Den vilda, vilda östern

av Fredrik Sonck

En tunna ayrak – alkoholhaltig hästmjölksbrygd – står och jäser i de flesta hörn i nomadlägren i Mongolien. Så är också hästarna här fler än människorna, och alkoholproblemen stora.

Stäppen böljar som ett hav. Emellanåt satt i ljusgrön stiltje, stundom upprivet i höga vågor, långa dyningar, skiftande från gult till grönt till brunt. Horisonten mörkgrönt hotfull.Från en kulle blickar en ensam ryttare ut över kammarna, stolt och stilla. Bara vinden sköljer genom hästens man och svans.
Här dammar marken, här klapprar hovarna. Här i Mongoliet är hästarna fler än människorna.
Wild, wild east.
Det här är hästarnas land och utan häst kan man knappast uppleva det på riktigt. I Mongoliet är asfalterade vägar en sällsynthet och då man färdas i bil på landsbygden är det längs uppkörda spår på stäppen.
De mongoliska hästarna är förhållandevis små och ganska snälla. För mongolerna, åtminstone för de med nomadbakgrund, är det lika naturligt att rida som att gå och de flesta barn placeras i sadeln långt tidigare än unga finländska cyklister blir av med stödhjulen. Som västerländsk besökare är det bara att fatta tyglarna och ropa ”Tjo!”.  Att vi är helt oerfarna ryttare tycker mongolerna inte att är något problem. Ut med er i vildmarken bara!
Men det skall medges – visst kommer man den storslagna naturen närmare på hästryggen. Mobiltelefonen förlorar snart all kontakt med omvärlden. I Orkhondalen där vi rider omkring ser vi knappt en människa under våra trettio kilometer långa dagsetapper. Så är Mongoliet också det mest glesbefolkade landet i världen.
Mongoliet är ett hårt land med ett extremt inlandsklimat, svinkalla vintrar och varma somrar, stekhett på dagen ännu i slutet av september, is i vattenflaskan efter natten.
Boskapsskötseln står för två tredjedelar av landets produktion och en tredjedel av befolkningen på knappa tre miljoner är nomader eller seminomader. Jorden är mestadels för mager och sandig för konventionellt jordbruk och klimatet är som sagt inte riktigt gynnsamt.
Vid sextiden den första kvällen kommer vi fram till nomadfamiljen vi skall övernatta hos. De bor i en gräsbevuxen dal, omgiven av berg och kullar klädda med lite gles skog, mestadels sibiriska lärkträd. I dalen finns ett tiotal andra gerer, en sorts avancerade tält som ser ut som iglor. Yurta är ett annat namn för den här typen av bostäder, men det använder mongolerna inte själva. Runtomkring betar får, getter, hästar och kor. Det bräks och råmas.
Nomadlivet är primitivt, märker vi snart. De personliga tillhörigheterna är få, i synnerhet sådana som skulle uppfattas som moderna. En familj i dalen äger en motorcykel, men hos vår värdfamilj är den mest högteknologiska attiraljen en solpanel som förser en liten halogenlampa med elektricitet. På delad andraplats kommer en batteridriven väggklocka och en handdriven symaskin från 60-talet.
Familjefadern tar emot oss, berusad. Inte rund under fötterna utan aspackad. Mamman tittar urskuldande på oss, men vi kommer bra överens, trots att vårt mongoliska ordförråd är större än deras engelska. Vi kan säga hej, tack och ursäkta.

 

Ayrak och mjölkte

Som tur är är Herr Aspackad på gott humör och skrålar fram den ena mongoliska visan efter den andra. Vi bidrar med ett par finlandssvenska snapsvisor och det lättar upp den lite pinsamma stämningen, även om situationen egentligen är ett sorgligt exempel på ett av de stora samhällsproblemen i Mongoliet.
Alkoholmissbruket är, enligt en några år gammal rapport från Världshälsoorganisationen, Mongoliets ”största stötestenen i kampen för ekonomisk och social utveckling”.
I den engelskspråkiga tidningen UB Post skrev Kerril Shields i augusti 2008 en uppmärksammad artikel om alkoholens negativa inverkan på den mongoliska samhällskroppen. Om missbruket som betecknas som en epidemi, om antalet försäljningsställen som under de senaste åren ökat med 300 procent och om den höga andelen alkoholrelaterade brott, familjevåld och annat elände.
Alkoholproblemet är förvisso inte nytt och redan under den mongoliska storhetstiden försökte ledarna stävja konsumtionen. I en lagtext från 1400-talet heter det att:
”Den som kommer till en arbetsplats berusad skall första gången böta med sitt vapen, andra gången med sin häst, tredje gången skall en av hans lemmar skäras av. Om han visar sig berusad en fjärde gång skall han landsförvisas.”
Också makthavarna har haft smak för starka drycker. Det berättas till exempel om Djingis Kahns son Uguudei som försökte kringgå förbudet att dricka fler än tre koppar alkohol per dag genom att låta tillverka en jättekopp åt sig själv. Enligt legenden blev alkoholen hans baneman.
Naturligtvis finns det också andra förklaringsmodeller. Precis som i Amerika eller Australien var alkoholen ett viktigt vapen för de makter som periodvis har koloniserat Mongoliet. Först i händerna på de manchuriska handelsmännen, senare kom ryssarna med sin vodka. Inget unikt sätt att kuva ett folk på.
Å andra sidan kan nomaderna för all del brygga eget också. I så gott som varje ger hittar man en tunna ayrak, det vill säga hästmjölk som otäckt står och jäser i ett hörn. Emellanåt rör någon om i tunnan för att sätta fart på processen. Ayraken blir inte speciellt stark och kan bäst beskrivas som ett slags ölsubstitut även om smaken mest påminner om surmjölk. Varje familj lägger stor stolthet i att brygga en så god ayrak som möjligt och visst skiljer sig smaken åt på olika ställen.
Ayraken är för övrigt också råvara för den mongoliska vodkan som i princip utgörs av destillerad ayrak. Vi får vara med om ett kok. Destillationen sker i ett par plåtbyttor ovanpå kaminen utan desto större precision. Så blir den mongoliska vodkan heller inte speciellt stark, runt 15 procent alkohol skall den innehålla.
En rapport från NIC (amerikanska National Intelligence Council) räknar med att leverskador och andra alkoholrelaterade sjukdomar ökar de närmaste 10–15 åren, medan optimisterna nu äntligen tycker sig se en förändring i alkoholkulturen, bland annat verkar unga nuförtiden föredra öl framom starksprit.
Ytterligare en förklaringsmodell stavas fattigdom, och den känner vi av med alla sinnen då vi sjunger i kapp mer herr Aspackad. Flugorna som surrar i tusental runt de halvfulla mjölktunnorna, den fräna doften av surnande mjölk, den ingrodda smutsen och plötsliga gnyenden från den fjortonåriga sonen som lider av svår tandvärk. Våra värktabletter är mycket populära, både här och bland andra nomadfamiljer vi övernattar hos.
När vi sent omsider sjungit klart har frun i geren lagat i ordning välkomstdrycken – ett par koppar mjölkte.
Sedan min kompis farmor serverade mig silverte då jag var åtta har jag avskytt drycken. Den gången vågade jag inte avböja och då jag äntligen – klunk för klunk – lyckats svälja eländet, fick jag direkt påfyllning. Det är likadant här, svårt att tacka nej utan att känna sig som en bortskämd västerlänning.
Min fobi för te med mjölk blir dock snabbt botad, och tur är det, eftersom nomaderna inte verkar dricka något annat som saknar alkohol. Med tanke på magen känns det dessutom tryggt att dricka något som kokat. I kombination med den fruktansvärt sura getosten (aarul) som serveras vid välkomsten blir teet till och med ett nödvändigt sköljmedel och från och med denna stund bestämmer jag för att lägga ner mitt korståg mot te med mjölk.
– Bajaratla, säger vi och sörplar.
Samma välkomstprocedur upprepas varje gång vi kommer till en ny familj, även om osten på andra ställen smakar bättre är teet identiskt.

Getslakt

Sedan väntar kvällssysslorna och vi hjälper till med att hugga ved. En get slaktas och vi får assistera. Eftersom Herr Aspackad inte är i stånd att hålla en kniv får vår guide Djalla (som inte heller han talar engelska) sköta slakten som går ut på att strypa djuret med en snara och punktera lungan. I gott och väl femton minuter får vi vänta på döden. Självklart är det här en metod som aldrig skulle accepteras i Norden, men på sitt sätt genomförs slakten också med respekt, ja till och med ömhet. Djalla och familjens yngsta son smeker djuret över halsen och klappar det lugnande på nosen.
När dödskampen äntligen är över skall djuret flås och styckas och det är då jag kan hjälpa till genom att hålla i ett ben här och ett horn där. Allt tas till vara – blodet, inälvorna, huden, hjärnan. Tarmarna mjölkas rena från avföring.
Plötsligt blir det liv och rörelse i dalen och vi tittar upp från getkroppen. Motorcykeln brummar i gång och de unga männen och pojkarna kastar sig upp på hästarna. En räv är upptäckt, fåren är oroliga, också småpojkarna deltar i jakten. Räven är snabb i vändningarna och betydligt kvickare än både de fyra ryttarna och motorcykeln, men det finns ingenstans att ta vägen, förutom upp i bergen, och de flyktvägarna skärs av. Räven utnyttjar alla hinder i naturen, stockhögar, stenar, kreatursfållor. En gång är den nära att hinna upp för en sluttning, men blir nerdriven av en ryttare. Efter femton minuter börjar den tröttna.
En man med gevär ansluter sig och cirkeln av ryttare, motorcykel och käppbeväpnade pojkar sluter sig sakta. Men det hörs aldrig något skott. Jag kan inte se om det är en hov, en käpp eller ett hjul som till sist förpassar inkräktaren till sällare jaktmarker, men en kort stund senare hänger och slänger det döda djuret vid motorcykelns styrstång.
Getslakten är nu också avklarad och inne i geren sätts inälvorna på kokning. Buljongen görs drygare med blod och snart får vi en skål med tarmar, lever, mage och annat framför oss. Levern går an, tarmarna är oerhört glatta och sega. Vi äter två tredjedelar. Undrar stilla vad hundarna får till middag.
När flugorna slutat surra är det läggdags också för oss.

Allt färre nomader

Vår odyssé bland nomaderna varar ungefär en vecka. På ett ställe blir vi bestulna på en ask tobak, lite choklad och en Leathermankniv men för det mesta är folk oerhört hjälpsamma och vänliga, även om vi får en känsla av att vi betraktas som något slags hjälplösa utomjordingar.
För nomaderna är nomadlivet, geren, hästarna, mjölken och den kokta maten som består av två, tre rätter som kan varieras på fyra, fem sätt, det normala, det välbekanta vardagslivet. Våra tunna sovsäckar lockar till skratt, vårt läppfett väcker munter förundran och vandrar från mun till mun.
Naturligtvis kan människorna här inte ana att 70 procent av nomadbarnen skulle vara föremål för allvarliga diskussioner på socialkansliet om de levde i en finländsk kommun. Naturligtvis kan kvinnorna inte veta att den otäckta maten, den surnande mjölken och frånvaron av tvål skulle betraktas som ohygieniskt på gränsen till farligt i Norden. Och självklart förstår inte männen varför de, om de levde i Finland, skulle ha åtal och polisutredningar om djurplågeri att vänta.
Nu lever förstås de mongoliska nomaderna inte i Finland utan i ett land som är fattigt, där en tredjedel av invånarna lever i absolut fattigdom. Efter Sovjetunionens fall har ekonomin liberaliserats och politiken demokratiserats, men samtidigt gick Mongoliet miste om det viktiga sovjetiska biståndet. Och ännu har drömmarna om den välfärd som liberaliseringen och globaliseringen skall medföra inte infriats.
– Jag hoppas att det finns nomader också i framtiden, men vi är färre i dag än vad vi var förr. Människor ändrar sin livsstil för att jobba med turism eller i städerna. Nomadlivet är hårt och alla unga vill inte leva så här.
Familjefadern i den sista geren vi besöker påminner inte så lite om en klassisk indianhövding – både till utseendet och i det han berättar om: vinden, torkan, kylan, årstiderna som växlar, betet, djuren, hästarna. Han känner inget annat liv men vet ändå mycket mer om omvärlden än sina föräldrar. Han vet att hans åtta barn har möjlighet att välja ett annat liv. På radion har han hört om klimatförändringen, skogsskövlingen och gruvdriften:
– Människan lever inte i harmoni med naturen.
Livsvisdomen är helt klart stereotyp, men det behöver inte betyda att den inte är ärligt uttalad ell-er osann. Visst klingar rösten av ett visst mått melankoli, men absolut inte av förtvivlan eller uppgivenhet.
Det här är enda gången vi har tillgång till en tolk och kan kommunicera med hela meningar. Men för det mesta bekräftar samtalet det vi redan förstått genom den ordlösa kommunikationen.
Vår mongoliska guide Djalla får 60 euro för att göra en veckolång exkursion i vårt sällskap. Småkillarna verkar tycka att han har världen häftigaste jobb. I Mongoliet är BNP per capita lite drygt 2000 dollar.
Det ekonomiska utbyte nomaderna har med omvärlden är ytterst begränsat. En gång i månaden behöver en familj en ny säck mjöl eller ris som de får i utbyte mot ett får. Och för västerlänningar på vildmarksäventyr är det möjligt att få en fullt frisk och ridbar häst för drygt 100 euro.
Det förblir lite oklart om nomaderna själva upplever sig som fattiga. Oss finländare ser de utan tvekan som oerhört rika och ganska veka. De som med säkerhet inte ägnar de socioekonomiska förhållandena en endaste tanke är barnen; dessa livliga två-, tre-, fyraåringar som springer omkring ingrodda i smuts, snoriga till tusen men uppenbart lyckliga. Och visst älskar de vuxna nomaderna sina hästar, sitt fria liv, sin mongoliska vodka, sin ayrak och sina vidder. Visst finns här stolthet. En ovilja att byta bort den iskalla geren och livet bland bergen.
Saroll som lärt sig engelska berättar om sin farfar:
– Han är gammal och bor nu i Ulaanbaatar och vantrivs. Lägenheten är så instängd och klaustrofobisk tycker han. Han saknar den friska luften i geren.

Text & foto: Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.