Alexander bär inte sin bländvita sjömansdräkt, men annars är mycket sig likt när Svenska Teatern sätter upp Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Det är den säkra vägen regissör Maria Lundström har valt i sin vision av Bergmans kanske mest teatraliska filmskapelse från år 1982. Vi möter den förmögna familjen Ekdahl mitt uppe i julfirandet vintern 1907. I den överdådiga sekelskiftsvåningen samlas farmodern, hennes tre söner, deras fruar och barn för skojfriskt umgänge. Men fröjden är kortlivad då sonen Oscar strax efter jul går bort, vilket leder till den kärleksfulla familjens upplösning. Hustrun Emelie söker tröst hos den grymma biskopen Vergérus och barnen Fanny och Alexander får lida i sitt nya hem, den dystra biskopsgården.

Visuellt är Fanny och Alexander en orgie i guld, spetsar, kristallkronor, taft och tyll. Med ljussättningen skapas dramatiska kontraster mellan paradiset – det ekdahlska hemmet – och helvetet – biskopsgården. Att Svenska Teatern dessutom tillfälligt flyttat sin stora scen till Alexandersteatern förefaller lämpligt. Den terrakottaröda byggnaden förkroppsligar på många sätt familjen Ekdahls utsmyckade Uppsalahem.

Gestaltningen följer de linjer Bergman tillsammans med Edwall, Kulle, Ahlstedt med flera dragit upp närmare trettio år sedan. Gustav Adolf (Riko Eklundh) är snuskig men snäll, Carl (Max Bremer) är full och patetisk, biskopen (Ville Virtanen) är ond, tjänsteflickan Maj (Nina Kaipainen) är alltjämt halt och Lydia (Anna Hultin) manglar svenska med en grov tysk accent. Man har helt enkelt närmat sig rollerna som om de vore gjutna i sten och vissa bär upp dem bättre än andra.

Wille Korander gör en ömsint tolkning av Alexander de få stunder han får ta plats, i första akten är han nämligen så gott som frånvarande. Positivt är däremot att vi får se litet mer av systern Fanny. Till skillnad från filmen är hon inte reducerad till en tyst Guldlock utan tolkas ettrigt av Alma Pöysti.

Lundström leker med det övertydliga, scenanvisningar läses upp högt och en jättelik bibel fungerar som podium i biskopsgården. Ett nytt inslag är karaktären Narren, en berättarroll spelad av Tobias Zilliacus. Syftet är säkerligen att länka samman intrigen men i sin moderna mundering (en röd läderrock som påminner om något man rotat fram ur Play Me-musikalens garderob) har figuren en nästan irriterande effekt. Berättarrösten kombinerad med de uttalade scenanvisningarna tar kål på subtiliteten.

Bäst fungerar drömspelsscenerna: dockdansen i Isak Jacobis hus och finalens smäckra vals. Överlag hör den genomtänkta estetiken och kompositionen i vissa av scenerna till föreställningens förtjänster.

Problemet är bristen på fokus som gör att den tre timmar långa föreställningen aldrig riktigt berör. Persongalleriet är måhända för stort och då filmens närbilder saknas skapas aldrig någon intimitet. Eftersom varken Alexander eller någon annan längre är fokalisator blir perspektivet splittrat. Och det samma gäller tematiken. Man lirkar men lyckas inte öppna upp de teman Bergman en gång så väl sammanfattade i sin spelfilm: De angelägna frågorna om konstnärligt skapande, om religionen och den existentiella ångesten, livet, döden och familjen.

Svenska Teatern: Fanny och Alexander. Text: Ingmar Bergman. Regi: Maria Lundström. Dramatisering: Christoffer Mellgren. Scenograf: Raisa Kilpeläinen. Dräkter: Reija Laine. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Hanna Mikander. I rollerna: Lilga Kovanko, Rabbe Smedlund, Åsa Wallenius, Wille Korander, Alma Pöysti, Riko Eklundh, Anja Bargum, Jessica Grabovsky, Max Bremer, Anna Hultin, Sue Lemström, Ragni Grönblom, Nina Kaipainen, Kent Sjöman, Per Ehrström, Ville Virtanen, Tobias Zilliacus

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar