Kanske går ett spöke omkring i Europa igen.
Det tror i alla fall idéhistorikern, kritikern och författaren Carl-Michael Edenborg som den andra augusti skrev om K-spökets återkomst i Aftonbladet.
Med ”K-spöket” avses naturligtvis kommunismen. Enligt Edenborg börjar ordet åter vara offentligt gångbart och inte något som alltid måste förknippas med Sovjet, avrättningar, och massvält. De som på senare år börjat kalla sig för kommunister vill i första hand markera att de tillhör en oppositionell gemenskap riktad mot statlig och kapitalistisk girighet och maktfullkomlighet, skriver Edenborg.
Det låter kanske ideologiskt och begreppsligt förvirrat, men själva osäkerheten kan ha en ironisk eller en provokativ poäng.
”De nya kommunisterna är fildelare och rollspelare. De leker liberaler när det kommer till moral och socialister när det kommer till ekonomi. De utgår från poststrukturalistisk filosofi och försöker upprätta en systemkritisk teori som inkluderar energikrisen, klimathotet, övervakningssamhället, nya former av proletariat och migration”, skriver Edenborg.
Världen rör på sig. Efter kommunismens fall i Östeuropa har (väst)världens relativt hegemoniska överideologi varit någon form av liberalism. Samtidigt har det hela tiden funnits behov av en motvikt. På sina håll har religiöst drivna ideologier triumferat. I någon mån har gröna och feministiska sätt att se världen etablerat annorlunda perspektiv. Men som överideologi kom socialismen, enligt många, till vägs ände för 20 år sedan.
Så var det i alla fall i min barndom, jag gick i ettan då Berlinmuren föll. Som barn fick jag ofta höra att kommunismen – eller socialismen (det gjordes aldrig någon större skillnad) – varit en vacker tanke men att ”den inte fungerar i praktiken”. Det hade 1900-talets historia visat. Märk väl att argumentet i första hand inte avser socialistiska staters förfall i envälde och förtryck, utan den samhällsbärande idén om största möjliga jämlikhet, som beskrivs som något naturvidrigt. Vilket vissa liberala principer underförstått inte var.
Så här i efterhand får man säga att det var en ganska orättvis och till och med korkad nedgradering av socialismen. I dag är det nämligen ganska lätt att vända på steken. Kraschen på finansmarknaden borde väl om något visa att (ny)liberalismen inte fungerar i praktiken den heller.
Jag kan höra olika och ibland motsägelsefulla liberala invändningar. ”Staterna borde ha låtit bankerna krascha” eller ”Krisen var inte ett resultat av avregleringar utan av för få avregleringar och för lite frihet” eller ”Vi levde aldrig i en sant liberal värld”.
Må vara. Men då kan man också säga att Sovjetunionen var kommunismens största fiende. Att det aldrig existerat någon sant socialistisk värld.
Ser man en smula pragmatiskt på det hela ger alla ideologier och samhällssystem upphov till att makt koncentreras hos institutioner och enskilda personer. Vilket – i praktiken – gör att inget samhälle kan undvika maktmissbruk.
Det är sant att vissa liberala principer är nödvändiga i en demokrati. Men verkligheten har också visat att den ekonomiska liberalismen flyttar makten bort från dem som makten i ett humant samhälle borde tjäna: de svagaste. Att nya ”kommunister” söker en sammanhållen, oppositionell och systemkritisk form är glädjande. Om det går att tvätta bort K-ordets obehagligaste konnotationer återstår att se.
Fredrik Sonck
