EU:s sydligaste medlemsstat Malta har blivit en livboj för afrikanska båtflyktingar som tar vägen över Medelhavet. Men i hamnen väntar ett liv i fångenskap – först i militärens häkten och därefter i flyktingförläggningarnas fattigdom.
I den maltesiska kustbevakningens hamn strax nedanför medeltidsstaden Florianas stadsmurar står kapten Edric Zahra i sin marinblå uniform och blickar ut över havet. Norrut är fraktfartygen på väg mot Sicilien, 187 sjömil söderut finns Libyens huvudstad Tripoli på det afrikanska fastlandet.
Under högsäsongen från maj till oktober upptäcker kapten Zahra och hans omkring 200 kolleger flera flyktingbåtar i veckan.
Så fort en båt ringas in skickas ett av flottans fartyg ut för att möta den, sedan tas en eller två flyktingar ombord för att förhöras om resans mål och flyktingarnas hälsotillstånd. Oftast har de navigerat fel och vill fortsätta till Sicilien eftersom EU:s lagstiftning tvingar flyktingar att söka asyl i det land de först anlänt till. Malta erbjuder med sina 316 kvadratkilometer en rätt begränsad framtid för båtflyktingar, dessutom är ön omgiven av Medelhavet vilket gör det omöjligt för flyktingarna att ta sig vidare obemärkt till andra medlemsländer innan de beviljats resetillstånd.
Från och med 2002, då den första stora afrikanska flyktingvågen kom till EU:s medelhavskust, har den maltesiska kustbevakningen fått nya fartyg och utrustning. Samtidigt har flyktingsmugglarnas metoder förändrats. Till en början kom de flesta båtflyktingar i rangliga fiskebåtar. När båtarna visade sig sjöodugliga bytte smugglarna ut dem mot glasfiberbåtar med plats för 30 personer. Flyktingsmuggling är lukrativ och kapten Zahra säger sig ha vissa belägg för att smugglarna har kopplingar till libyska affärsmän.
– Båtarna är av samma märke, färg och modell, så de måste ha samma tillverkare. Flyktingarna bär nästan alltid samma typ av flytvästar och motorerna är alltid Yamahas utombordare på 40 hästkrafter. Vi har till och med lagt märke till att serienumren följer tätt efter varandra.
Sedan Libyen skärpte kontrollen av den egna kusten kommer flyktingarna i uppblåsbara gummibåtar. Även om kapten Zahra inte har några bevis finns det misstankar om att gummibåtarna släpps från större kommersiella fartyg som lättare kan undslippa den libyska kustbevakningen.
– Det är lättare att ta sig ut på ett större fartyg, pumpa upp flotten när skeppet lämnat hamnen och sedan ge sig iväg. Problemet är att kvaliteten på gummit är verkligt låg. Även om båtarna är stabila på havet så punkteras de lätt om någon ombord har ett vasst föremål med sig, eller om solen torkar ut gummit tills det uppstår en spricka, säger Edric Zahra.
Flyktingsmugglarna låter den som samlar ihop tillräckligt många som vill åka med åka gratis. Denne snabbutbildas sedan i navigering, men de flesta har aldrig varit ute på öppna havet tidigare.
Ingen vet hur många som drunknar på vägen, berättar Jon Hoisaeter på FN:s flyktingorgan UNHCR:s Maltakontor.
– Det handlar om flera hundra om året. Vi har inte kunnat få fram några mer exakta siffror eftersom vi inte ens känner till alla fall, säger han.
De som överlever och plockas upp av den maltesiska kustbevakningen lämnas över till migrationspolisen som väntar i hamnen i Floriana. Därmed är flyktingarna illegala invandrare – den term som används av maltesiska myndigheter om alla båtflyktingar, trots att ordet ”illegal invandrare” i själva verket syftar på papperslösa flyktingar som uppehåller sig i ett land utan myndigheternas kännedom.
Efter att ha förhörts och registrerats i hamnområdet förs de vidare till något av Maltas tre uppsamlingshäkten.
ingen vill klaga
Förvaret i Ta’ Kandja är en vitmålad enplansbyggnad på den maltesiska landsbygden, omgiven av taggtråd och höga gallerstängsel.
– Om lukten från invandrarna gör dig illamående så är det bara att be om en ansiktsmask, säger Major Ivan M. Consiglio, arméns medieansvarige under bilfärden till häktet.
En vakt kommer ut och öppnar porten, sedan eskorteras vi runt mellan häktets avdelningar där de intagna är sorterade efter kön och nationalitet.
I rastgården till en av de åtta avdelningarna sitter en grupp somaliska kvinnor på kakelgolvet. Majoriteten av de omkring 25 kvinnorna sitter inlåsta sedan månader och samsas på en yta av 120 kvadratmeter. Trots att ingen av dem har fått besked om när de får komma ut, lagen säger att en nyanländ flykting kan hållas i förvarshäktena upp till 18 månader, vill de inte säga något negativt.
Mira Abdullah Hassan, en kvinna i 40-årsåldern, har flytt från svält och ett snart 20-årigt inbördeskrig och säger att hon är nöjd så länge hon befinner sig i säkerhet och har mat för dagen.
– Om det fanns något att klaga på skulle jag berätta det, men vi har inga problem här eftersom vi får allt vi behöver för att överleva.
På avdelningen för eritreanska män rullar ett italienskt tevedrama i bakgrunden. Några av männen ligger i sina våningssängar med täcket uppdraget över ansiktet, andra står framför teven i brist på stolar.
En engelsklärare i 30-årsåldern står i dörren till rastgården och stirrar mot himlen. Han har varit här i två månader, säger sig sakna familjen i Eritrea, men har inte längre kvar några pengar på telefonkortet han fick vid ankomsten.
– Det är deprimerande att vara inlåst på det här lilla utrymmet, men i stora drag är det okej, säger han.
Många flyktingar plågas av skabb och andra infektionssjukdomar från tiden i de libyska fängelserna, där många hamnade på vägen till EU, berättar Sara Bergqvist från Läkare utan gränser som besöker lägret flera gånger i veckan.
– Alla borde behandlas med medicin. Flyktingarna har dessutom svårt att hindra smittospridning eftersom de saknar tvättmedel. Nu måste de tvätta sina kläder med hårschampo, men de får bara en flaska var i månaden.
Läkare utan gränser började sin verksamhet på Malta i augusti 2008. Kit Tranmer, en brittisk läkare, fick höra talas om organisationens arbete på Malta under sin tjänstgöring i Centralafrikanska Republiken, ett av världens mest underutvecklade länder.
– I början kändes det konstigt att vi fanns på Malta överhuvudtaget, men efter att ha varit här ett tag har jag ändrat åsikt och förstår varför vi behövs, säger Kit Tranmer.
Nio månader efter att Maltakontoret öppnades avbröt Läkare utan gränser sitt arbete i samtliga flyktingförvar, för att återuppta det i Ta’ Kandja i mitten av sommaren. Enligt rapporten Not criminals som organisationen släppte i samband med att den drog sig ur, var standarden så låg att den inte ens nådde upp till FN:s minimikrav för behandling av fångar. Avdelningarna var överfulla, de sanitära förhållandena var akuta med epidemier som följd och flyktingarna fick bara vistas utomhus under två korta pass i veckan.
– Vi legitimerade situationen genom att arbeta där. Det enda vi kunde göra för att förändra något var att avbryta vår verksamhet, säger Kit Tranmer.
I dagsläget förhandlar Läkare utan gränser med de maltesiska myndigheterna om att få tillträde till de andra två häktena igen.
– Ta’ Kandja är i alla fall rent trots att det är överbefolkat, men vi har inte en aning om hur situationen ser ut i de andra lägren. Vi har inte ens uppgifter om hur många som finns där, säger Kit Tranmer.
livet i hangaren
Några kilometer uppåt på landsvägen ligger tre flyktingboenden. Ett av dem är ett sandstenshus för barnfamiljer, det andra ett tältläger på en grusplan; det tredje en numera uttjänt flygplanshangar som britterna använde under andra världskriget.
Så länge de maltesiska myndigheterna låser in båtflyktingarna i väntan på att deras asylprövning ska handläggas, är de skyldiga att leva upp till grundläggande regleringar om fånghantering som FN har slagit fast, men efter att flyktingarna beviljats asyl och därmed släpps ut från lägren, upphör myndigheternas juridiska ansvar.
Längs med ytterväggen till flygplanshangaren slår dörrarna till toalettbåsen i takt med den kyliga decembervinden. Här bor 250 män som slussats ut från häktena. Inuti byggnaden står våningssängarna uppradade på betonggolvet, skynken hänger ner från sidorna för att markera var gränsen mot omvärlden går; i ett hörn har lägrets imam lagt ut några mattor och pappskivor som en provisorisk moské.
En frän odör ligger tung över stålhangaren från små utspridda högar av hushållsavfall. Några vill inte skaka hand utan korsar istället handlederna på grund av infektionsrisken, i köket som ligger i en gammal toalettbyggnad är golvet täckt av lerigt vatten; handfaten har bytt plats med spritkök där måltiderna tillreds. En man i lila träningsoverall tänder ett av dem med plasten från ett spagettipaket som han för in under grannkökets gaslåga.
Abdullahi Alas som arbetade med människorättsorganisationen Ismail Jumale i Somalia, tvingades fly efter att 30 personer i hans lokalgrupp hade dödats av al-Shababgerillan.
– Jag tog mig genom öknen och över havet för att sluta här. Vi bor som djur där de brukade ha sina flygplan. Jag arbetade med mänskliga rättigheter i Somalia i 15 år, så jag känner till vad de innebär. Den enda skillnaden mellan mitt hemland och hangaren är att ingen skjuter på oss, säger Abdullahi Alas.
– Men det är inte bara kulor som dödar, hittills har fyra av oss tagit sina liv.
Alexander Tortell är chef för flyktingavdelningen på det maltesiska justitiedepartementet, som har det yttersta ansvaret för situationen i flyktingboendena. Han säger att regeringen inte vill flytta för mycket resurser från annan samhällsservice, även om landet tilldelas omkring en miljon euro årligen från EU:s flyktingfond ERF. Departementet har inte ens utrett hur mycket det skulle kosta att bygga fasta bostäder till flyktingarna i hangaren.
– De kan städa lägren själva, det är rätt självklart när man är bosatt någonstans. Visst kan mycket förbättras, men vi har inga skyldigheter efter att de har lämnat häktena. Det här är en tjänst från vår sida och de kan flytta ut om de vill. Vi vill inte ge dem för mycket, för då uppmuntrar vi dem inte till att själva ta sig ur den situation de befinner sig i nu, säger han.
Utöver att erbjuda sovplats i något av lägren står justitiedepartementet för ett månadsbidrag på 130 euro, förutsatt att flyktingarna anmäler sig hos personalen tre gånger i veckan.
Mari Lema, före detta båtflykting från Eritrea är anställd som informationsansvarig för flyktinglägret Marsa. Här finns ett eget samhälle med restauranger, klädstånd, moské och frisör. Oftast räcker inte pengarna hela månaden, men restaurangerna serverar mat på kredit som en nödåtgärd. Egentligen skulle flyktingarna behöva omkring 240 euro i månaden för att klara sig – i dagsläget räcker summan knappt till ett mål mat om dagen, säger Mari Lema.
Trots att kostnaderna har gått upp efter den ekonomiska krisen, är bidraget oförändrat.
– Nu är nästan allt dubbelt så dyrt. En flaska gas till spisen som tidigare brukade ligga på fem euro kostar nu tolv.
Även om summan är knapp fungerar den som en livlina för båtflyktingarna. Endast ett tiotal av de omkring 1 000 männen i Marsalägret har jobb. För drygt ett år sedan hade närmare 60 procent av dem anställning i turistindustrin eller som hantlangare på de många hotellbyggena.
”utländsk invasion”
På grund av att den ekonomiska nedgången sammanföll med det år då flest båtflyktingar rapporteras ha nått Maltas kuster har rasismen mot de afrikanska båtflyktingarna spätts på. Maltesiska jurister som jobbat för att överklaga avvisningsbeslut, har fått sina bilar satta i brand. Ibland kommer unga män till lägret i Marsa och sprutar tårgas på flyktingar. Få av männen i Marsa tar sig in till staden på dagarna eftersom de inte känner sig välkomna.
– När den första afrikanska flyktingvågen kom trodde sig malteserna kunna dra nytta av att arbeta med välgörenhet, men de insåg snabbt att flyktingarna i stället var ute efter fasta bostäder och arbete i stället för mat. Det var då de började prata om båtflyktingarna som en ”utländsk invasion”, säger Ahmed Bugri som bor på Malta sedan 19 år och arbetar för den frivilligorganisation som driver Marsalägret.
För en svensk framstår malteserna som ovanligt gästvänliga. Ön omnämns till och med i Bibeln för sin gästfrihet, då Paulus led skeppsbrott och räddades till ön under en seglats mellan nordafrikanska Alexandria och Italien. Men Cynthia Ciaparra som står bakom disken i en av Vallettas souvenirbutiker tycker att Malta är för litet för att ta hand om de afrikanska båtflyktingarna.
– De försöker väl få ett bättre liv i Europa, men vi har inte tillräckliga resurser för att hjälpa dem, säger hon.
Ett populärt skämt på Malta är att malteserna kommer att få använda flyktingarnas båtar i framtiden för att fly norrut, berättar en man från kustbevakningen som vill vara anonym.
– Många invandrare kommer hit och vi känner oss undanträngda.
Ett snabbmatsbiträde i det turisttäta St Juliens går steget längre och anklagar regeringen för att vara för släpphänt.
– Jag skulle skicka tillbaka alla som kommer hit, inte bara afrikaner. Många ungdomar förlorar sina jobb på grund av de där människorna, säger han.
Längs vägkanten utanför Marsalägret sitter männen på rad i väntan på att en bilist ska köra förbi och erbjuda dem ett jobb för dagen.
Trots rädslan för att invandringen ska leda till färre arbetstillfällen för infödda malteser, har arbetslöshetssiffrorna faktiskt sjunkit med en halv procentenhet sedan 2002, då den första vågen med båtflyktingar kom. Många flyktingar har fått jobb trots den skyhöga arbetslösheten i flyktinglägren, men de får främst de mest lågavlönade jobben och lönen betalas ofta ut svart.
Ali Mustafa som flytt från Darfur var en av dem som brukade sitta vid vägkanten. Senast jobbade han i tre veckor med att rengöra husväggar för en fastighetsägare i Valletta. Efter att arbetet var klart vägrade arbetsgivaren betala ut någon lön. Ali gick till polisen för att göra en anmälan, men ombads istället att lösa tvisten på egen hand. Sedan dess har han inte velat söka några fler svartjobb, en fast anställning kan han inte få eftersom han inte fått maltesiskt uppehållstillstånd. Några timmar om dagen läser han böcker han lånar på biblioteket, just nu en bok om den europeiska kolonisationen av Afrika.
– Jag har lärt mig att läsa och skriva på egen hand sedan jag kom till Malta, men de senaste fem åren har jag mest drivit omkring i lägret på dagarna, säger Ali Mustafa och visar sin sängplats där han har en tio tums teve som han tittar på för att lära sig språket.
Många av hans vänner tuggar kat och dricker alkohol för att dämpa tristessen.
– Jag lämnar sällan lägret, för jag har ändå inget att göra där ute. Den största anledningen är att om jag går ut på staden så häcklar de mig på maltesiska som jag delvis förstår, men inte tillräckligt bra för att jag ska kunna svara dem. Malteserna säger att vi inte har någon rätt att vara här och att vi ska åka tillbaka.
Ali Mustafa har fastnat i ett dödläge. På Malta ser han ingen framtid, tillbaka till Darfur kan han inte åka och på grund av EU:s lagstiftning har han inte rätt att söka sig till något annat medlemsland.
– När jag lämnade Darfur förväntade jag mig en utbildning och säkrare förhållanden, men här har jag inte funnit något av det. Den maltesiska regeringen får utländskt stöd för att hjälpa oss, men var är pengarna? Det är inte så här jag trodde att mitt liv i Europa skulle bli, jag är 21 år och vill göra något med min framtid. Men den här ön är som ett enda stort fängelse, de behandlar oss som burfåglar och som om vi vore kriminella.
Erik Paulsson Rönnbäck
foto: Martin Edström
