Det är sol i Helsingfors när jag sätter mig på tåget som ska ta mig till Hangö. Resan tar knappt två timmar och för varje etapp på vägen mörknar himlen. När vi stannar i Lappvik duggar det lite, och väl framme i Hangö är det ett faktum: det regnar. Och det är som det ska vara i kombinationen Hangö och festival.
Hangö teaterträff markerar övergången från vår till sommar i min kalender. Och till denna övergång hör regnet och blåsten i Hangö. Så var det när jag som barn stod med glassen smältande över mina fingrar på Lejonstranden, i baddräkt huttrande på en iskall Karusellstrand eller med pensel i handen på barnlägret ”Skapande veckan”, och så är det också i dag, trettio år senare då jag åker till Hangö för att se teater.
Hangö teaterträff hör till en av mina absoluta favoritfestivaler – här finns allt: teaterpassionen, det intima och tvingande tilltalet, samtalen och debatterna, ett rikt utbud av pjäser och inte minst; en engagerad publik. Och festivalen kunde inte få en bättre förpackning – den vindpinade staden Hangö med sina många historiska lager. De dekorativa och något slitna villorna i pastell, restaurangen Casino, de långa sandstränderna med sina badhytter, de saltvattenslipade klipporna och den öppna horisonten berättar alla om stadens förflutna som en kosmopolitisk badort. När jag går längs Casinostranden har jag inte svårt att föreställa mig den litterära kvinnliga karaktären Charlie* som med sin 1920-tals androgyna framtoning, bilburenhet och sitt kvinnotycke trotsade sin tids genussystem.
Men Hangö består naturligtvis också av andra historiska skikt som talar om andra tider och historier – nostalgiska neonskyltar, kanoner, bergsinskriptioner, graffiti eller varför inte det Sonckska jugendhotellet Regattas tragiska förklädnad bestående av korrugerad plåt. Staden och dess teaterfestival lockar till nostalgitrippar. Må vara att pjäserna är nya och att de i bästa fall ruskar om betraktaren i hennes invanda sätt att se på världen, men historiens vingslag gör sig ändå påminda. Förutom platsens avlagringar bär den hängivna festivalbesökaren på en arsenal av egna minnen baserade på platsen och framkallade genom egna privata festivalrutiner. I årets festival konkretiserades detta genom att besökarna uppmanades att inför nästa års tjugoårsjubileum gräva i sina minnesarkiv och återberätta sina egna festivalminnen.
Mitt eget första minne av festivalen kan härledas till 1990-talets början då jag sommarjobbade som telefonist på korvskinnsfabriken Visko och cyklade genom cellulosalukten från fabriken till Hangö för att ta del av festivalen på bästa möjliga sätt: genom en workshop och flera föreställningar. Vad workshopens tema var minns jag inte, men däremot minns jag den snoralstrande samt fysiskt och mentalt påfrestande dynamiska meditation som Chris af Enehielm ledde. För att inte tala om mitt eget ögonblick i rampljuset – att inför de andra i gruppen gestalta en döende svans utdragna dödskamp. Genom workshopen och de uppsättningar som jag såg den gången i små, intima och ofta dragiga lokaler (bl.a. en riktig jurta), fick jag en aning om vad teater kan vara när den är som bäst. En av de mest minnesvärda föreställningarna det året var Tobias Zilliacus monolog om den Ekenäsfödda författaren Larry Silván. I föreställningen varvades Larrys uppväxt med Zilliacus egna erfarenheter av att växa upp i en småstad. Den starka scennärvaro Zilliacus utstrålade och hans nakna bekännelse på armlängsavstånd från publiken påverkade mig starkt och fick mig att konfronteras med mitt eget utanförskap i 1980-talets Ekenäs. Det privata blev för ett ögonblick en kollektiv delad upplevelse.
I dag, sjutton år senare, kan jag fortfarande lika starkt uppleva teaterns kraft när jag sitter och ser på teater i någon av teaterfestivalens prosaiska och tillfälliga lokaler eller på någon strand eller bakgård. För det är något speciellt med denna festival, och med den närhet och närvaro som den förmedlar. Det är teater i all enkelhet.
* Margareta Suber, Charlie (Bonniers 1932,
nyutgivning Normal förlag 2005)
Rita Paqvalén
