister ut ett anonymt flygblad med rubriken ”Queers read this: I hate straights”. Gruppen bakom flygbladet kallade sig Queer Nation och genom denna aktion inleddes en ny era. Det tidiga pejorativa begreppet ”queer” laddades med nya betydelser och med en trotsig stolthet. Queer har sedermera blivit en paraplyterm för att beteckna en mängd olika företeelser. Genomgående är dock att man med queer ofta avser ett kritiskt förhållningssätt till kön och sexualitet och till den (hetero)norm som styr dem.

Parallellt med det queera uppropet på gatorna introducerades även begreppet ”queer” i den amerikanska akademiska världen. Det skulle ändå dröja till mitten av 1990-talet före queer på allvar bröt in i den nordiska akademiska diskursen and the rest is history. I dag har queerteorin många anhängare inom den finska akademiska världen och vi har sedan början av 00-talet ett vetenskapligt sällskap och en tidskrift för queerforskning. Vägen hit har inte varit en dans på rosor, men trots det kan vi i dag stoltsera med ett femtontal inhemska queerteoretiska avhandlingar – av dem en handfull litteraturvetenskapliga. Det senaste bidraget till denna queera kanon är Mia Francks avhandling Frigjord oskuld. Heterosexuellt mognadsimperativ i svensk ungdomsroman som hon försvarade i september (2009).

I sin avhandling undersöker Franck hur flicksexualitet gestaltas i svensk ungdomslitteratur och specifikt hur heteronormen styr dessa gestaltningar. Hennes tes är att heterosexualiteten görs till en måttstock och till ett mognadsimperativ i romanerna. I sin undersökning är hon därför intresserad av på vilket sätt (hetero)sexualiteten styrs av ”berättartekniska och kulturella koder”. Hon frågar sig också vilka slags sexualiteter, gränsöverskridanden och ifrågasättanden som är möjliga att gestalta. Hennes primärmaterial består av nio svenska ungdomsromaner från 1960-talet till i dag: Gunnel Beckmans Tillträde till festen (1969) och Ett slag i ansiktet (1976), Inger Edelfeldts Juliane och jag (1982) och Duktig pojke! (1983), Katarina Kieris Ingen grekisk gud precis (2002) och Dansar Elias? Nej! (2004), Peter Pohls När alla ljuger (1995) och Man kan inte säga allt (1999) samt Mats Wahls Lilla Marie (1995). I romanerna skildras allt från våld och incest till intensiva väninnerelationer, homosexualitet och sexuell excess. Även om ämnet för avhandlingen är flicksexualiteten och även om de flesta romanerna fokuserar en flickprotagonist består materialet också av romaner med pojkar i huvudrollen eller med en pojke som berättare. Således analyseras flickskapet och flicksexualiteten i Francks avhandling hela tiden i relation till konstruktioner av manlighet/maskulinitet och pojkskap.

Mia Francks avhandling placerar sig i korsningen av flera olika forskningsparadigm. Som forskare vid Åbo Akademi ingår hon i nätverk för barn- och ungdomslitteratur och denna forskningstradition jämte flickforskningen bildar en bas för hennes avhandling. En annan viktig utgångspunkt för undersökningen är den feministiska teorin som, tillsammans med queerteorin, förser Mia Franck med de redskap hon behöver för att analysera det heterosexuella mognadsimperativet. Andra redskap vid analysen är narratologin och specifikt dess fokus på berättare och röst. Avhandlingen är delad i tre övergripande delar – Bruten romans, Våldsam norm och Heteronormativt (av)brott. Med denna tredelning vill Mia Franck visa hur heterosexualiteten som norm förutsätter två kön som står i hierarkisk relation till varandra. I avsnittet Bruten romans undersöker Franck hur tvåsamheten problematiseras i romanerna och hur karaktärerna blir medvetna om femininitet och maskulinitet. I kapitlet Våldsam norm undersöks på vilket sätt över- och underordning är en del av det internaliserade beteendet. I den sista delen, Heteronormativt (av)brott, ifrågasätts heterosexualiteten genom avvikande eller icke-heterosexuellt begär.

Frigjord oskuld är ett ymnighetshorn sprängfyllt av teorier kring och gestaltningar av kropp, kön, sexualitet, makt, bestraffning och normer. Speciellt intressant blir det då Franck låter ett intersektionellt grepp styra så att konstruktioner av kön och sexualitet analyseras till exempel i relation till klass, såsom i analysen av Peter Pohls roman När alla ljuger. Avhandlingen är i sin mångfald ett välkommet tillskott till såväl litteratur- som queerforskningen. Dessutom borde avhandlingen bli en handbok för alla modersmålslärare och även för andra som sysslar med unga. Flicksexualiteten är fortfarande ett relativt outforskat område inom (ungdoms)litteraturforskningen och Francks avhandling kan således ses som ett slags pionjärverk på området. Helt ensam är hon ändå inte – t.ex. Maria Österlunds avhandling Förklädda flickor. Könsöverskridning i 1980-talets svenska ungdomsroman (2006) tangerar många liknande frågor som Francks. Skillnaden mellan dessa två är snarast att där Österlund fokuserar flickskapets yta – förklädnaden och konstruktionen – söker sig Franck bortom kläderna till kroppen och sexualiteten. Och i sin teoretiska ansats är kanske Franck den som mer tydligt skriver in sin avhandling i den queerteoretiska traditionen (även om Österlund nog lånar redskap ur den).

Det teoretiska anslaget är mycket stort i Mia Francks avhandling och upptar ibland lite väl mycket utrymme på bekostnad av litterära analyser och berättartekniska diskussioner. Talande är att primärlitteraturen först presenteras på sidan 49 och att även de litterära analyserna har stora teoretiska sjok insprängda i sig. All teori känns inte helt motiverad och ibland kombineras teorier som inte helt är förenliga och utan att de teoretiska utgångspunkterna kontextualiseras. Jag är inte helt övertygad om t.ex. användbarheten av Richs omdiskuterade begrepp ”lesbisk kontinuitet” i denna queerteoretiska avhandling. En annan teoretisk invändning jag har är mot Francks val att använda begreppet ”skev” i stället för queer. I sin diskussion hänvisar hon till Tidskrift för litteraturvetenskap som i sitt queera temanummer (3/2005) propagerade för termen ”skev” i enlighet med norskans ”skeiv”. Argumenten var att begreppet ”skev” kan sträckas till att ”omfatta även andra slags normbrott än de som bryter mot det utpräglat heteronormativa”. Genom användningen av skev ville tidskriftsredaktörerna dessutom ”rädda queer från urvattning”. Även om jag förstår viljan att ersätta ett engelskt ord med ett svenskt, känns TLFs definition av begreppet ”skev” som en urvattning av den politiska potential som queer trots allt bär på. Enligt TLF kan allt vara potentiellt skevt, medan queer uttryckligen problematiserar heteronormen som ju trots allt är grundfrågan i Francks avhandling.

Till slut bör betonas att Mia Francks avhandling Frigjord oskuld är en imponerande och läsvärd odyssé genom en hel mängd olika traditioner och litteraturer. Speciellt brännande blir texten i de analyser där olika perspektiv korsas och där den berättade flick- och pojksexualitetens analyseras i relation till berättarstrategier (såsom i analysen av Pohls Man kan inte säga).

---

Mia Franck: Frigjord oskuld. Heterosexuellt mognadsimperativ i svensk ungdomsroman. Åbo Akademis förlag 2009.