– Jag måste ta steget in i uppsättningen. Det handlar om att vilja bli berörd, att göra mig sårbar, att utsätta mig själv.

Det sade Lars Ring, Svenska Dagbladets teaterrecensent, som inledde kritikerseminariet under Hangö Teaterträff. Ring kunde kallas en uppsättningskritiker, han anser att regissören i sista hand bär ansvaret för föreställningen och därför går han sällan in på enskilda skådespelarprestationer i sina texter.
– Recensionen är ett otympligt verktyg. Man får inte bli för personlig eller göra rena påhopp, förklarade Ring.
Kritikens roll i dag var temat för seminariet som ordnades av föreningen Lust rf. (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) i Hangö förra helgen. I nästan tre timmar diskuterade skådespelare, regissörer och journalister frågor om vem som egentligen ska kritisera teater och vad som krävs av en god recensent. Frågar man Ring, som sysslat med teaterkritik i 25 år, ska en recensent också ha en formell utbildning i teatervetenskap. Men den teoretiska utbildningen ska vara skild från skådespelar- och regissörutbildningen, menar han.
Ett närmande mellan teori och praktik var däremot något som seminariets andra talare, Danjel Andersson, efterlyser. Andersson har tidigare arbetat för både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, men i dag ordnar han främst teaterfestivaler och skriver i sin egen tidskrift, Visslingar och rop, och i bloggen The Perfect Blogg. Dessutom har han utarbetat en speciell magisterutbildning vid Teaterhögskolan i Stockholm, med syfte att öka skådespelarens självstyre.
– Man är rädd för att lyfta fram det som är litet, smalt eller, som jag kallar det, precist för man är rädd för en läsarflykt, sade Andersson om de stora tidningarnas kultursidor.
Enligt honom ligger grundproblemet i teatersystemets ekonomi. Andersson är nämligen kritisk till de stora institutionsteatrarnas makt och menar att den svenska teatern är blind för omvärlden och hopplöst inlåst i en förlegad tradition. Han drar därmed en lans för de fria grupperna och för en kritik som också tar upp deras arbete.
– Vi behöver inte täcka hela det svenska teaterfältet, utan borde hellre placera oss internationellt. Inte bara jämföra Dramaten med Stadsteatern.
Andersson menar också att recensenten ska ”driva en fråga” i sin kritik, eftersom det är det enda sättet att skriva med passion. Men det största problemet är ändå att man ser publiken som en entitet.
– Man måste visa sin position och inte försöka vara omnipotent som kritiker.
Från Sverige gled samtalet slutligen in på Svenskfinland och den finlandssvenska teaterkritikens brister. Det som teaterfolket efterlyser är recensenter med gedignare verktyg, mer kunskap, mod och passion.
– Vi är alltid väldigt nära varandra i Svenskfinland. Det blir lite tråkigt och försiktigt. Teatervärlden är en sluten verkstad, men vi borde närma oss varandra utan att bli beroende av varandra, sade skådespelaren Birgitta Ulfsson.
Konkreta förslag som kom upp under seminariet var mentorer för de unga recensenterna, bildande utlandsvistelser och kurser i teaterkritik, något som man på Magisterprogrammet i Kultur och Kommunikation vid Helsingfors universitet redan visat intresse för.
Alla problem kan däremot inte botas enbart med en utbildad kritikerkår, påpekade Andersson.
– Gör man teater på rutin, får man kritik på rutin.

Seminariet om kritikens roll ordnades av föreningen Lust rf. i Hangö 11.6.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar