Så har den berlinbaserade ukrainska regissören Andryi Zholdak efter flera omtalade europeiska 2000-talsproduktioner och finlandsgästspel både 2004 och 2009 för första gången regisserat en finländsk ensemble.Han är känd för fysiskt totala repetitionsprocesser som förutsätter total hängivelse av skådespelarna och för långa känslomässigt ruffiga uppsättningar. En grundsten i Zholdaks teaterestetik är sättet att filtrera en stämning ur en scen och dra detta känslomässiga tillstånd till sin spets. I de två regier jag tidigare sett har hans teaters utgångspunkt handlat just om att stanna upp vid enskilda ögonblick, förstora, ge skådespelarna 5–10 minuter tid att upprepa upprepa upprepa, och så klipp, vidare till nästa ögonblick som igen dras till sin spets. Det har gjort hans teater så ruffig och tuff, totala känslomässiga tillstånd och uttryck som går på och går på och följer på varann.

Vansinnigt visuell

Zholdaks version av kärlekshistorien mellan den gifta modern
Anna Karenina och greve Vronskij blir en över fyra timmar lång teaterkväll med den desperata kärleken i centrum, en förgörande våldsam kärlek med extrema kast mellan det sköna och det fula. Och den estetiska utgångspunkten är klar. Glöm teaterns traditionella regler. Glöm traditionell dramatik och dialog och undertext och psykologisk realism. Det här är en annan värld, ett annat universum.
Föreställningen inleds med att aktörerna i tur och ordning kommer in på scenen, Krista Kosonens Anna med bara bröst och solglasögon. Vi har redan hunnit 100 sidor in i romanen, när Anna anländer med tåg och möter Vronskij som står på perr-ongen för att möta sin mor. Och Zholdak etablerar snabbt sitt teaterspråk. Repliker vrålas fram, som för att omöjliggöra att de färgas känslomässigt. En ständigt närvarande kamera, liveprojiceringar och närbilder. Hetsigt speltempo. Strikt koreograferade rörelsemönster. Ett rusande över scenen, krockande med dörrar, och sedan plötsligt, ett fryst ögonblick, hets som försvinner, bara detta ena sköra ögonblick som dras ut och dras ut och fylls med symbolik; Anna som med ett osynligt rep drar Vronskij till sig, Anna som förlamas av kärleken och tvingas dra sitt ben efter sig, Anna som sugs in i sin spegelbild konkret sväljs av spegeln, kärleksparet som kastar sig handlöst mot dörrar (Kosonens kropp är fylld av blåmärken, som ett tecken på att ingen sparat sig under repetitionsprocessen) och river upp blodiga sår.
Sådan är Zholdaks teater. Vansinnigt visuell. Framspelad med en konstant ljudmatta. Och han jobbar med att ständigt bygga upp motstånd, både för berättelsen (som ständigt rivs sönder, bryts upprepas fylls med pauser vrålas fram) och för skådespelarna som hoppar springer rullar krälar spelar fram ett totalt expressivt uttryck medan de uttalar sina repliker. Som en vink till oss i publiken. Dethär ska inte vara lätt. Vi kan inte räkna med att luta oss tillbaka och bli underhållna. Det är varken vackert eller underhållande men acceptera det eller lämna salongen – vilket en handfull också gör.

Magiska ögonblick

Det här är förstås teater som skulle dö ögonblickligen om det handlade om effekter för effekternas skull. Men Zholdaks teater är genomtänkt och konsekvent. Klart här också finns detaljer jag är kritisk till, kvinno-
synen tillexempel. Över fyra timm-ar speltid gör det också omöjligt att ta emot allt som serveras. Tidvis tappar jag koncentrationen, och redan tidigt ger jag upp tanken på att få grepp om allt som sägs. Tempot är för högt volymen för hög, och jag tror det inte ens är meningen att man ska uppfatta alla repliker. Talet finns där också som rytm, som spelbricka i leken mellan hög volym och låg. Men jag fascineras av lekfullheten, dessa kast mellan att ta teater 190 procent på allvar och att sedan leka bort allvaret. Av hur nya lager av scenografin oväntat öppnar sig. Av hisnande vackra enskilda visuella
ögonblick.
Som skridskobanan i snöfall. Regn som öser in i lägenheten när livet rämnar. Vronskij som öppnar en dörr och desperat försöker slänga ut skräp i motvind. Balen som trollas fram i jättelik palatsscenografi. Skogen som plötsligt finns där. De så exakt koreograferade myllrande mass-scenerna. Magiska ögonblick som trollbinder.
En nyckel till Zholdaks teater är att kasten mellan det vilda högljudda
expressiva och det sköra sköna tystlåtna ska fungera optimalt. För att ta en rockparallell. Det som var 80/90-talsbandet Pixies framgångskoncept och som senare utnyttjades av Nirvana för jättehiten Smells Like Teen Spirit.
I Anna Karenina är tajmingen ännu
under premiären inte optimal, och ensemblen inte riktigt enhetlig. Men man lyckas ändå jaga fram en ofinsk on the edge-atmosfär. Och det centrala skådisparet imponerar. Markus Järvenpää som Vronskij är utmärkt där han kan kastar sig mellan lekfullhet och desperation. Krista Kosonen i titelrollen är suverän i stunder av vrede och coolhet och i projicerade närbilder där hennes uttryck berättar så mycket, men sämre i stunder av skörhet.
Men redan i februari är det lätt att säga: det här är en av årets mest spännande teaterhändelser.

---

Anna Karenina på Åbo stadsteater. Text: Leo Tolstoi – Andryi Zholdak. Regi: Andryi Zholdak. Scenografi: Astrid Kutschale och Zholdak. Ljudvärld: Vladimir Klykov. I rollerna bl.a: Krista Kosonen (Anna Karenina), Markus Järvenpää (greve Vronskij / Kapellmästaren), Stefan Karlsson (Kapellmästaren / greve Vronskij).