Tre kvinnor äntrar Mini-scenen som är insvept i blomstertapet. Anja Bargum, Laila Björkstam och Ragni Grönblom bär på typiska kärringattribut: poplinrock, brunnsparksskarf och brödkavel. Precis som rekvisitan antyder är Kärringar mot strömmen en lek med stereotypier. Men det går djupare än så. Pjäsen försöker nämligen vrida på det negativt klingande kärring och vända det till ett positivt begrepp. Ett begrepp som är oavhängigt ålder, kön och brunnsparksskarf. Att vara kärring är ett state of mind.Den attitydsprakande komedin har sitt ursprung i en populär brittisk teveserie, Grumpy Old Women, som senare också sattes upp i scenversion. Svenska Teaterns tappning är en sketchartad show, med en del roliga repliker och hög igenkänningsfaktor. För vem gillar inte att knorra och klaga? Och här är gnäll till och med önskvärt. Man får njuta av att tillrättavisa butikschefen, man får räkna femcentarna i börsen i allsköns ro vid kassan, trots att kön bakom en bara växer. Och att slarva bort saker för att genast glömma vad det var man slarvade bort hör också till saken. Därför finns ju de eviga kom-ihåg-listorna.
Förutom självironi bygger humorn i föreställningen ofta på det sinnliga. Ibland är det nästan buskis. Man sticker inte under stol med svampinfektioner, skäggväxt, inkontinens och glesnande könshår.
Men pjäsen bjuder också på allvarligare tongångar kring åldrandet. Den kritiserar framförallt samhället där attityderna mot äldre är sannerligen trista. Man tillåts inte ens bli gammal i fred, man ska vara sexig och snygg tills man dör. Och vad döden egentligen innebär ska man helst inte tala om. Men den här tematiken kunde ha fått mer plats. Överlag känns texten rätt ojämn och den faller ofta på övertydlighet.
Kvällens stjärna är definitivt Björkstam som är en klockren comedienne. Också Grönblom gör en sympatisk tolkning, men Bargum hamnar lite i skuggan av de två andra. Dels känns hennes gestaltande ibland överdrivet, dels har hon heller inte en tacksam roll. Fast efter en stund inser jag var skon egentligen klämmer. Trots att kärringskap är en attityd, är det något man förtjänar med åren. Ju äldre man är desto mer berättigat är klagandet. Och det känns helt enkelt som att Bargum är för ung.
Föreställningen har rytm och är tidvis välkoreograferad, men slutet verkar nästan improviserat. Man hade vunnit på bearbetning, för som det är nu stöder sig föreställningen ibland helt på skådisarnas charm.
Men ändå. Kärringar mot strömmen är en ärlig och befriande pjäs med ett angeläget budskap. Man ska inte förtrycka den gnällande tanten som finns inom en. Ibland ska man faktiskt uppmuntra henne. För det handlar ju om att säga ifrån, om att inte låta sig bli påtrampad. Man ska värna om sina rättigheter, med brödkaveln i högsta hugg.
Svenska Teatern: Kärringar mot strömmen. Text: Jenny Eclair & Judith Holder. Regi: Sven Sid. Översättning: Hanna Åkerfelt. Scenografi: Hanne Horte. Ljusdesign: Oskar Sjöberg. Ljuddesign: Hanna Mikander. I rollerna: Anja Bargum, Laila Björkstam, Ragni Grönblom.
Isabella Rothberg
