”Kärleken kom till mig på västra Söder, bland fula hyreshus och asfalterade lekplatser, blankvåta parkeringar och klätterställningar i impregnerat trä.” Så här inleder den svenska författaren Louise Boije af Gennäs sin roman Stjärnor utan svindel (1996), en roman som handlar om kärlek och klassresor – ett tema som har varit högaktuellt i höst. I romanen möter Sophie, en heterosexuell kvinna ur överklassen, radikalfeministen Kaja, en lesbisk självlärd journalist med en arbetarklassbakgrund, och de blir kära. Girl meets girl och mötet markerar starten för Sophies klassresa – hennes uppbrott från ett tryggt överklassäktenskap till vardagen som en ”tredje klassens” medborgare. I romanen skildras klassresan som ett nytt sätt att vara, som en övergång från rådjurssadel till linssoppa, som ett namnbyte från Sophie med ”h” till det mer arbetarklassiga ”Soffan” och – inte minst – som en konkret flytt från en villa i Stocksund till en hyreskasern på västra Söder.Stjärnor utan svindel är på många sätt intressant som en klassberättelse, även om klassresan i romanen kanske inte är så entydig – även om Sophies val att leva som flata innebär ett visst mått av utanförskap förlorar hon varken sitt ekonomiska eller sociala kapital. Ändå sätter romanen fingret på en viktig fråga: att klass inte är ett isolerat fenomen, utan mår bra av att läsas i relation till andra sociala kategorier såsom kön, sexualitet, etnicitet, språk etc. Att komma ut som homosexuell kan ännu i dag innebära ett kliv ner på samhällsstegen eller åtminstone försämrade arbetsmöjligheter – även här. I en finländsk rapport om homosexuella och könsminoriteter i arbetslivet (2004) framkom att många upplever att deras sexuella läggning påverkar deras position på arbetsmarknaden negativt – till exempel upplevde 14 procent av dem som deltog i undersökningen att de blivit diskriminerade i en anställningssituation. Av dessa menade 61 procent av männen att deras sexuella läggning eller könsidentitet var den direkta eller indirekta orsaken till diskrimineringen. Fallet Johanna Korhonen är ett färskt exempel på detta. Homosexualitet kan vara en intressant krydda i en viss social miljö, men kan också innebära en verklig utsatthetsposition om man t.ex. råkar vara kvinna, muslim och invandrare i Finland. Eller så inte.

Klassresan är i Soffans fall en mycket påtaglig och existentiell erfarenhet och det intressanta är hur den gestaltas i det urbana rummet – i Stockholm och på Söder. Romanen är en av de första moderna svenska romaner att gestalta hur det är att leva som öppet homosexuell och boken formligen kryllar av referenser till de homosexuellas Stockholm. Söder är stadsdelen för den homosexuella subkulturen (i dag liksom i fiktionen) och även hemorten för den litterära klassresenären – med start i Slussens urinstinkande gångar där den lesbiska klubben Bitch höll till under 90-talet och 00-talets första år. Från Slussen är det 100 meter till Hornsgatan – Prideparadens paradgata och dess sista stolta raksträcka innan tåget kurvar av till Tantolunden och Prideparken där den fiktiva Soffan håller sitt stora stolta komma ut-tal inför en tusenhövdad publik. Och så vidare.

Hur vi upplever staden och var vi rör oss är inte tillfälligheter. Staden ser olika ut beroende på om vi har pengar eller inte, har barn eller är barnlösa, är heterosexuella eller homosexuella, är beslöjade eller tatuerade och allt detta tillsammans i olika kombinationer. Det urbana består av ett nät av olika koder, berättelser och spår som ofta framstår som osynliga för oinvigda. Övergången från Sophie till Soffan innebär att ett nytt urbant kartblad öppnar sig för hjältinnan och genom det en värld av nya betydelser och betydelsesamband.

Rita Paqvalén

Lämna en kommentar